(Kerstins anm. Namnet bortaget av mig.)

Jag har sysslat med hunduppfödning i liten skala och följt med mycket intresserat i diskussionen om hur ärftliga hundarnas mentala egenskaper är. För sådär en 25 år sedan talade man om att rädslor var till sådär en 40-60% ärftliga. Sedan dess har man utvecklat mentaltest för hundar och forskat en hel del mer på detta, testat många tusen hundar, och nu är man nere i ärftlighet av många mentala egenskaper på sådär en 20-25%. Jag gissar att gjorde man mer objektiv forskning om saken på männskor skulle man tvingas reducera siffrorna vad gäller ärftlighet av de här bokstavskombinationerna högst avsevärt.

Och som du skriver, det är förfärligt när man klassificerar barn på det här sättet redan när de är små, och desto värre när man vet att arbetslösheten SKA hållas uppe på en viss nivå. Vilka kommer att slås ut arbetslivet -jo de som är diagnosticerade (vid sidan av invandrare). Därefter ska de bara fungera som konsumenter av läkemedelsföretagens droger.

Det fördes diskussioner om det här, i två inlägg, och om Eva Kärfve på Erik Svenssons (som kommenterar här ovan) blogg ”, Biology & Politics”. Länkar till dessa är:

Om ”biologismen”, ADHD och damp” >
samt
Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia

Jag håller fullständigt med dig om att man kan ifrågasätta forskningen när forskningsmaterialet har förstörts.
Man måste dock läsa flera personers alster innan man förstår att det ligger mycket i Eva Kärfves kritik och hon har belägg för mycket av det hon skriver i sin bok. Vi bör också fråga oss hur det kan vara så att Sverige kan ha mer fem än gånger så många personer som lider av neuropsykiatriskt funktionshinder än Europa och Världen i övrigt har.

När allt fler ungdomar som är mellan 18 och 30 diagnostiseras med någon av NPF:s diagnoskriterier och bedöms sakna arbetsförmåga totalt permanent blir jag orolig. Jag har träffat många av dem. Jag vill påstå att de flesta vill ha ett jobb och de som händer när de har haft aktivitetsersättning sedan 16 års ålder gör att de blir marginaliserade och hamnar i ett utanförskap.

Jag tror att användning av diagnoser har fått motsatt verkan för flera personer. De kanske har fått sin diagnos, som när jag själv fick den. När jag begärde stöd i mitt arbetssökande hos AF blev jag mer eller mindre tvingad till att genomgå flera olika utredningar med flera frågeställningar. Någon hjälp tillbaka till arbetsmarknaden har jag inte fått. Nu efter årsskiftet med den nu borgerliga regeringen anses jag ha minst 50% arbetsförmåga och befinner mig fördjupad samverkan (AF-FK). När konsultföretaget misslyckas upprepade gånger kommenterar det bara att ”shit happens” Jag motkommenterar med befinner man sig i shit kan knappast något annat hända. Detta särskilt när det i Malmö går upp till 400 sökande på varje ledigt jobb.

Förvisso har min egen erfarenhet av AS mindre med ämnet i denna blogg att göra, men jag har hamnat i det utanförskap som Eva Kärfve varnar för i sin bok. 49, frånskild, arbetslös och utan vänner. Alla skyller på mig och diagnosen och något strular sig med den nära omgivningen.

När det gäller sekretessen är väl det viktigaste vad försökspersonerna blivit lovade och vad de själva tycker. Det fanns ju ett relativt stort antal personer som kraftfullt motsatte sig att materialet skulle lämnas ut till just Kärfve och Elinder, eftersom de blivit kränkta av den dittillsvarande debatten. Ser man till forskningetiska krav är det ett synnerligen starkt skäl inte lämna ut materialet (se bland annat http://www.codex.se för en presentation av de forskningsetiska regelverk vi har att förhålla oss till).

Jag uppfattade emellertid ett annat budskap i programmet, som de flesta verkar ha missat, men det kan ju vara ett missförstånd från min sida. Det var annars att filmmakarna antydde att Gillberggruppen kanske inte har förstört sitt material, eller i varje fall inte förstört allt material.

De försökte strimla ner lika mycket material som Gillberggruppen hade gjort, på samma tid och med modernare och bättre strimlare, och lyckades inte på den tid som hade angetts, strimla ner så mycket papper.

Vad gäller ”brytande av löften” så är det ett nonsensargument. Gillberg var inte den ende forskaren som såg materialet, vad jag förstått, och att ytterligare ett par forskare, med precis samma tystnadplikt, hade tagit del av det, hade inte förändrat hållandet av löftet nämnvärt. Materialet hade fortfarande varit belagt med sekretess.
Jag skulle kunna förstå om man inte var pigg på allt arbete det hade inneburit, att avkodifiera allt materialet, men det är också en annan fråga.

Kjell Häglunds inlägg är så pajasaktiga i sina försök att verka vettiga med sina isinuationen etc.
Har han skrivit dem på fyllan? Man häpnar och undrar. Undrar… om Kärfve sidan uppfunnit Kjell Häglund och hans inlägg, för att framstå som vettiga.

Pidde:
Sådana siffror är inget definitivt. Självklart är många forskare inom neuropsykiatri objektiva och seriösa. De tar med miljöaspekten men konsensus råder sällan i sådana här frågor. Alla neoropsykiatriker är inte beredda att ta med miljöaspekten på ett seriöst sätt. Det handlar till stor del vilken beteendegentiska metoder vi använder oss av för att undersöka dessa fenomen och hur vi tolkar resultaten av dessa och där får vi inte hela bilden av problemet.

Min poäng är att där kommer sociologer in och kan ge en kompletterande bild. Genom att studera miljöaspekten närmare i sina forskningsmodeller och där kan vi förhoppningsvis få mer rätsida av vilka de specifika miljöaspekterna som påverkar är. Inte bara få reda på att, som du skriver, 20-30% beror på miljön.