Om nu Sverige tjänade så bra på fläskexport så torde ju det gått bra för staten (via skatter) och de som exporterade, och detta borde ha gett billigare andra varor som man kunde importera (staten hade ju också fått mer pengar och borde kunna köpa in livsmedel till dom som inte klarade sin egen försörjning)!?

Men just i krigstid kanske det inte är så enkelt att importera livsmedel varför det blir en brist, och därför bör/måste man reglera marknaden extra hårt !?

Reglering stälelr dock väldigt ofta till med massa saker eftersom det är väldigt komplext att reglera flera miljoner människor, och historiskt så har det blivit fler och fler hål i regleringen och ingen blir nöjd till slut.

För nuvarande regleringsmissr se tex regeringen i Venezuela som reglerar exporten av vissa livsmedel så hårt att inhemska producenter nu inte producerar de livsmedlen (det lönar sig inte) och därför måste dom importera dessa till väsentligt högre kostnad !
(visst har venezuela alltid varit beroende av importen – men att göra sig av med beroendet genom att tala om ”att ni får inte betalt för era livsmedel med producera mer iaf” – hur blir det längden ?)

/K

Men jag har dessutom för mig att vid nästa krigsutbrott så började man inte med att göra ingenting utan då vidtog man åtgärder direkt, vis av erfarenheterna från första världskriget.
Såg förresten att nuvarande regering tillsatt en utredning (Beslut vid regeringssammanträde den 20 juni 2007) som ska utreda folkförsörjningen under kriser, eftersom den anser att situationen är en helt annan idag än vid de tidigare storkrigen. Inte ens denna regering tycks anse dock, att man kan strunta i att vidta åtgärder i sådana fall utan att man ibland måste ta till regleringar och ransoneringar.

Så låt oss följa Bylesjös resonemang genom några citat. Han börjar med att berätta om hur svenskt näringsliv ställde in sig på exportmarknaden, som fick en kraftig skjuts när kriget bröt ut (de röda markeringarna är mina):

Det gällde även branscher som var av vital betydelse för folkförsörjningen. Traditionella industrier för hemmamarknaden, såsom sko- och textilindustrier lade om sin produktion för export. Detta gällde i synnerhet livsmedelsbranschen. Under perioden oktober – november 1914 niodubblades exempelvis fläskexporten. De goda avsättningsmöjligheterna utomlands slog i stor utsträckning igenom på priserna hemma i Sverige. Detta ledde till att priset på fläsk låg 50% högre jämfört med nivån före kriget.
………
Regeringen började så småningom att vidta åtgärder för att trygga hemmamarknadens behov. På våren 1915 begränsades fläskexporten till 300 ton per vecka, en nivå som motsvarade den dubbla normalkvantiteten. I september utfördes exportförbud för levande djur, kött och slaktprodukter som senare även kom att gälla ägg, smör, fisk. Undantag beviljades ibland enligt det så kallade kompensationssystemet.

Kompensationssystemet innebar att de som exporterade kött samtidigt skulle förse staten med en viss mängd varor till rabatterade priser.

Här kan man förstås invända att om marknadspriserna stiger så får väl svenskarna finna sig att betala mer för maten. Marknaden har ju aldrig fel, (vilket jag har förstått att Johan Norberg anser). Så kunde förstås regeringen Hammarskjöld ha gjort, med resultatet att en hel del svenskar definitivt skulle ha svultit ihjäl.

I alla fall, 1916 hade köttkonsumtionen gått ner till 79 procent av konsumtionen före kriget medan exporten av livsmedel låg 50% över förkrigsnivån. Det kött som såldes billigt ”av staten” täckte” bara c:a 20-30 procent av stadsbefolkningens behov. Så läser vi:

Sverige var beroende av importen av kol, kemiska produkter och verkstadsprodukter. Den stora exporten av livsmedel motiverades av att industrin behövde dessa varor. I stor utsträckning släppte regeringen marknadkrafterna fria när det gällde de animaliska livsmedlen och andra varor som efterfrågades utomlands.

Detta var år 1915, alltså då kriget pågått c:a ett år. Regleringarna var ännu inte omfattande. Men nu:

Utvecklingen för vegetabilierna såg annorlunda ut, där sattes folkförsörjningens krav mera i centrum. Sveriges behov av brödsäd hade före 1914 täckts till en tredejedel av import från Ryssland och Tyskland. Efter krigets början tvingads Sverige importera brödsäd från USA och priserna steg. I februari 1915 hade de amerikanska priset på vetesäd stigit med nästan 70 procent över förkrigsnivån och fraktkostnaderna stigit fyrdubbelt. Regeringen sänkte då tullarna för att försöka minska kostnaderna och införde statligt importmonopol. Genom ytterligare förhandlingar med kvarnägare och bagerier lyckades man hålla igen prisökningarna.

Så läser vi vidare:

På detta sätt lyckades regeringen Hammarskjöld rädda folkförsörjningen i Sverige under de första krigsåren. En undersökning av livsmedelsförbrukningen för industriarbetare har visat att mellan maj 1914 och juni 1916 minskade priserna med 12 pocent för kött och fläsk och med ungefär 30 procent för ost och smör. Den ökade dock med 35 procent för potatis, 32 procent för margarin och 23 procent för mjöl
……..
Regeringens politik bidrog till att klassklyftorna i samhället ökade. Det beräknas att levnadskostnaderna för en normalfamilj stigit med 39% mellan juli 1914 och december 1916. Det var inte bara matpriserna som steg. …. däremot steg lönerna för arbetarna endast med 20% trots att arbetstiden blev längre.
………..

I oktober 1916 infördes ransonering av socker, och vid årsskiftet hade turen kommit till brödsäden. Alla förråd av vete, råg korn och torrt bröd lade staten beslag på.

Så tilldelade man människor en ranson av bröd/brödsäd, och nu inträffar tydligen det som Johan Norberg talar om i sin kommentar och som han vill hävda utgjorde själva orsaken till matbristen under och efter första världskriget. Brödsäden blev så billig, pga statens ingripande, att bönderna föredrog att använda den till foder åt kreaturen. Vad som inte nämns, i den här citerade uppsatsen, är att det troligen också blev svår/dyrt (sannolikt bådadera) att importera kreatursfoder, vilket också torde ha bidragit till böndernas agerande. de tjänade ju bra på fläskexporten. Hur som helst så blev spannmålsbristen ännu större. Men då ska vi alltså komma ihåg det faktum att priserna redan tidigare hade stigit så att detta utgjorde ett allvarligt folkförsörjningsproblem. De steg inte initialt för att regeringen införde regleringar.

Nåväl, potatisen då? Jo priset på potatis var ganska länge stabilt men så kom året 1916 med dålig skörd varvid priset steg ordentligt, från 29 öre/fem kg 1913 och fram till 1916 till 87 öre för samma mängd i april 1917. Den 16:e april beslutades om prisstopp vid 66 öre. Men:

Eftersom denna begränsning inte åtföljdes av beslag och ransonering av de tillgängliga förråden blev de enda resultatet att potatisen försvann från den öppna marknaden.

Mattias Bylsesjö har följande kommentar i slutet av sin uppsats, om regeringens agerande:

Att det blev på detta vis hade den svenska regeringen stor del i med sin livsmedelspolitik, som gjorde att man tillät export av kött mot att företag försåg den inhemska marknaden med en viss mängd varor till rabatterade priser. Tyvärr var denna kvot alldeles för liten för att mätta den inhemska marknaden. Det råder ingen tvekan om att detta var en period då många människor blev påverkade av livsmedelssituationen.

Den här historien bidrar till att nyansera uppfattningen om vad som var orsak och vad som var verkan vad gällde att folk inte fick tillräckligt med mat under första världskriget.

Att regleringarna som vidtogs efter ett tag inte var lyckade har varit en allmän åsikt dock, men dels vidtog man dem för att komma tillrätta med vad marknadskrafterna ställde till med vid krigsutbrottet, dels tyder ingenting på att allting hade varit total frid och fröjd bara marknadskrafterna hade fått spela helt fritt under hela kriget.

Till detta kan läggas att medan vanliga arbetare fick det betydligt sämre under krigsåren blev somliga betydligt mycket rikare, inte minst somliga av dem som ägnade sig åt spekulation i eländet.

Nu är jag inte säker, men tyckte att jag för någon tid sedan, före subprimelånenes explosion i USA, hörde vår alliansregering glunka något om förmånliga lån till vanligt folk, nu inför försäljningarna av allmännyttan. Det lät ju som om den ville upprepa USA:s misstag – inte ovanligt att man gör i Sverige dessvärre. Nu kanske det inte blir något av den saken utan de bostadslösa i Sverige får nöja sig med att bo i tält under broarna – eller så.

Så beror de höjda priserna också på spekulation i råvaror, precis som bönderna i Sverige spekulerade i höjda priser på potatis under första världskriget så att vi fick hungerkravaller i Sverige, medan potatisen ruttnade i lagren. Men sedan hade ju staten ”den dåliga smaken” att ransonera mat och införa vissa regleringar vid nästa krig för att undvika sådana. Den ville inte ha en kommunistisk revolution – vilket väl var underligt, för sådana effekter ska ju inte den totalt fria marknaden få.

Det var en finurlig formulering, men den faller på att det rör sig om olika grupper. Den ökade efterfrågan beror inte minst på ökad matkonsumtion i länder som Indien och Kina som snabbt blir rikare. Kineser äter 30 kilo mer kött per år än för 20 år sedan och det går åt 8 kg spannmål för att få fram ett kilo kött. Det är klart att det leder till ökade priser, vilket drabbar livsmedelsimporterande länder inte minst i Afrika hårt.

Om det inte finns flexibilitet i produktionen kan tyvärr bättre tider i vissa länder leda till sämre tider i andra. Om detta är FN och FAO etc helt eniga.