tack för bra tips. En del av det där har jag ju gjort – dokumenterat i form av dagbok till exempel. Det har varit värdefullt. Det är lätt att glömma annars.

Ytterligare en sak är den dåliga maten! Själv tar jag ofta med mig mat till min gamla mamma, hemlagad mat. Det betyder jättemycket. Maten på boendet är industritillverkad och smakar precis som kocken sa i Bert Karlssons Matakut – det smakar industri.

Apropå maten till äldre. På måndag ska jag hjälpa vårdbiträdet Camilla Sparring på hennes turné/kamp för bättre mat till äldre. Det ska bli intressant. Stor namninsamling som redan pågått under året, mer än 30000 namn hittills. Fler namn lär det bli under turneringen!

Titta här på hennes hemsida:
http://www.camillasmatuppror.se

tack för Ditt tips om det här med fullmakter.

Jag vill komma med en del andra råd också:

– För dagbok för Din egen skull och för att komma ihåg vad som händer.

– Begär läkemedelslista inklusive den som gäller vid-behovs-medicinering (vanligt inom äldrevård).

– Gå in på nätet och sök information om läkemedel. Fass och bipacksedlar ger inte en helt rättvisande bild. Det finns fler biverkningar och de är vanligare än vad som anges.

Du kan också kolla upp interaktioner (hur läkemedel påverkar varandra), bl.a. på Stockholms Läns Landstings hemsida. Numera måste man registrera sig, men det kostar inget. Man känner endast till parvisa interaktioner och ibland inte ens det. Man kanske inte förstår varje ord, men det ger en fingervisning. Ta inte för givet att man alltid kollar upp det här med interaktioner inom vården.

– Begär samtal med läkare/sjuksköterska, ställ frågor och våga ha synpunkter.

– Kom på besök olika veckodagar och vid olika tidpunkter.

– Tag med kamera. Dokumentera allt som Du inte tycker är som det skall. Bra att ha om Du skulle behöva göra en anmälan. Ord kommer att stå mot ord och Dina, som anhörig, kommer inte att väga tyngst.

Jag hade två ”sjuka” föräldrar, den ena mer sjuk än den andra. Den minst sjuka blev närmast anhörig! Jag såg till att få två fullmakter. En fullmakt som gällde överlåtelse av ansvaret till två vuxna barn, jag och min bror. Den andra fullmakten sa att den gamle alltid ville ha hjälp av sina två barn vid medicinförändring och i allt som gällde boendesituationen.

Båda dessa fullmakter ignorerades helt av vårdgivaren och ansvarig personal. Den kompetensen fanns inte.

Detta gällde alltså vård- och omsorgssituationen.

När jag hade anledning att anmäla ett ärende till Patientnämnden och HSAN behövdes ytterligare fullmakt, just för ärendet.

För att få gehör på dom instanserna krävs helt andra krafter än fullmakter, dock.

Men – man ska alltid se till att ha fullmakter ändå.

Tips till alla anhöriga!

Men jag fick en fullmakt från min mamma, redan i början av hennes demens, att jag hade rätt att sköta alla hennes ekonomiska affärer. Det skrevs på banken och originalet fanns där.

Sedan har vi ju den där lagen om integritet för sjuka, som den borgerliga regeringen drev igenom redan på 70-talet, som gör att man som anhörig kan avfärdas med att sjukvården inte får lämna ut uppgifter om den sjuke till någon. När min pappa drabbades av en hjärnblödning för många år sedan vägrade sjukhusets personal att tala med mig om hans tillstånd, eftersom, som de sade, jag inte var närmaste anhörig!!!! (Är enda barnet.) Det var min mamma menade de. Hon var dessvärre inte så bra på att ta information. Så jag fick inte någon förnuftig information om hans tillstånd, och han opererades i huvudet flera gånger under ett års tid och låg ganska mycket på sjukhus under det året. Jag var rasande redan då.

Så länge vi inte har någon ny lag så rekommenderar jag att man som nära anhörig till en dement person som vårdas på institution, kräver att få se medicinlistan och att man går ut på nätet och kollar de preparat som man stoppar i den anhöriga, samt tar reda på biverkningar och kollar om man ser dessa på den dementa. Personalen på äldreboenden ser nämligen sällan några biverkningar utan föredrar att betrakta sådana som nya oberoende sjukdomar, som de då också börjar medicinera mot. Så var fallet när man föreslog att mamma led av parkinsson när hon var som värst nerdrogad och skakade i hela kroppen. Det gjorde hon inte. Skakningarna försvann när jag lyckats tvinga fram utsättning av de lugnande preparaten. Och jag lovar, det var en psykisk pärs att tampas med både läkare och övrig personal. Jag orkade inte mer än fyra år. Sedan gav jag upp. Dessutom började de droga ner mamma igen då i hemlighet utan att informera mig. Så jag förstår precis vad det nya lagförslaget kommer att leda till.

Så man kan förbereda sig ?
För mig låter det ju vansinnigt att man har vänner/släkt som vill engagera sig men ändå utser en främmande männsika som är (professionell) ”god man” !?!??

/K

De 15 % som bedrivs av kommunen, där tenderar det dock att bli mer och mer bemanningsföretag som står för personalresurserna. Steget är inte långt till privata vårdgivare fullt ut.

Dessutom ska man se på hur matsituationen fungerar – allt vanligare blir det med kylda matportioner som fraktas land och rike runt. Därtill kommer att det vanligtvis bara finns ett mottagningskök som värmer/tinar matportioner åt de äldre. Den här biten har ju kommunen släppt helt och hållet åt sitt öde. Man har ingen som helst koll på maten.

Marius – törs du bli gammal? Inte jag.

Jag hade känt A i över 20 år och stod inte ut att se den vanvård som han utsattes för.

Det var frapperande hur snabbt man tillsatte en s.k. God Man.

Det var inte så att vårdpersonal inte kände till min existens.

Jag gjorde inte annat än att mejla/skriva brev, ringa osv för det gällde att påverka så att A skulle få den vård som han behövde.

Jag stämde träff med God Man nr 1.

Gav honom en skriftlig bakgrund och frågade honom vem som kunde ha synpunkter på A:s vård, läsa journal etc. A hade nämligen frågat mig ett par månader tidigare om han fick uppge mig som närmast anhörig vid inläggning på sjukhus. Jag svarade – ja.

Gode Mannen såg frågande ut.

Sedan undrade jag hur många han var God Man för och han svarade – det är väl ett 20-25-tal.

Hur tycker Du att det fungerar?

Bra, jag åker runt en gång i månaden och lämnar pengar och hämtar räkningar.

Beträffade vården så hade han inga synpunkter. Han litade helt på professionen.

Efter ca 7 dagar hade jag anledning att ringa till Överförmyndar-kontoret. Då fick jag höra att den s.k. Gode Mannen hade sagt upp sig tre dagar efter att han hade träffat mig.

Det fanns dessutom en notering i akten att det fanns en ”besvärlig” anhörig.

En sådan God Man kan sitta med i vårdplaneringar etc. och bestämma.

Han är dessutom anställd av kommunen som har hand om hemtjänst/hemvård.

Jag skulle kunna skriva bok om hur fruktansvärt det var.

Hur han t.ex. aldrig rev i om obefintlig städ/tvätt trots biståndsbeslut – inte heller om den vanvård som A utsattes för.

God man nr 2 var av samma skrot och korn.

En del personer har det här som yrke.

Nyligen intervjuades God Man nr 1 i en lokaltidning.

Han berättade att han aldrig hade haft ett bättre arbete. Det passade så bra in med hans familjeförhållanden.

Nu var han God Man för 30-35 st och enligt Överförmyndaren fanns inga begränsningar.

Ve och fasa om sådana här personer skall kunna bestämma om sjuka, försvarslösa personer skall få spännas fast, drogas ned osv.

Bara det att det förekommer redan nu är fruktansvärt!

P.S.

Delar av A:s historia finns på ”Gunnar Ågrens Blogg” i september 2008 (Folkhälsoinstitutet).

Ser boendet rent och snyggt ut och det finns personal så tror de att det fungerar bra.

De anhöriga har inte heller möjlighet att vistas där hela dygnet och se vad som försigår. Kanske även bor i en helt annan del av landet.

Står det dessutom bra siffror i Äldreguiden så litar de på att det stämmer.

Nyligen intervjuades Barbro Westerholm. Det var i samband med den vanvård som hade uppdagats i Halmstad för ett tag sedan.

Hon sa – man kan inte lita på det här med Äldreguiden. Hon hade kollat boendet i Halmstad och det hade bra ”siffror”. Det enda på minussidan var att de hade bytt chef litet för ofta.

Jag har också varit ”besvärlig” anhörig. ”Bråkat” angående min pappas medicinering och även angående en kär väns.

Varken i det ena – eller det andra – fallet blev det läkemedelsgenomgång som jag hade begärt.

Jag kommer ihåg när min pappa kom hem efter en s.k. avlastningsvecka på ett äldreboende.

Kunde inte stödja på benen, satt i rullstol. Min svåger fick lyfta honom i säng. I pannan hade han dessutom fått ett stort blåmärke.

Jag förstod på en gång att det handlade om drogning.

Hittade en extra dossett och på dess baksida stod Mallorol (neuroleptika = psykosmedicin) och Aricept (s.k. ”bromsmedicin” för demens).

Ingen bipacksedel följde med och min mamma hade inte fått någon som helst information om biverkningar etc.

Ingen hade heller tänkt tanken att min pappas hastigt påkomna förvirring kanske skulle kunna bero på att han var läkemedelsförgiftad. Han hade 12-14 mediciner till utan ordentliga uppföljningar.

Jag hade turligt nog just fått Internet-uppkoppling och kunde söka information.

Mallorol var redan indragen i England eftersom den kunde förorsaka allvarliga hjärtrytmrubbningar/plötslig hjärtdöd förutom alla andra biverkninngar, varav Parkinson är en.

I Sverige fick Mallorol fortsätta att säljas ytterligare ett år!

Pappas blåmärke berodde på att han hade slagit huvudet i sänggaveln.

Bara någon vecka, före den här vistelsen, hade pappa fått nya glasögon från syncentralen. Han var så nöjd med dem.

Nu började han klaga på att han inte såg. Satt och kisade osv.

Jag förstod att det hade med hans medicinering att göra.

Min mamma berättade för distriktssköterskan att jag hade hittat alarmerande information om Mallorol på nätet.

Hon hälsade tillbaka att man skulle inte tro på det som stod på Internet.

Oavsett vad man anser om privatvård så finns det med en sån här lag mycket mindre chans för att det är den privata vårdinrättningen som drogar ner dementa i vinstsyfte.

Om det existerade ett så stort missnöje mot de privata aktörerna som du vill göra gällande skulle jag vilja se en källa för detta.