Kommentarer till Superklassen som styr världen

Av: Kerstin

Kerstin — Tue, 21 Oct 2008 12:50:51 +0000

alfredo castro
Jag antar att det inte är mig du vänder dig till :-).

Av: alfredo castro

alfredo castro — Tue, 21 Oct 2008 06:44:56 +0000

Superklassens diskreta charm
Vill du verkligen förstå essensen i globalisering och begripa dess mekanismers mest vitala och grundläggande realiteter, bör du med nödvändighet läsa $uperclass av David Rothkopf . Sex tusen supermiljardärer och andra maktbemängda individer på denna planet, en på varje miljon, lever i ett groteskt privilegierade och maktfullkomligt tillstånd, inte möjligt att föreställa sig för oss andra makt svaga existenser. Supermiljardärer, höga politiska dignitärer och även några konstnärer (författaren P Coelho m.fl.) tillhör denna klass. Dessa figurer bestämmer våra liv mer än några andra tidigare gjort och i motbjudande omfattning. Denna klass är inte endast konstituerade som klass utan är välorganiserade i nätverk som är mer eller mindre bekanta för allmänheten. Superklassen med betoning på klass i S Mills och M Weber mening, I detta sammanhang kan man åberopa frihandelsanalytikern Jeff Faux som påpekar att globaliseringen inte endast upprätthåller en gränslös marknad utan även en gränslös klasssammansättning som administrerar globaliseringen. De betecknas som medlemmar av ”Davospartiet”. Därmed inbjuder detta fenomen för diverse konspirationsteorier. Därför bör man lokalisera och analysera denna klass och dess allmänna verkan, ty som författaren påpekar; ditt liv är avhängig av deras maktspel. Därav en demokratisk deflation av globala dimensioner blir konsekvenserna. Superklassen ignorerar territoriella gränser och stater och verkar i ordets verkliga bemärkelse global. De känner större gemenskap med sina samtalspartner än med sina landsmän (Citybanks chef Walter Wriston). Av detta följer att de exkluderar andra individer inte av nationalistiska skäl (som högerpopulistiska partier gör), utan av maktekonomiska. Superklassens makt gestaltas i motsats till vad de poststrukturalistiska dogmerna i Michel Foucault efterföljd, inte av anonym makt instanser, omöjliga att identifiera pga. sin fragmentariska mångfald. Utan av, en klass där de verkligt stora berättelserna skapas av dem själva – medvetna om deras grupptillhörighet och medföljande maktbefogenheter.
Boken är dessutom tillsynes paradoxal, skriven av en av dess medlemmar. Faktaspäckat och av dubbla anledningar trovärdig. Författaren skulle kunna betecknas som en Quisling, alltså en renegat som dessutom med empiriska och teoretiska verktyg analyserar superklassens exkluderande verksamhet, och oerhörda privilegium.
Det vill säga boken inte är skriven av en otidsenlig akademiker med revanschlusta och med oxiderande vänstersympatier, utan av en av Bill Clintons egna regeringsmedarbetare. David Rothkopf var nämligen verksam som vice handelsminister under president Clintons administration.
David Rothkopf är dessutom chef för Kissinger Associates (Kissinger som fick Nobels fredspris efter av att ha bombad Vietnam sönder och samman, och gav ekonomisk hjälp åt Pinochet för att genomföra militärkuppen i Chile den 11:e september 1973).
DR har förstått att världen inte längre kan fungera som under sådan makt ekonomiskapremiser, med historiskt sett så unika och gigantiska koncentrationer av kapital och medföljande maktkoncentrationer som alltmer ökar i den globala världen.
I omedvetna marxistiska termer propagerar författaren för att den hänsynslösa konkurrensen och vår tids prerogativ samt det faktumet att allt som är fast förflyktigas och omvänt, kommer att implodera denna klass fortlevnad, såsom historiskt skett med eliternas (och för den delen alla strukturers), uppgång och fall. Bara med den skillnaden att hastigheten i förändringstakten är så mycket högre i nutiden påpekar författaren.
Om författarens beskrivningar är korrekta, de stora berättelsernas tid har återkommit efter en lapsus av förvirring under postmodernismens och poststrukturalismens relativiserade diskurs, kläd i homo ludens lekfulla kostym. Vilket bland annat implicerar historiens sluts ahistoriska konsekvens (Francis Fukuyama, nu professor i internationell politik vid Johns Hopkins University, hävdade 1992 i boken The End of History, att mänsklighetens ideologiska kamp var över och att den liberala demokratin vunnit permanent.) Denna ståndpunkt sammanföll med Reagans och Thatchers fundamentalistiska anti-statsdoktrins segerperiod, (”Staten är snarare problemet än lösningen”). Sett mot bakgrund av den senaste finansiella Tsunami kollapsen framstår detta som milt sagt missvisande.
Den politiska anti-statsdoktrinen, med liberalfundamentalistiska förtecken, tycks stå i veritabel gungning. Bland annat Bush och Sarkozys statsinterventionistiska insatser talar mild sagt om detta.
Fast insatserna tycks gå i riktning att socialiserar förlusterna och privatiserar vinsterna.
Därmed inte sagt att exempel på diametral motsats politisk styrning där statens fullkomliga inblandning i alla sektorer av det socioekonomiska livet är att föredra. Dessa kvarvarande reell existerande politiska modeller förskräcker. Kuba, Nordkorea och Kina är tillräckliga exempel.
Paradoxal? Visst, men historiens kriser uppenbarar sig inte sällan i paradoxernas tecken.
Det tragiska i vår tid är att det inte finns en operativ välfungerande samhällsmodell för nutiden.
Kapitalismen essäns är som bekant, konkurrensen, girighet, förytligande av individen via en vulgär och autonom konsumism, ensamhet och förfrämligande från livet och därmed en hänsynslös exploatering av både naturen och människorna. Bekanta egenskaper inte bara för experterna utan för de flesta någorlunda uppmärksamma individer.
Socialismen i sin tur fungerar inte heller annat än som en vackert utopisk dröm icke frigörande i praktiken. Vad Marx förmodligen förbisåg med sin tankemodell som propagerar för att produktionsmedel skulle ägas kollektiv, för att i sin tur förhindra alienationen, dvs. kort utryck, människor separering från det ”naturliga” ”äkta” livet, och från andra människor är att när individerna som enskilda inte äger produktivkrafterna, inträder relativ snabb en ny förtryckarklass (politiker och byråkrater) som implementerar en auktoritär verkande förmyndarstat, där i sina mildare styrningsformer kan sägas att det som inte är obligatorisk och ovanifrån bestämd av en nomenklatura, är obligatorisk och som inte frigör individen heller likt den gamla kapitalistklassen. En förtryckarstruktur endast ersätter en annan.
En kapitalism med humana förtecken är lika främmande som en socialism med mänskligt ansikte. Det är vår tids stora tragik.
Den som lever (eller i mer tidsaktuella termer, överlever) får se. Och vägen från barbariet till civilisationen tycks ännu mycket avlägsen.

Av: Kerstin

Kerstin — Sun, 07 Sep 2008 01:50:19 +0000

LeoB:
Jo du har förstås rätt, och tänk det påpekar också David Rothkopf, som menar att det går smidigt för superklassen att bestämma så länge de röstande i demokratierna inte tar på sig sitt ansvar och informerar sig så att de kan rösta rationellt.

Av: LeoB

LeoB — Sat, 06 Sep 2008 23:59:25 +0000

”man kan skrika sig blå utan att det spelar någon roll”

Åh, kom ihåg att makten, förtrycket beror väldigt mycket på psykologi. Den är beroende av att det finns tillräckligt många dumma människor. Inte ointelligenta, naturligtvis, men självgoda och dumma.

Av: Kerstin

Kerstin — Fri, 05 Sep 2008 17:56:35 +0000

Jan Wiklund:
Jag redigerade din kommentar en liten aning.
Sedan hoppas jag att du har på fötterna vad gäller det där om Sahlénrederierna. Jag minns ingenting sådant, men jag får förstås tro dig. Emellertid gissar jag att han inte var ensam om sådana ”affärer” i så fall.
Däremot minns jag det där TV-inlägget under lärarstrejken och hur jag reagerade då – nämligen med avsmak. Sedan dess har jag haft väldigt svårt för Bildt, och mitt första intryck av honom visade sig ju senare vara alldeles riktigt. Sedan är det ju obegripligt att han kommit så långt som han kommit med tanke på att var och en som är lite kunnig lätt genomskådar tomheten bakom hans tvärsäkerhet.

Av: Jan Wiklund

Jan Wiklund — Fri, 05 Sep 2008 15:48:42 +0000

En f.d. klasskamrat till Bildt berättade att han var ökänd på skolan för att alltid, under alla omständigheter, ta ställning för lärarna om det fanns en konflikt mellan lärare och elever.

När han sen blev kårbyråkrat på Sthlms universitet blev det ett väldigt rabalder när det uppdagades att han hade en lön från Sahlénrederierna för att ta vara på näringslivets intressen. Bildt försvarade sig, arrogant som nu, med att var hans egen angelägenhet var han fick pengar från och ingen annans. Korrupt då som nu.

Av: Kerstin

Kerstin — Fri, 05 Sep 2008 11:12:08 +0000

Björn Nilsson:
Jo, jag tror du har rätt i allt det du skriver men det innebär ju inte, dels att han inte kan hoppas och anstränga sig ordentligt för att kunna avancera från springpojke av 3:dje graden till springpojke av 2: a graden, dels att inte 100.000/månad, eller mer, i någon styrelse, eller annat springpojksjobb för samma lön, kan locka och föresväva honom – det är ju bättre än ingenting och bättre än vad som vederfars de allra flesta av oss.

Vi vanliga dödliga fick (och får säkert fortfarande) lära oss att om vi bara var hela, rena och flitiga så skulle vi belönas under vår livstid. Bildt har, enligt vad allt tyder på, lärt sig att bara han kan ställa sig in hos rätt personer så kommer det att gå honom väl i livet – alltså precis vad överklassens pojkar alltid fått lära sig, liksom numer superklassens pojkar. Bildt började redan som elevrådsordförande med att ta på sig lärarnas uppgifter på gymnasiet när lärarna strejkade, att ställa sig på den verkliga maktens sida alltså :-(.

Här agerar han strejkbrytare som 17-åring. Han visste alltså redan då på vilken sida man ska ställa sig för att lyckas i livet.

Av: Björn Nilsson

Björn Nilsson — Fri, 05 Sep 2008 09:44:29 +0000

Jag har inte läst, bara läst om, denna bok, men jag undrar om inte Bildt är för fattig för att kvalificera sig. Miljonärer finns det ju hur många som helst av, man bör väl vara miljardär? Och dessutom vara viktig som kontaktperson – Bildt har väl mer varit som en springpojke?