och skogshuggare är slut vi 42 är som är en vanlig ålder för skogshuggare.

Jag anser att politikerna måste börja inse att man måste se över det svenska systemet och bättra på det så att det funkar!

Till politiker ni får en hög lön för att ni ska tänka så börja tänka och ligg inte på soffan lata er!

Men när det gäller din slutkläm:
”Sverige som nation har aldrig varit så rikt som det är idag. Produktiviteten har aldrig varit så hög/per person…”

”…att dagens arbetsföra människor inte skulle ha råd att försörja barn, sjuka och gamla när vår generation orkade med den saken, trots att vi hade en mycket mindre effektiv produktionsapparat då, och alltså fick arbeta mer för att producera lika mycket, det är dumheter”

Där håller jag inte alls med.

Till att börja med så är barnkullarna som kommer ut i arbetslivet mindre idag, dessutom studerar vi längre, och vi har relativt sett väldigt må+nga sjukskrivna, dvs färre jobbar.

Sen kan man förvisso argumentera att förr var många hemmafruar osv – men det är ju också ett slags jobb – om inte annat så innebär det att maken/makan kan jobba mer. I dagens mer jämställda Sverige så jobbar säkerligen båda parter i de flesta fall (ofta heltd) men båda tar också ledigt för dagisstängningar, planeringsdagar, sjukdom, hämtar/lämnar osv

När det gäller effektivitet så är antagligen dagens moderna samhälelr mer effektivt – men den effektiviteten spenderar vi ju på komfort. Hur många (genreellt sett )behöver frysa på vintern idag, och behöver försaka ngt mål mat för att det inte finns tillräckligt under perioder. Hur många medelsvenssons åker på minst en resa per år osv

Sen kan man ju argumentera för att vi istället borde investera det överskottet på sjukvård osv. Å andra sidan så kan det mycket väl innebära att ”överskottet” minskar – om man skall jobba för att betala en skatt som man sen inte kan påverka vad den går till ( i någon stärre mening iaf) så är man troligen mindre motiverad till att ge det där lilla extra ?

Men det här är akademiskt. Faktum är ju att vi i Europa är väldigt lata och bekväma – ta en titt på vad som pågår i Asien, och framförallt i Kina nu.
När vi här hemma är ”nöjda” – så käpar dom ännu mer- bygger ännu mer, jobbar ännu hårdare osv. Förvisso kommer många i kläm där med – men där har dom en helt annan framtidstro – och jag är övertygad om att 2010-talets stormakt inte är Usa, och absolut inte EU (om vi någonsin har aspirerat på det) utan Kina/Asien – förutsatt att det inte inträffar ngt drastiskt som ger ett akut förfall där

/K

Sådant kan man alltså aldrig gardera sig mot helt. Risken är dock mindre att pengarna bara försvinner, stjäls eller på annat sätt hamnar i privata fickor, när det gäller statliga, obligatoriska försäkringar, där det endast är framtida politiker eller väljare som kan tänkas försnilla pengarna, alltså vägra betala tillbaka vad som betalats in. Sådant trodde man ju inte att man skulle råka ut för, men det gjorde vi. Politikerna lurade av oss en massa pengar, alltså stora delar av de resurser vi skapat gemensamt och avstått från för framtida behov, eller i solidaritet med mindre lyckliga medmänniskor.

Nu råkar vi alltså plötsligt ha en sådan regering och sådana väljare, ja även den förra regeringen var sådan, att de bestämt sig för att stjäla folks inbetalda försäkringspengar alltså. Varken ATP eller sjukförsäkringarna har gått med förlust, vad jag vet, så nu handlar det enbart om en politisk önskan att föra över försäkringarna på privata försäkringsbolag. Sådana innebär att en stor del av vad man betalar in går till vinster åt aktieägare och till miljardbonusar åt VD:ar. Det innebär också att de privata bolagen kan spela bort pengar som de drar in, och därmed ställa försäkringstagarna utan möjlighet att få tillbaka vad de betalat in.

Jag avstår från konsumtion idag, till andra som behöver sådana men inte kan arbeta, barn, sjuka och gamla, och får istället tillbaka en del av det den dag jag behöver hjälp – detta är principen både vad gäller privata och statliga försäkringar. I det förra fallet kommer bara de som har råd eller som är förutséende att få hjälp när de behöver sådan. Har man statliga försäkringar som gäller alla, då får alla hjälp när de behöver sådan.

Vidare är det så att de som är barn, gamla och sjuka alltid måste försörjas av dem som arbetar. Så har det alltid varit och kommer att förbli, om man inte börjar avliva dem som inte kan arbeta förstås.

Allting handlar i grunden om olika system för fördelning av de resurser som finns och som gemensamt skapas i ett samhälle. Pengarna är inte värda något i sig. Om ingen arbetar så blir det ingen mat till någon, varken gammal eller ung, varken frisk eller sjuk. Då är pengar inte värda papperet de är tryckt på ens. Om de som arbetar inte behagar dela med sig till de generationer som fött dem och gött dem under deras barn-och ungdomstid, då innebär det svält för de äldre, vilket faktiskt börjar bli fallet i vissa Västländer idag.

Snacket om att vi inte råd med ditt och datt är bara dimridåer, utlagda av dem som vill ha allting själva, de där som kvitterar ut mångmiljonbonusar varje år. Det är deras kontrarevolution vi har sett sedan 1985.

För som sagt, Sverige som nation har aldrig varit så rikt som det är idag. Produktiviteten har aldrig varit så hög/per person som idag så att dagens arbetsföra människor inte skulle ha råd att försörja barn, sjuka och gamla när vår generation orkade med den saken, trots att vi hade en mycket mindre effektiv produktionsapparat då, och alltså fick arbeta mer för att producera lika mycket, det är dumheter. Men dagens yngre generationer anser tydligen att de inte vill dela med sig till behövande människor (vilket de för övrigt gör även om de håller sig med privata sjuk-och eller pensionsförsäkringar). De är lurade så det skriker om det och de flesta kommer att få betala för sin dumhet – förr eller senare.

Häri ligger ju samtidigt en paradox om man vurmar för det staliga inflytandet.

Har man betalat en herrans massa pnegar till staten – och sedan nu inför pensionen, eller inför en långtidssjukskrivning osv, blir snuvad på återbäringen – dvs får mycket sämre villkor än vad man låtit påskina när man betalade in pengarna: Varti ligger logiken att vilja låta staten hantera detta då ? Jag reagerar snarer med att låt då mig själv sköta min pengar istället för att byråkratiskt försnilla dom, och sedan låta en i nuläget obestämd framtida majoritet bestämma vad man skall göra med det jag har slitit ihop !

Samtidigt förstår jag 30/40-talister som nu redan har betalat sitt, och pengarna ligger i ”statens händer” – problemet är ju att pengarna redan är bortsnillade – och att de som jobbar nu måste betala in nya pengar för allt detta som har försvunnit under 30-40 år. Dessutom ör de grupper som nu blir äldre/sjukare/går i pension väldigt stora jämfört med de arbetande grupperna (särskilt längre ner i Europa) – så bördan blir ännu större om de statliga försäkringarna skall lämnas orörda.

Jag tycker nog att man borde infört en skiljelinje iof – där man parallelt har två system – et för de som redan har betalat och ett för framtiden – som är mer reailstiskt/politisk obundet…

/K

(Rättade till enligt din rättelse, hoppas det blev rätt/Kerstin)

Som sagt, jag har inte ord för vad jag anser om den nuvarande regeringen. Dessvärre gäller det även de socialdemokratiska regeringar vi haft de senaste 25 åren, som också fört en nyliberal politik.

Jag trodde jag skulle få fortsätta att vara tacksam. Tacksam för att under snart ett halvt sekel fått uppleva en anda, där man tyckte det var själva poängen att bidra till ett bra samhälle med sina studier, sitt arbete och sina skatter. Jag och många har betalat 40-50% i skatt i olika perioder av livet, men jag (och hundratals människor jag mött) har faktiskt aldrig upplevt det som ett problem. Man får ju så oerhört mycket i ett samhälle med fungerande infrastrukturer, det finns tusen saker att rada upp…Däribland vår sjukförsäkring. Även om jag hittills inte använt den annat än en månad på 80-talet, så känns det självklart och tryggt att den finns, likaväl som att det finns fungerande järnväg i Norrland, fast jag själv sällan reser där.

De styrande undanhåller med dårars envishet och enfald, att det till stor del är det gemensamma ägandet via arbete och skatter, som utgör såväl kittet som betongstrukturerna (och därmed tilliten) i ett välfungerande samhälle.
Så förtroendet för landets ledning sluttar brant på alla håll ser jag. Och det är mycket riskfyllt, när enskilda enbart ser om sin alldeles egna egendom alltmer.

Det finns absolut ingen charm i de fragmenterade samhällen, där det mesta är upp till den enskilde att lösa – med sina pengar, rätta kontakter osv. Det blir misär så småningom – utom för ett fåtal som genom maktmedel (utnyttjande av andra /hot/våld/) försett sig. Alla känner till länder, där det s k privata iniatiavet får dominera helt. Fattigdom, sjukdom, låga löner, arbetslöshet, kriminalitet är vardagsmat för majoriteten. Vilket leder vidare till allt mer utbrett våld, maffiavälden och senare uppror och i slutändan hög krigsrisk. ”Som man sår – och sköter! – sina odlingar – så får man skörda” gäller faktiskt än idag.

Men detsamma gjorde ju en massa företag i USA, med privata pensionsinbetalningar, som Enron ex.

Och som sagt, Sverige har aldrig varit så rikt som nu.

Hannelore:
Jovisst försöker somliga berätta, men de flesa, verkar det som, tror mer på myter, fördomar och på storföretagens, och deras politiska nickedockors propaganda än på verklig information.

Vad ska man svara?

http://erixon.com/blogg/?p=858