Du skämtar.

Kan det vara så att det kostade en hel del och att man då måste spara in dessa pengar eller ta in dessa pengar någonstans ?

Det jag har läst mig till var att fastighetsskatten infördes för att subventionera räntan för kommuners och privata bolag skulle bygga alla dessa bostäder – samt att spårtrafiken byggdes ut kring storstäderna för att skapa ny attraktiva områden. Kommunerna fick också en del dispenser för att bebygga vissa områden, och snabb hantering av bygglov uppmuntrades.

/K

De hade förvisso många motiveringar till sina teser som ibland låter rimliga men som i verkligheten var en blandning av hjärnspöken och bourdieuansk självhävdelse hos ett akademiskt skrå.

Det var djupt tragiskt att den sympatiska politiska idén att man kan bygga bort bostadsbristen skulle förverkligas i denna, av ytterligt få önskade form. Det knäckte den sociala bostadspolitiken som aldrig har repat sig, vare sig i Sverige eller andra länder där den fanns.

Jag har på annan plats spekulerat i om inte detta sammanbrott var viktigare än vi tror och kanske var en av orsakerna till den folkliga politikens misslyckande efter 1975 – se http://www.alternativstad.nu/Dokument/forsvaraallmanningarna.html

Minns att vi, i bostadsrätten vi hade då, inte fick ha olika färger på balkongmarkiserna ens, de skulle vara gröna, punkt slut.

Men som sagt, frågan om vad som är estetiskt tilltalande har ju varierat över tiden, moden avlöser varandra. Att ondgöra sig över detta idag, och vad gäller miljonprogrammet, finner jag lite löjligt. Det väsentliga var ändå att massor av människor fick moderna och fina bostäder.

Kom att tänka på det, omkring år 1900 var vi mellan 4,5 och 5 miljoner invånare i Sverige. På femtiotalet var vi 7 miljoner och ytterligare 10 år sedan omkring 8 miljoner. När sedan en stor del av denna folkmängd flyttade inte till städerna var det inte så konstigt att det blev bostadsbrist. Så vad menar de som gnäller på det faktum att man bestämde sig för att bygga bort denna, att folk skulle ha gjort? Bott under granar, under broar eller i tält, sådär en miljon människor eller två?

Nej, idag gör inte staten något sådant. Det där med ”alla ska med” är inte aktuellt längre. De som har pengar kan ju kasta upp några miljoner, så finns det säkert byggherrar som bygger åt dem. Det är den liberala individualistiska lösningen.

Min spådom är att vi kommer att ha stora husvagnsparker i utkanterna av storstäderna även i Sverige snart, som man har för sämre ställda både i USA och i Storbritannien. Det kallas frihet och framsteg. Och husvagnsparker är ju mycket vackrare och mer estetiskt tilltalande i ett modernt samhälle (fast de brukar ha samma färg allihop förstås, vita och gråvita).

Ett intressant miljonprogramsområde är ju Flemingsberg, karamellfärgshusen, bredvid Huddinge sjukhus. Där försökte man ju verkligen skapa en färggrann och vibrerande yttermiljö. Det kanske inte heller riktigt passar in i dagens estetik, men är fan så mycket roligare att titta på än en del andra byggen från den tiden.

Sen känns ju själva företeelsen, att politikerna faktiskt vågade formulera en djärv vision som krävde stora samhällsekonomiska investeringar, så visionär att man har svårt att tänka sig att nutidens politruker skulle våga ens tänka tanken. Även om det med tanke på hur eländig bostadssituationen är i stortadsområdena nog skulle behövas ett miljonprogram 2.0 snart.

Vidare så vet jag inte hur man skulle ha kunnat bygga så enormt många lägenheter utan att stadens yta svällde. Alla hade knappast fått plats mellan tullarna i Stockholm ex.

Vad gäller kostnaderna för programmet så vet jag inte så mycket om den saken, bara att lägenheterna var möjliga för i stort sett alla att bo i, betala hyra för, och inte behövde folk kasta upp enorma summor eller skuldsätta sig upp över öronen för att kunna flytta in i dem heller. Det tycker jag var bra.

Tuss:
Jag håller inte riktigt med om att man inte kan protestera när man är ung. Det kunde man göra förr och då handlade det om att ifrågasätta politiken, alltså allt det som den tidens vuxna försvarade och betraktade som självklart. Och att opponera sig då, i det mycket mer auktoritära vuxensamhälle som vi hade då, var nog ännu mer besvärligt.
Däremot tror jag att du har rätt såtillvida som att media idag endast serverar en världsbild, en åsikt och då är det förstås svårare att finna de förnuftigare tankarna eller se var de officiella sanningarna inte håller.

Det är svårt som ung att ifrågasätta när hela vuxenvärlden (och många jämnåriga!) tycker att man ska hålla sig till de beprövade metoderna eller till och med köpa de borgerliga problemformuleringarna, samtidigt som det blir mer och mer tydligt att de inte fungerar.

Om ”demokrati” är att välja mellan sossarna, som började sälja ut välfärden för flera år sen, och alliansen som gör det ännu fortare, ja då fan är jag mot det.

– För det första överläts till ett antal byggbolag att verkställa, och detta ledde snabbt till en monopolisering i byggbranschen som det inte finns någon likhet till i något jämförbart land. Byggbolagen fick därför en orimlig makt och en orimlig möjlighet att ta ut höga priser – något som består än idag.

– För det andra byggdes husen enligt modernismens perversa idé att man dels ska skilja bostäder från all annan verksamhet i staden, och dels skapa så stora avstånd som möjligt mellan människor. Detta har nu skapat en ekonomisk depression i miljonprogramsområdena – det går inte att etablera ekonomisk verksamhet där – och gjort alla människor som bor där beroende av ekologiskt ohållbara transporter.

Så ett slutomdöme måste bli: en politiskt bra idé om att bygga bort bostadsbristen genomfördes på ett slarvigt, illa genomtänkt sätt.

För visst hade man kunnat bygga en miljon lägenheter på ett bättre sätt, genom att bygga integrerad stad istället för sovförorter, och genom att upprätthålla konkurrensen i byggbranschen?

Sedan var ju funkisen på modet då. Allting skulle vara fyrkantigt, raka fasader, enkeltvättade fönster mm. (inte dumt alls, tycker jag när jag idag står här och ska tvätta mina gamla spröjsade fönster och inte får glaset rent i hörnen).

Men, somliga av husen var förfärande stora och så mastodontlika att man nästan hisnar när man tittar upp mot dem, och detta tillsammans med de numer smutsiga och slitna fasaderna intensifierar känslan av fulhet och total brist på estetiska värden. Så tror jag inte att man såg saken då. Jag anser exempelvis att funkisvillor från 30- och 40-talen, de där fyrkantiga lådorna, är förfärligt fula, men de ansågs nog vackra när de byggdes, modernt, senaste skriket och höjden av elegans skulle jag tro.

Områdenas fulhet har säkerligen bidragit till att sänka många av de boendes livskvalitet. Omvänt skulle man kunna höja områdenas status och kanske på sikt också skapa en mindre socialt problematisk sammansättning av hyresgäster genom att renovera och snygga till. Passa på samtidigt som lägenheterna ska miljöanpassas för att bli energisnålare!

Men som du också skriver; miljonprogrammen är i all sin fulhet, jämfört med den slum som finns i så många andra länder, ett rent paradis.