Sedan har vi frågan om varför inte några politiker tycks inse vilka problem världen och Sverige står inför. Eller, om några av dem verkligen inser det, varför dessa då inte arbetar för att man ska göra något för att minska hoten, eller bygga upp ett skydd mot de förändringar som vi vet kommer att inträffa. Jag läser just nu boken En gång skall jorden bliva vår av Pål Steigan. På sidan 117 räknar han upp sju ekologiska krisområden som är akuta: Klimatet, peak oil, färskvatten, jord och mat, kväve/fosfor, biologisk mångfald, livet i världshaven. När jag tittar på listan kan jag inte se något område där världens makthavare vidtagit åtgärder som på ett verksamt sätt skulle kunna hejda krisen eller skydda oss mot krisens verkningar. Detta är för mig obegripligt. Moraliserandet finns ju där: Köp en miljöbil, byt till energisparlampor, koppla ur mobiltelefonladdaren, använd miljövänlig bensin i motorgräsklipparen, sortera direktreklamen med kuvertet som brännbart och själva reklambladet till pappersåtervinningen.

Varifrån kommer annars benägenheten att bortse från realiteter som dem vi båda nämner? Varifrån kommer moraliserandet på det strategiska tänkandets bekostnad? Och inte minst: om man begrep hur oskyddad man är skulle väl åtminstone några försöka bygga upp ett skydd? Jag kan inte se att detta görs alls idag.

Jan Wiklund: Ja, vården såväl som järnvägen fungerar sämre när den styrs av vinstintresset, se t.ex. Mikael Nybergs artikel som Kerstin hänvisar till i kommentar 3. Men jag undrar vad du menar med att ”vi” lever skyddade från verkligheten? Jag känner mig inte alls skyddad från verkligheten. Möjligen är det så att det finns en liten finansiell och politisk överklass, ”the one percent”, som tror att de är så skyddade från verkligheten att de inte behöver bry sig om den.

Kerstin: Naturligtvis handlar regeringens politik först och främst om egoism, eller klassintresse, men hur får de sin världsbild att gå ihop? Jag tror att det är där som aktiv okunskap kommer in.

Och då syftar jag inte bara på regeringen. Det verkligt skrämmande är att samma tyckande styr tänket även hos dem som anser sig vara opposition.

Bara som exempel: åtti procent är emot vinst i vården. Så långt gott och väl. Men den argumentation man hör från det hållet tar praktiskt taget uteslutande fasta på att det skulle vara på något vis ”omoraliskt” att tjäna pengar på sjuka, och att vissa vårdbolag smiter från skatt.

Att all möjlig forskning visar att vården faktiskt blir sämre om den styrs av vinst spelar mycket liten roll i debatten och nämns knappast. Tyckandet övertrumfar fakta (även om de i det fallet råkar gå i samma riktning).

Jag undrar hur det har blivit så här. Lever vi så skyddade från verkligheten att vi inte anser oss behöva bry oss om den?