”Den stora mängd läkemedel som en del äldre patienter tar varje dag, i vissa fall upp till 30 tabletter dagligen, kan även leda till en mättnadskänsla med risk för dålig aptit och därmed otillräcklig näringsintag.”

Det här är ju inget nytt. Det här har pågått i åratal utan att någon tar krafttag och gör något åt det. Vilken annan verksamhet skulle få bedrivas så här?

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1099340

Citat:
”Samtidigt har det inte funnits lagligt stöd för vårdpersonal att låsa in patienter, att spänna fast för att undvika skador eller att medicinera patienter genom att till exempel gömma medicinen i maten. Det har dock förekommit och i ganska stor utsträckning.

Med de nya förslagen ska vårdpersonalen känna att de har lagen på sin sida, är tanken. Jan Pennlöv tror att vårdpersonalen kommer att välkomna förslagen.

– Jag tror att det är väsentligt för personalen på demensboenden att förstå exakt vilka åtgärder man får tillgripa och vart man ska vända sig för att få ett beslut i de olika frågorna. Man ska inte behöva tveka om vad som är tillåtet och inte tillåtet, säger han.” Slut citat.

Krönika från Dagens Medicin:
http://www.dagensmedicin.se/kronikor/2007/11/13/doden-ar-inte-nagot-onatur/

Många förleds dessutom av hur boendena ser ut och tror att det borgar för en god kvalitet.

Jag kommer ihåg när jag stod och pratade med en landstingsanställd statistiker.

Det var mitt emot det boende där en kär vän, O, vistades i slutet av sitt 74-åriga liv. Den här personen kände O.

Jag kunde inte låta bli att berätta hur fruktansvärt övergiven O och de andra var.

Hans reaktion var – men det ser ju så fint ut!

Nyligen träffade jag en person som har sin mamma på ett nyöppnat boende.

Jag frågade – hur är det där då? Jo, det är ju nytt och fint.

Men hur har de äldre det, undrade jag.

Får de t.ex. komma ut i dagsljus och frisk luft?

Finns det något meningsfullt att göra på dagarna?

Hur står det till med medicinering – får de för många mediciner?

Följs medicinering upp av kunnig personal?

Finns god tillgång till läkare och sjuksköterska?

Hur står det till med kunskapen hos undersköterskor och vårdbiträden?

Hur är maten?

Vi hann tyvärr inte avhandla allt efersom han var på väg att ta bussen, men det kom fram att de äldre bara fick sitta -inget hände.

Han hade faktiskt frågat om medicinerna och jag uppmuntrade honom till att fortsätta med det. Han fick information av mig och så berättade jag om min pappa.

Häromdagen stötte jag ihop med honom igen och undrade hur det hade gått med hans mammas utevistelser. Jo, nu hade han ”rivit i” och hon hade fått vara ute några gånger, men personalen tittade konstigt på honom när han kom på besök.

Apropå ett halvt ägg – så hör inte ägg vanligtvis till frukosten på ett äldreboende!

Jag gissar emellertid att det du skriver om mamma som inte vågade säga ifrån, är just vad Herlitz syftar på. Han vill hävda att detta kommer att ändra sig, och kanske har han rätt – i vissa fall. Du sade ju ifrån.
Men hur många andra i vår generation säger ifrån till läkarna när det gäller deras åldriga föräldrar och den medicinska misshandeln av många av dessa? Inte så många skulle jag vilja säga. Om 40-talister i allmänhet inte säger ifrån när det gäller föräldrarna, vad skulle få dem att göra det 20 år senare och med mycket mindre av ork och pundus att sätta in?

Den hade till att börja med diagnosticerats som överansträning.

Hade jag varit med vid läkarbesöket hade jag protesterat, men det gjort inte min mamma. Inte många i hennes generation som vågar ha några egna åsikter hos doktorn.

Läkaren gipsade in min pappas arm och när jag kom på besök efter en vecka blev jag förskräckt. En blålila klohand stack fram ur gipset och det kunde aldrig röra sig om överansträning.

Den dagen fick min pappa åka ambulans till närmaste sjukhus för hjärtrytmrubbningar. Där plockade man snabbt bort gipset, men sa inget om hans arm/hand.

Hjärtrytmen rättade till sig och de ville skicka hem pappa, men jag sa i från.

Frågade en sjuksköterska vad knölarna på pappas arm var och hon sa – Du får komma ihåg att Din pappa är en gammal man (underförstått behöver man inte bry sig då).

På natten öppnade sig knölarna och ut rann var. Min pappa hade en stafyllokockinfektion som hade gipsats in!

Han fick antibiotika och skickades hem. Det var vid den här tiden som han började bli förvirrad.

Han tvingades ligga mycket mer än han var van vid och plötsligt behövde familjen hjälp av hemtjänst.

Det var dåligt med sömnen och det enda kommunen kunde erbjuda var s.k. avlastningsvecka på äldreboende. Jag skulle snarare kalla det belastningsvecka både för min pappa och familjen.

Det var på äldreboendet man utökade hans läkemedelslista med den s.k. ”bromsmedicinen” Aricept och neuroleptikan Mallorol.

Ingen tänkte tanken att pappa kunde vara läkemedelsförgiftad och att man i stället borde minska medicineringen i stället för att öka den.

Men det är en grannlaga uppgift och då låter man det bara vara.

När det gäller äldrevård är den vanligaste behandlingsformen – mediciner. De får ofta, rent slentrianmässigt, vara kvar i samma dos år efter år.

Man ifrågasätter sällan gamla diagnoser, behandlar symptom men funderar sällan på orsakerna till symptomen.

Det saknas ofta korrekt indikation för behandlingarna.

Hur kan vi tillåta att försvarslösa, äldre behandlas på detta sätt?

När jag läser din kommentar undrar jag, var din pappa förvirrad redan innan man satte in Aricept mm? För Aricept är väl till för att bromsa Alzheimersförlopp som utvecklas successivt och över längre tid, inte för den typen av förvirring som kan bli följden av hjärnblödning? Eller?