Det dom har hänt är att ett TV-program gav uppmärksamhet åt Eva Lundgrens tidigare helt ignorerade forskning. Det innebär att hon får mycket kritik, och att allt kommer samtidigt, och att media uppmärksammar det.

Men det betyder inte att det är en förföljelse.

Jämför med boken ”The Bell Curve” som med hjälp av usel vetenskap försökte förklara att svarta var mer korkade än vita. Den boken blev mycket hårt kritiserad, i media, därför att den hade orsakat uppståndelse. Inte tänker du väl hävda att kritiken av denna rasistiska skräpforskning är en förföljelse?

Att media uppmärksammar kritiken betyder inte att kritiken är fel eller osaklig eller del av en förföljelse. Kritik mot forskning skall vara saklig. Argument mot kritiken måste också vara sakliga. Du försöker att istället för att argumentera emot kritikerna, straffa ut dom som en del av en förföljelse.

Genom att komma med osakliga argument istället för sakliga argument ger du kritikerna rätt.

För tredje gången: Är det det du vill åstadkomma?

Men granskarna borde ha nöjt sig med att göra det de skulle göra och kort och gott konstaterat att de inte fann någon ohederlighet i Eva Lundgrens forskning. Om de sedan, av privata eller av vetenskapliga skäl, velat kritisera innehållet i något av hennes verk borde de ha gjort detta i någon vetenskaplig tidskrift, i helt normal ordning.

Som det nu är ges allmänheten, på grund av massmediauppmärksamheten och av hur granskningen kom till, ett intryck att hon har granskats och fällts av något slags vetenskaplig överdomstol, vilket inte är fallet.

Du säger att du inte vet om du håller med Eva Lundgren, och du säger att hennes forskning skall granskas på samma sätt som alla annan forskning. Det är helt riktigt, jag håller precis med dig där. Det här är ett viktigt forskningsområde, som måste tas på allvar.

Men samtidigt avfärdar du all kritik mot henne. Du säger ”Ja, det är helt klart en ren politisk vendetta mot Eva Lundgren och en del i den sedan länge pågående antifeministiska kampanjen.”

Här säger du faktiskt att Eva Lundgren har rätt. Du avfärdar kritiken mot henne som en ”anti-feministisk kampanj”. Och därmed ger du inte hennes forskning chansen att kritiseras. Du säger att du inte har läst hennes forskning. Och ändå avfärdar du kritiken mot den som ohederlig och felaktig. Precis som Jennys webblog (som inte verkar acceptera kommentarer ens från andra feminister som jag) så tar du kritiken som bevis på att det finns en anti-feministisk kampanj.

Genom att göra det, så slår du undan benen på feministisk forskning. Du krossar möjligheten för Eva Lundgrens forskning att bli tagen på allvar, genom att avfärda kritiken som del av en konspiration.

Det är bara negativt för feminismen.
Jag måste fråga igen: Är det verkligen det du vill skall hända?

Men ändå… om man nu gjort ett helt hönshus av en fjäder, så är ändå fjädern nog för mej att tänka att hur sjutton går det till i forskarvärlden egentligen?

Ska inte saker och ting vara hyfsat underbyggda? Och den kritiken behöver ju inte ha som syfte att välta en hel disciplin överända?

Jag läste lite på Jenny W:s blogg, och jag förstår att genusvetenskapen fått arbeta i motvind. Det låter sorgligt, och typiskt på något sätt.

Själv är jag misstänksam mot akademikervärlden, jag får ibland en tanke om att det är en ankdamm för ryggdunkare, jag tänker på ekonomi t.ex. Och jag har hört talas om intrigspelet. Så jag förstår att många människor passar på att reagera just nu, av olika anledningar, när en del av akademikervärlden blivit ett ”tillåtet byte”.

Det är lågt – men mänskligt.
Det bästa som kan komma ur det här – tänker jag – är att den slutna universitetsvärlden skulle kunna öppnas upp lite för insyn. Universiteten finns för hela samhällets skull – och alla forskare kunde kanske presentera lite om vad de sysslar med, på begriplig svenska, på nätet t.ex, så att det blev lite mer transparent.

Det kan tolkas som att akademiker ser ner på icke-akademiker som inte kan koderna, och där önskar jag en ändrad attityd, mer öppenhet.

Nu har jag själv läst tidningen Genus, när den var gratis, och det var ett gott initiativ. (Kollade just in http://www.genus.gu.se) Fler sådana siter! (Eller finns det redan?)

Jag vänder mig här i huvudsak mot den process som man har utsatt Eva Lundgren för, som liknar mobbjustis. Hennes vetenskapliga arbeten ska granskas och kritiseras på sedvanligt sätt, precis som alla andra forskares, inte på det sätt som skett här, som om hon var en misstänkt brottsling av grövsta slag, och på ett sätt som uppenbarligen strider mot Uppsala universitets regler.

Ska hon dömas ut som usel forskare, ja då ska många huvuden rulla dessutom, en massa manliga huvuden också, för dels är det ett stort antal forskare som godkänt hennes insatser och rekomenderat henne till en professur bl.a. dels har nästan alla forskare någon gång sagt eller skrivit något som inte är invändningsfritt. Det finns nämligen inte en enda forskare som är felfri och som inte från och till dragit lite för stora växlar på det han/hon tycker sig ha upptäckt.

Det är inte ens felfrihet som är vetenskapens mål, utan produktion av nya och fruktbara teorier och ansatser som kan leda vidare och precis detta säger Jörgen Hermansson att Eva Lundgren har presterat, och varför har han mindre rätt än Hallberg?

Anders Engström:
Jag länkar till både utredarnas rapport och till Lundgrens försvarsskrifter i slutet av mitt inlägg och har givetvis läst både rapporten och Eva Lundgrens försvarsskrifter även om jag inte har läst hennes vetenskapliga arbeten.

Nu kan man alltså inte hävda att en forskare är undermålig efter granskning av ett par arbeten, när hon presterat c:a 60 st. (eller om de var ännu fler) och när man inte brytt sig om alla hennes teoretiska arbeten. De kanske inte är bra, jag vet inte, men jag vidhåller att man inte kan döma ut en forskare på de grunder som utredarna tar fram, med mindre än 95% av samtliga samhällsforskare och humanister fördöms av bara farten, inklusive utvärderarna själva, vilket en av dem verkar vara medveten om.

Vad gäller statistiken så kan man förstås hävda att den var felaktig, men det väsentliga Eva Lundgren sade var tydligen att misshandel förekommer i alla samhällsklassen, i slott som i koja. Det har hon faktiskt rätt i och det var något man inte riktigt ville se tidigare. Vad som är värt att notera beror en hel del på omständigheterna, något som även Margareta Hallberg brukar poängtera, i andra sammanhang, där hon anser att all forskning är socialt betingad och måste förstås i sin sociala kontext.

Vad gäller anmärkningen på Hallbergs avhandling så vet jag, och ett stort antal andra personer, vad som sades och avsågs. Den citerade repliken var precis vad den utsäger, ett konstaterade att slutsatserna inte följde av avhandlingen, enligt opponenten. Du väljer själv att tro mig på mitt ord, eller låta bli att göra det. Men du ska betänka att jag nu inte var ensam åhörare på denna disputation. Vi var nog omkring 75 personer, och jag skulle inte riskera min heder genom att ljuga om den här saken. Ingenting vore enklare än att tillbakavisa vad jag säger om jag gjorde det.

Slutligen anar jag en massa konflikter och intrigspel bakom kulisserna här, och att en hel del kan vara något helt annat än vad det verkar vara, något som är vanligt i den akademiska världen, men som de flesta inom denna värld avstår från att avsöja. Den döljer ibland rena intellektuella dynghögar.

Inte heller du tycks ju heller ha några invändningar mot kritikens beståndsdelar.

”Problemet” är alltså inte att det är en feministisk text som underkänts, utan att man skall kunna ställa samma krav på en sådan som alla andra texter.

Precis som du skriver, så skrevs ingen gemensam slutkommentar. Å andra sidan var ju båda fullständigt eniga i sågningen av ”Slagen Dam”.

MH:
”Den viktiga slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data.”
”Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta.”

JH:
”Den viktiga slutsatsen vad gäller Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data.”
”Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta.”
”Detta är, vill vi hävda, en mycket allvarlig kritik som vi riktar mot Lundgrens forskning.”

Läs gärna granskningen för mer info:
http://www.samfak.uu.se/rapporter/Granskarnas_rapport.pdf

Ang. omdömet från MH:s egen disputation, hänger ju det i luften, eftersom vi inte vet mer än så. Dessutom kan det vända sig mot en parallell slutsats, inte berör avhandlingen.
När det gäller Lundgren vet vi ju tvärtom att hennes slutsatser direkt motbevisas av hennes egen text. Det är ett faktum som även gör utredarnas personer ointressanta.

Jag har inte sett en lika fundamental sågning av en liknande skrift.

Till råga på allt smittar affären på feministiskt arbete i stort.
Därför undrar jag varför en del är så angelägna om att rädda ”Slagen Dam”!?

Responsen mot kritiken mot Eva Lundgren går allt enligt samma mönster.

Om man håller med henne, så är det för att man vill framhålla att hon har rätt. Om man kritiserar henne, så är det för att man vilja dölja att hon har rätt.

Med andra ord, all kritik tas som bevis för att hon har rätt. Med den utgångspunkten blir allt Eva Lundgren säger helt ofalsifierbart. Det blir omöjligt att visa om hon har rätt eller fel. Ja, det blir omöjligt att ens *diskutera* om hon har rätt eller fel.

Och därmed så straffar man ut Eva Lundbergs forskning som helt ovetenskaplig.

Är du säker på att du vill medverka till det?

Det är faktiskt så att ingen enda forskare är perfekt och att det alltid finns kritiska synpunkter att framföra mot all forskning, och ingenting är enklare och dummare i forskningssammanhang än att först underkänna ett arbetes utgångspunkter, för att sedan kritisera det utifrån helt andra sådana.

Skulle man ta den här utvärderingen på allvar skulle varenda forskare inom samhällsvetenskaperna förklaras vara usla sådana och hela forskningsområdet läggas ner – och det vet Margareta Hallberg.