Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

Läser i Aftonbladet om vidriga chefer (de flesta sympatiserar med stor sannolikhet inte med vänstern). Jag har arbetat med mycket och på många olika arbetsplatser under mitt liv och jag har aldrig sett maken till vad folk kan råka ut för på sina arbetsplatser idag, från sina chefers sida. Det var liksom inte riktigt möjligt för chefer att bete sig svinigt mot underställda när det var brist på arbetskraft. Idag däremot, då allför många är hjärtskärande rädda att förlora sina jobb, kan chefer bete sig precis hur svinaktigt som helst tydligen. Jodå, jag känner ganska många männskor som råkat ut för gräsliga chefer (apropå det första förslaget till högerkampsång i förra inlägget, som nog inte var för hårt i alla fall). Nu ser den borgerliga regeringen dessutom till att ännu fler blir räddda och de flesta ännu mycket räddare.

Och i Uppsala har borgarna beslutat att Attendo Care, som misskött gamla på ett äldreboende, och så illa att det tidigare socialdemokratiskt styrda fullmäktige hade beslutat att säga upp avtalet med företaget, ska få fortsätta. Vad bryr sig borgare om gamla, sjuka och utsatta människor? Inte mycket inte.

Länkar:
– AB, om vidriga chefer
– AB, om dåliga chefer och arbetsmoralen
– AB, om borgarna och Attendo Care
– Johan Lundqvists blogg om Attendo Care i Uppsala

För övrigt vill jag rekommendera läsning på Kurt Junesjös hemsida:

Arbetsorätten
Kurt Junesjös hemsida

Där hittar man massor med mycket viktigt material om hur arbetsgivare, privata, kommunala såväl som statliga, behandlar sina anställda och hur utsatta många människor är på arbetsmarknaden.

Länk till den här hemsidan finns även nedan till höger på den här bloggen.

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Dagens glädjeämne är att Ramstedt fick 2,5 år, samt att kumpanerna också fälldes. Sedan återstår förstås att se vad en högre instans säger. Mitt förtroende för statens rättvisa är gravt undergrävt sedan länge så jag vågar inte sätta en hundring på att straffet står sig och att Ramstedt faktiskt får krypa in.

Han är chockad efter dagens dom, sägs det. Tror jag det. Han har förstås litat på dubbelmoralen, dubbelstandarden, att det bara är oxarna som döms till fängelse, aldrig höjdarna, de riktiga människorna, de där inom den ekonomiska eliten, som kan berika sig på andras bekostnad hur mycket de vill.

Jag tror det var under trettiotalet som Gunnar Myrdal frågade sina juridikstudenter hur stora bostäder de trodde att folk i allmänhet hade och dessa svarade att fem rum och kök nog var en normal bostad. På den tiden bodde många vanliga familjer i städerna, även sådana med många barn, i ett s.k. spisrum eller i små omoderna enrummare!

Det var alltså så att överklassen inte hade en aning om hur vanligt folk hade det, och inte heller om hur vanligt folk behandlades, i förhållande till hur överklassen behandlas, såvida överklassen bara inte räknar vanligt folk som människor förstås, vilket nog inte heller varit/är ovanligt. Det har nog inte förändrats sedan dess, dessvärre.

I början av sextiotalet, då jag var en ung tonåring och inte hade samma efternamn som min pappa, som var åtminstone medelklass, och som hade en chefsposition på ett större företag i Södertälje, där jag bodde då, gick jag hos en tandläkare i staden. Jag var van vid att alltid få vänta ganska länge i väntrummet, och jag hade många gånger förundrats över hur somliga, som kom efter mig till mottagningen, ändå kom in till tandläkaren före mig.
Så en dag när jag satt på mottagningen och väntade kom min pappa in i väntrummet. Vi talas vid några minuter innan han blev inkallad till tandläkaren, medan jag, som hade väntat ganska länge redan, fick vänta ytterligare en god stund. När pappa var klar och kom ut igen, stannade han och pratade en stund med mig, vilket tandsköterskan noterade. När jag så kom in till tandläkaren undrade denne hur jag kände XX, varvid jag talade om att han var min pappa. Efter den dagen behövde jag aldrig mer vänta i väntrummet hos tandläkare. Jag blev inkallad direkt när jag anlände!

Den gången insåg jag att folk behandlades helt olika beroende på samhällsklass, eller samhällsposition. Jag, en liten obetydligt tonåring med ett vanligt vedsågarnamn, var ingen man hade anledning att ta hänsyn till. Jag kunde vänta. Det väckte mitt förakt för tandläkaren ifråga och jag bytte snart till en annan. Då var jag 17 år.

Bara några år senare arbetade jag några månader på samma företag som min pappa. Jag hade anställts med provanställning på tre månader på orderkontoret och satt och kontrollräknade fakturor. Tre månader hade snart gått, och jag hade inte fått något besked om jag skulle få stanna på företaget så jag sökte och fick ett annat arbete. I ungefär samma veva kom pappa in på orderkontoret och letade efter en faktura i arkivet. Han stannade vid mitt skribord och utbytte några ord med mig innan han seglade ut ur rummet.
När han hade avlägsnat sig kom min chef fram och undrade nyfiket hur jag kände XX. Min pappa sade jag. Två timmar senare blev jag inkallad till chefen för ekonomiavdelningen, som orderkontoret tillhörde, och fick veta att jag givetvis skulle blir fastanställd och dessutom skulle jag få rejält högre lön om jag ville stanna! Jag tackade nej och började på den andra arbetsplatsen istället. Jag avskydde redan då nepotism, fast jag nog inte kände till det ordet då.

Klassamhällets funktion hade jag redan förstått, som sagt, men ändå begrep jag inte att samhället är uppbyggt på att man har rätt kontakter, smörar för rätt person eller är barn till rätt person. Det förstod jag inte förrän jag blivit närmare 50. Ända till dess var jag dum nog att tro att det var personliga kvalifikationer som gällde och att det var sådana man kom fram på i samhället.

Tillägg 26/8: Glömde ett annat tillfälle där samma sak visade sig. Pappa for ner till Brasilien för att arbeta åt företaget där under några år. I det sammanhanget förklarade hans överordnade chef att jag ju inte fick följa med på företagets bekostnad då jag just hade fyllt 18 år, men, fortsatte han, vi anställer henne om du vill. Tack, svarade pappa, det behövs inte, hon har just slutat på företaget.

PS: Jag trodde att den bruksanda som forfarande rådde i Södertälje på den tiden var helt borta, men döm om min förvåning då företaget, Scania, skickade min mamma en stor blombukett på hennes 85-årsdag förra året. Löjligt nog blev jag riktigt imponerad av denna gest, då mamma ju varit änka efter pappa i femton år.

Tillägg 18/8: Nytt på Skandalkalendern

General Motors går dåligt och det är ju illa. Man försvarar sig med att det beror på att en viktig underleverantör har gått i konkurs.
Kan väl aldrig ha berott på att General Motors pressat underleverantören så svårt att denne inte klarade mer? Det är ju annars precis vad de stora företagen gör just nu, även här hemma i Sverige.

Det här får mig att tänka på vad den kvinnliga ekonom som satte stopp för Enrons svindlerier berättade i TV häromdagen, nämligen att man hade pressat en av sina större kunder så hårt att företaget kursade. Det, menade hon, var inte så smart.

Stora företag tycks alltså ha en förmåga att krossa det mesta i sin omgivning, sina leverantörer, sina kunder och sig själva. De enda som går skadeslösa, ja fantastiskt mycket rikare, ur förödelsen är företagens VD:ar och styrelseledamöter.

Eftersom vi tycks ha en hel kader av USA-kramare som ständigt gör ner Sverige kunde det ju vara intressant att höra några vittnesmål om det amerikanska infrasystemet och om amerikansk arbetskapacitet, som tydligen inte är imponerande.

En elektriker jag talade med häromdagen, som varit över i USA en period och arbetat med monteringsarbeten för ett svenskt företag, uttryckte sin förundran över det amerikanska elsystemet. ”Stenålders”, utbrast han och skakade på huvudet. ”Hela elnätet är rena katastrofen”. Han var lika förundrad över de amerikanska elektrikernas senfärdighet. Dessa å sin sida häpnade över de svenska elektrikernas snabbhet och effektivitet.
(Lennart, på det progressiva USA har ett par bilder av en kraftledningsstolpe på sin blogg. Det är inte en telefonstolpe som det står under bilden. Den ser inte så modern ut precis).

En lastbilsägare som var över och demonstrerade svensk apparatur för lossning och lastning berättade om hur otroligt gammaldags utrustning man hade på det området i USA och hur lite man fick uträttat på en dag i jämförelse med hur det fungerar inom det svenska transportväsendet.

Den långsamma arbetstakten i USA lär bero på att man inte satsar på välutbildade yrkesarbetare utan anser det viktigare att varje arbetare är direkt ersättningsbar.

Det är kanske inte så att det privata kapitalet och privata initiativ är det bästa för uppbyggnad och underhåll av infrasystemen och man är kanske inte så överlägsna ”over there” som ofta hävdas i Sverige. All nedgörande propaganda som sprids om Sverige utomlands och här hemma och allt beröm som öses över USA av medlemmar i den svenska ekonomiska eliten och av högern, har nog inte så mycket fog för sig alltså.

Svenska företag ägnar sig i stor stil åt något som måste kallas för arbetsstöld, de stjäl sina anställdas arbetsinsatser.

Styrelseordförande för Holmens, Fredrik Lundberg, plockade ut 5 miljarder i aktieutdelning ur företaget de senaste sju åren, enligt Dagens Arbete (DA, nr 10/2005). Det motsvarar, enligt tidningen, två årslöner för samtliga Holmens 4.897 anställda. Tillsammans har aktieägarna under den här tiden fått dela på 18 miljarder i utdelning.

Aldrig i historien har aktieägare fått ut så mycket pengar som i år, får vi veta. Den totala aktieutdelningen beräknas uppgå till 110 miljarder kronor. Det är mer än staten lägger ut på barnbidrag och äldrevård under ett år.

Artiklen i DA säger en hel del om vad svenska storföretag sysslar med, slakt och avveckling av svenska företag exempelvis, samtidigt som deras ägare, styrelsemedlemmar och VD:ar skor sig och direkt, eller via Svenskt Näringsliv, hävdar att sjuka och utslagna inte bara lider av trygghetsnarkomani utan de är lata och oföretagsamma dessutom.