Har inte sett filmen utan bara hört att den ska vara sevärd – som en nutidshistorisk beskrivning av hur externa krafter sprängde Jugoslavien genom att spela på interna motsättningar. Jag får återkomma när jag själv sett den.

Filmen gjordes i Kanada och marknadsfördes bara där när den släpptes i december 2010. Den visades kort efteråt på Emir Kusturicas Küstendorf Film and Music Festival, i januari 2011. Men nu har den börjat spridas i en större europeisk krets.

Man ska ha i minnet att det i Kanada varit lättare att berätta vad Jugoslavienkrigen handlat om. En rad etablerade personer där har kunnat ge sin alternativa beskrivning av det som hänt.

Jag tänker på personer i Kanada som

James Bisset, kanadensisk ambassadör i Jugoslavien under början av det kritiska 1990-talet

Lewis Mc Kenzie, general och befälhavare över UNPROFOR-styrkor i Sarajevo

Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitetet i Ottawa

Scott Taylor, journalist och utgivare av militärtidskriften Esprit de Corps som bevakar alla större militära krishärdar i världen.

Förvisso har de angripits av en rad beskäftiga etablissemangsjournalister som finns där också med uppdraget att agera grindvakter, men det har de här personerna överlevt!

En kort, utmärkt beskrivning av hur Tyskland, USA och IMF sprängde Jugoslavien finns här i Christer Lundgrens anförande på Degerforsmötet 3-5 augusti i år:

http://fib.se/nordiska-fredssamtal/item/1661-jugoslavien-–-forebild-for-krig-i-var-tid

Att krafter i (Väst)Tyskland tidigt arbetade på att sabotera Jugoslavien framgår här

http://www.tffr.org/articles/9502_tyskunder.htm

i en artikel hos Tidskrift för Folkets Rättigheter. Artikeln har sin utgångspunkt i boken
“Der Schattenkrieger – Klaus Kinkel und der BND“
från 1995, skriven av den tidigare underrättelsetjänstemannen Erich Schmidt-Eenboom.

Som framgår av artikeln var Klaus Kinkel chef för västtyska underrättelsetjänsten BND, innan han blev FDP-ledare och tysk utrikesminister. Kinkel drev genom det tyska erkännandet av Kroatien och Slovenien 1990, utan att nationalitetsfrågan var löst. Detta följdes sedan av kohandeln i Maastricht med tysk accept av euron, i utbyte mot EU:s erkännande av utbrytningarna Kroatien och Slovenien i strid mot vedertagna folkrättsliga principer. Det här, om inget annat, visar att pratet om EU som fredsprojekt är just det, bara prat. Munväder!

Det finns en tendens att skylla allt jävelskap på USA men det finns faktiskt fler imperialister än dom.

Sen satt jag igår och såg en film om vad som hände i f.d. Jugoslavien, som jag inte orkade följa med ordentligt i medan det hände, och fick en riktigt otäck känsla av att varje land som försöker hålla igång en offentligt sektor, ett välfungerande välfärdssystem, ett offentligt ägande av en del av infrastrukturen och naturresurserna, riskerar att bli sönderbombat av USA/Nato, och att detta är det verkliga, odeklarerade skälet till att ”vi” tvingas sänka alla ersättningar och sälja ut våra stora svenska företag samt börja vifta på svansen för Nato.

Detta är ett dilemma för oss som gärna vill se ett offentligt välfärdssystem som inte är beroende av marknadsmekanismer. Vi kan helt enkelt inte lita på att de personer som hanterar det automatiskt agerar inom systemet, att de inte tar smitvägar för att gynna sig själva.

Samtidigt måste vi lita på dom, för som Daniel Ankarloo skriver i Tiden och som Ha-joon Chang skriver i 23 things they don’t tell you about capitalism: om man förväntar sig det värsta från folk får man det värsta.