Morfar Lasses lilla text från språkrådet var ju ett utmärkt hjälpmedel! Den ska jag spara till mina barn

Ibland är det svårt att veta om man ska använda subjektsformen de eller objektsformen dem. Då kan man pröva att byta ut de/dem mot vi/oss. Grundregeln är att där man väljer vi ska man också välja de: Vi/de har inte gjort något fel. Och omvänt, där man väljer oss ska man också välja dem: Oss/dem har han aldrig brytt sig om.
Ibland stöter man på ett de som inte går att byta ut mot vare sig vi eller oss. Det finns i fraser som de arga bina och de svåra fallen och skrivs alltid de.

Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.

Du har rätt i att många invandrare har svårt för den svenska ovanan att ibland – i synnerhet efter adverb, ”nu vill jag…” etc – frångå den enkla regeln subjekt-verb-objekt.

Mitt tips är att den också kommer att försvinna om invandringen fortsätter, precis som de flesta kasusändelser försvann under den plattyska invandringsvågen på medeltiden. Och mitt tips är att språkpoliser då kommer att gråta blod över detta, helt i onödan.

Låt oss ta de tidigare exemplet. Han talade till dem som var sjuka. alternativt Han talade till de som var sjuka.
Det är två olika bakgrunder för orden. Dem – handlar om en mycket begränsad grupp (troligtvis inom en specifik grupp), emot att De – är ett mera generellt och endast begränsat till sjuka.

Så fick jag lära mig de olika ordens användning när jag var lite yngre.

Men sedan, fråga dem som är vana vid att använda kasus, och verbändelser, om de tycker att vårt system med noggrann ordföljd är smidigare. Lovar, det tycker de inte. Jag vet för jag har diskuterat detta med otaliga svenskinlärare. Somliga av dem kunde överhuvudtaget inte förstå varför ordföljd skulle vara viktig, för den spelade ju ingen roll i deras språk. Somliga, ja de flesta föärhoppningsvis, förstod när man förklarade för dem, men de hade lika förtvivlat ofantligt stora svårigheter att lära sig praktisera korrekt svensk ordföljd, för vikten av sådan ligger inte i ryggmärg på den som talar ett språk där ordföljden inte är viktig.

Den regel du drar fram här gäller dessutom bara i raka enkla påståendesatser, och vi har många andra typer av satser där den inte gäller. Sätt ett tidsadverb, eller vilket adverb som helst, först i en sats, så får du omvänd ordföljd, du har omvänd ordföljd i bisatser, du har omvänd ordföljd i frågor och som sagt, de har sedan vandrande adverb som hoppar omkring enligt ett komplicerat system.
Ovanpå detta har du förändring av satsers innebörd beroende på var betoningen ligger.

Det där med språk och grammatiska regler är långtifrån så enkelt som du tycks tro alltså.

1. Så här svarade du på mitt första inlägg: ”Visst vet du, under medeltiden, och århundradena därefter, stavade man lite hur som helst, frihetligt som attan. Vi kan förstås återgå till en sådan kutym. Fast det underlättar inte skriftlig kommunikation förstås. Gör kanske ingenting idag när var och en lever med sin sanning.” Om inte detta handlade om stavning, vad handlade det då om?

2. Det finns två system att märka ut subjekt och objekt. Antingen kör man med platsen i meningen. I svenska oftast subjekt-verb-objekt. Eller också har man en ändelse eller annan markering av ordet, som i latin. Det är fullständigt onödigt att ha både och. Detta är något vi inser, undermedvetet; det är därför ändelser försvinner.

Jag läser just nu en c:a 30 år gammalbok, om det svenska lappsamhället på 1500- och 1600-talen. (Gudaberget av Åke Lundgren.)

Den gjorde mig förvånad igår kväll. Boken skriver både om djävulen och jävlarna. Jag trodde att stavningen med endast ”j” var en nymodig ”förslappning”.

Vet du något om de två formerna? Finns det någon beskriven skillnad för dess betydelse?