Problemet är dock INTE att vissa jobbar 90h veckor (nej man kan inte ta med hushållsarbete i det – det kommer utöver detta !) – och då har en hög lön.

Problemet är just att man bör få lön efter prestation – så en hel del som inte jobbar lika bra borde inte ha lika hög lön !?!

Öppenhet och transparens är ngt som tyvärr saknas alltför ofta i svenskt näringliv !

Ofta tycker jag att sånt där kan sprida sig: Om ledningen inte är bra så sprider det sig med sämre mellanchefer osv osv

På ett tidigare arbete hada man problem med lönssamheten – ”lösningen” blev att tillsätta ett antal ”underåvar” som skulle styra upp det hela – inte mer folk som gjorde jobbet dock…

Resultatet blev ett halvdussin mellanchefer som förvisso jobbade, men egentligen inte tillförde ngt – dom tyckte mest och/eller gick omkring och pekade med hela armen i olika riktningar. Vart tredje månad omorganiserades dessutom befogenheterna för att ”fixa problemen” – jag sade upp mig i den vevan på företaget och gick till ett annat företag – var det inte lönsamt innan så inte blev det mer lönsamt med detta

/K

Men direktörs- och bonusarnas fanclub skulle nog hävda att bonusdirektörerna arbetade under lunchmötena och på golfbanan också,för de arbetar hela sin vakna tid, oavsett vad de gör. De tänker förstås på arbetet hela tiden. Det finns det ju å andra sidan många som gör utan att få några bonusar. Somliga blir istället sjuka av det och betraktas därmed som fuskare.

Jag var städslad att jobba med olika marknadsundersökningar. Det fanns en typ som jag och mina kollegor brukade fasa för. Den där vi måste ringa upp företagschefer och intervjua dem.

Det kunde låta som följer:

-Klockan 0800. ”Har inte kommit än.”

-Klockan 0900. ”Har fortfarande inte kommit.”

-Klockan 1005. ”Nääe han har gått på lunch.”

-Klockan 1300. ”Nää han är fortfarande på lunch.”

-Klockan 1357. ”Nää han är fortfarande på lunch.”

-Klockan 1415. ”Öhh, nää han har gått för dagen.”

Ibland fick man intrycket av att de var mer av huskatter än ledare. Jo jag vet Kerstin, en och annan skeptiker kanske undrar om de helt sonika försökte undvika en efterhängsen marknadsundersökare?

Tro mig Kerstin, sånt märker man. De flesta av de där figurerna var helt inte på plats. Från en av mina egna arbetsplatser noterade jag att det fanns EN chef som jobbade hårt, ekonomichefen. Det gick legender om hur han slet långt in på kvällarna, helgerna allt.

Som kontrast hade samma företag ett halvdussin huskatter i dyra kostymer.

En chef som slet hårt. Sex som mest gick omkring och glassade och drabbades tvärt av brännande tjänsteärenden utanför kontoret så snart golfbanorna torkat på våren.

Det blev för övrigt de som intrigerade bort vår ekonomichef till sist.

Mitt bestämda intryck från marknadsundersökningarna var att den proportionen stämde rätt väl för svenskt näringsliv också.

Hur oumbärliga är de egentligen? Den tyske rustningsministern Albert Speer blev efter kriget utfrågad av vilken effekt de allierade bombningarna hade haft. Bland annat dök frågan upp vad som skett med de företag som förlorat sin ledning, sin administrationsbyggnad, och bara själva fabriken fanns kvar.

Hur klarade de sig utan direktör, vd sekreterare och hela härskaran av kontorister som administrerade dem.

Utmärkt svarade Speer. I en del fall hade produktivitet och arbetsglädje ökat på kuppen.

Det är kanske inte så konstigt, dessutom, att en hel del av de här herrarna är empatistörda, för att uttrycka det milt. Åtminstone en del av dem har väl som barn passats av folk som krävt lägsta möjliga lön, och som dessutom har bytts ut varje halvår eller så. Sådant sätter spår i själen.

Lönesättning och bonusar har idag gått över styr. Det finns ingen rim och reson varken i beloppstorlek eller i motivationen för dessa höga ersättningar. I mina ögon är det girighet som det handlar om. Men den gamla ”dödssynden” vill ingen ta på allvar. Under finanskrisens dagar har man till och med ”döpt om” girighet.

I ett debattprogram i Svt, hösten 2008, bestämde man sig för att kalla girighet för ”drivkraften att få det bättre”. Man ”upptäckte” också att ”drivkraften att få det bättre” är ju något som alla människor har! Alla vill ju få det bättre!

Så enkelt är det att ta udden ur den gamla dödssynden. Man slipper den obehagliga smaken som ordet girighet efterlämnar, men är alla människor giriga? – Förlåt – Har alla människor en ”drivkraft att få det bättre … och bättre … och bättre … och bättre … och bättre…?”
Ups! Men det är ju girighet!

Kan det vara så att vissa människor aldrig känner tillräckligt starka känslor av ansvar och samhörighet med resten av mänskligheten och därför inte drar sig för att roffa åt rikedomar och makt för egen del?

Eller kanske saknar vissa männniskor känslan av måtta och ansvar? Ups. Svår ekvation. Det är ju direktörer och personer i samhällets toppskick vi talar om… De personer som förväntas leda oss andra. Skulle de kunna sakna känslan av måtta och ansvar? Är det … det är väl inte … möjligt!??

Kanske handlar det där om att roffa åt sig den största kakbiten trots allt om brist på solidaritet, brist på empati och brist på inlevelseförmåga?

Till skillnad från direktörerna, toppcheferna och toppolitikerna har kvinnorna, minsann, alltid känt solidaritet, inlevelseförmåga och empati. Och de allra flesta kvinnor känner det än. Det är väl också därför som kvinnorna i alla tider har arbetat gratis, och till och med arbetat fler arbetstimmar än direktörerna, toppcheferna och politikerna …

Och faktum är att forskningen har kommit fram till att det är empatin som bär upp civilisationen!

(inte orimligt stora bonusar!)

Hälsningar
Eija

Sätt dem med en säck pengar på en öde ö, så får vi se vad de kan åstadkomma.