Jag har en känsla dock, av att skolsektorn är speciellt illa ute eftersom alla har gått i skolan och därmed anser sig vara experter på skolan.

Så länge staten hade huvudmannaskap så kom lärare, och högutildade i allmänhet, att ha mer att säga till om vad gällde skolorna. Efter kommunaliseringen har en mängd människor utan nödig kompetens kunnat lägga sig skolornas inre arbeten. Har hört åtskilliga berättelser från lärare hur vanvettigt det kan bli och jag såg det alltså redan inom sfi-området under senare delen av 80-talet. Detta är troligen ett större problem utanför storstäderna dock, men fortfarande bor en majoritet av svenska folket utanför Stockholm, Göteborg och Malmö och föreställningen att det bara är lågintelligenta som bor utanför storstäderna, som en bestämd moderat kvinna hävdade för några år sedan, är förstås rappakalja.

Vad gäller gymnasiereformen så var den väl (också) inrättad efter mönster från USA, med inrättandet av ett smörgåsbord och snuttkurser. Just det senare hade man ju genomfört även på universiteten tidigare, en massa käcka 5-poängare som man både kunde ha och missa. Nu skulle ju gymnasierna bli som små universitet, och ungarna skulle börja forska redan på lågstadiet – för att överdriva, men bara lite, och i huvudsak för att man lurade på skolorna ett system med färre lärare – ungarna skulle själva skaffa sig sina kunskaper. Bara det en ren idioti.

Ändå är det kanske lättare att driva en bra skola i ett samhälle kunskaper värderas och studier lönar sig. Skolans kvalitet skulle säkert höjas om ungdomar hellre tog en tuff ingenjörsutbildning än en lättare florist eller mediautbildning. Det är kanske inte så förvånande att skolans resultat påverkas av det omgivande samhällets attityder.

Skolans förfall började långt innan kommunaliseringen. Kanske är det dags att värdera de enskilda skolornas utifrån vad de presterar, t ex resultat på nationella prov i kvalitetsämnen som naturvetenskap och språk.

Fram till för c:a 40 år sedan var gymnasielektoraten attraktiva befattningar. De började fuskas bort långt innan kommunaliseringen. Idag har denna värdefulla kontakt mellan akademi och skola väsentligen försvunnit. Kommunaliseringen accelererade denna process men startade den inte.

Idag vill diverse gymnasier starta sk spetsutbildning, utan att ens förfoga över en enda lärare med kunskaper på avancerad nivå i det aktuella ämnet. Spetsutbildningar bör förbehållas program med disputerade lärare. Saknas viljan att ens hålla sig med vetenskapligt meriterade lärare, saknas nog även viljan att över tid satsa på utbildningen.

Samtidigt med kommunaliseringen genomdrevs en gymnasiereform, som kraftigt sänkte kurskraven på tekniska och naturvetenskapliga programmen. Idag tvingas civilingenjörsutbildningar ta emot studenter med enbart D-matte.

Det är dags att sluta diskutera i termer av huvudmannaskap. Kvalitetsgranska istället de enskilda skolorna utifrån särskilt resultat och lärarkompetens, men även biblioteks- och datorresurser samt lokaler.

Ranka skolornas program utifrån ovanstående kriterier. Dra in rätten att utfärda betyg på utbildningar som inte håller måttet, oavsett huvudman. Låt de universitet som vill vikta betygen med rankningen vid antagning av studenter.

Men en massa av det arbete man lägger på lärarna i och med målstyrningen och kommunaliseringen var nog inte speciellt riktat mot lärare. Den typ av press som underbemanning resulterar i har man ju utsatt alla offentliganställda för sedan 1990. Och det har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar gjort. Det där vara bara en ren idioti från socialdemokraternas sida, för att förbilliga offentlig sektor, ett anammande av högerns skattegnöl alltså, och av nyliberalismen.

Tack för det.

Inte en enda belöning för dygnetruntjobb under hela läsåret.

Och så studieskulder upp till taket.

Ett äkta kvinnoyrke – utan manschetter.