Om du hade följt mina bloggningar om krigen mot Libyen och nu mot Syrien så hade du fått ganska mycket belägg för att västvärldens media ljuger som hästar travar vad gäller dessa krig. Ledsen Larry, men jag förstår att det kan vara svårt att lämna gamla idéer och föreställningar och se världen i ett nytt ljus.

Jag tror inte att en värnpliktsarmé som består av människor som är starkt oppositionella mot sin regering, envisas med att strida så länge som den syriska armén har gjort, trots att den förlorat mängder av soldater i striderna, om den inte föredrog denna regering framför alternativet, en religiös stat som lyder under Sharialager, som är vad rebellerna vill inför och inte längre gör någon hemlighet av att de vill införa.

Jag vet inte vad du vet om tillståndet i Irak idag, men det är förfärligt, och de flesta syrier vet att samma sak väntar dem om regeringen faller och om USA/Nato tar över kommandot i landet, som man gjorde i Irak och gjort i Afghanistan och Libyen, med lika hemska konsekvenser för människorna i dessa länder. Syrierna är välutbildade.

Dessutom, de s.k. rebellerna i Syrien finansieras av Qatar och Saudiarabien bl.a. och du tror väl inte på fullt allvar att dessa stater finansierar kriget mot Assad för att de vill se en demokrati, västerländsk modell, i Syrien?

Det är trots allt lättare att harva igenom den internationella nyhetsbyråernas meddelanden än att ta reda på saker själv.

Alltså, Assad vet a hur ”informationen” ser ut i Väst och han har fullt klart för sig att varje massaker som begås kommer att framställas som gjord av hans regeringstrogna. Så dum är han inte att han serverar Väst sådana karameller för krigspropagandan här. Man må tycka vad man vill om hans politik, men korkad är han inte.

Om Libyen ljög FN hejdlöst och där lade man lögner till grund för att få igenom ett beslut om flygförbudszon över Libyen. Ghadafi bombade inte sin befolkning, som påstods. Han sade inte att han skulle döda alla i Benghazi. Han sade att man skulle finna dem som hade börjat mörda poliser, svarta och som hade plundrat en militärbas. Men dessa lögner trodde världen på och därför röstade man igenom en resolution som var så luddig att USA/Nato kunde grunda en enorm bombkampanj på den.

Dessutom är det en billig undanflykt. Man intervjuar exempelvis bara svenska syriska rebellanhängare, vad gäller Syrien (liksom man bara intervjuade ”rebellanhängare” i Libyen). Det finns många syrier som har andra åsikter även i Sverige, så det borde inte vara så svårt att hitta någon sådan att intervjua någon gång också för att ge en någotsånär allsidig bild av skeendena i Syrien.

It:
Väldigt intressant information. Det enda man kan tillägga är väl att de ekonomiska eliterna i USA är de som styr politiken, så när de styr informationsflödet, då är det den amerikanska staten som styr den, om än dolt och indirekt.

Här ett kort utdrag från en artikel skriven av Tim Anderson som är lektor i politisk ekonomi vid universitetet i Sydney

”Human Rights Watch finansieras inte av USA:s regering enligt uppgifter. Den får dock större delen av sina medel från olika stiftelser, som i sin tur finansieras av många av de största företagen i landet. Dessa välbeställda privata stiftelserna öronmärker ofta sina bidrag för särskilda projekt. Ett exempel: HRW:s rapporteringen om Mellanöstern grundas ofta på, och erkänner, bidrag från pro-israeliska stiftelser. Andra grupper kräver fokus på kvinnors rättigheter eller HIV/AIDS-frågor. Mer än 90% av HRW:s 2009-budget på 100 miljoner dollar var ”begränsad” på detta vis. Med andra ord är organisationen en privatiserad tjänst där man erbjuder de rika i USA att bestämma vilka rättighetsfrågor som ska prioriteras.

Samordningen av alla dessa intressegrupper illustreras bäst av HRW:s nya ordförande, James F. Hoge Jr. Han är journalist och publicist, och var redaktör för Foreign Affairs mellan 1992 och 2009. Han var också en framträdande medlem av den tidskriftens sponsor, New York-baserade Council on Foreign Relations (CFR), som ses som en av de mest inflytelserika utrikespolitiska tankesmedjorna i landet. Bland dess medlemmar återfinns stora delar av USA:s företagselit, och även nuvarande och före detta ledare för de två stora politiska partierna. Tidigare utrikesministrar som Henry Kissinger och Condoleezza Rice, och nuvarande försvarsministern Robert Gates är medlemmar i CFR. Medlemsförteckningen är som ett ”Vem är Vem?” över USA:s elit.

Styrelsen domineras också av företagseliten, som direktörer för banker och mediekonglomerat, och vissa akademiker, men dock inga regeringsmedlemmar. I styrelsen finns Mexikos utrikesminister Jorge Castañeda (tidigare marxistisk akademiker, numera högerpolitiker), och juristen José Miguel Vivanco, född i Chile, är chef för avdelningen för de amerikanska kontinenterna. Vivanco har orsakat en del kontroverser i Latinamerika på grund av sina attacker mot Venezuela och Kuba. HRW har då och då haft en linje som varit någotsånär oberoende av USA:s utrikespolitik, som när de stödde ”kriget mot terrorismen” men kritiserade USA:s operationer i Irak. Så har det dock aldrig varit vad gäller Latinamerika, i de frågorna har man alltid följt Washingtons linje till punkt och pricka.”