Britt
Submitted on 2009/08/15 at 7:09pm
Jag har aldrig varit någon flitig lyssnare av sommarprogrammen, bland annat för att man vanligvis har varit på jobbet på dagtid. Om än inte precis hela sommaren.
I år har jag inte lyssnat på ett enda sommarprogram. Har knappt haft radion på ens! Ögnade igenom listan av sommarpratare i början av sommaren, men ingen fick mig att boka in tid för lyssning. Sommarpratarna var endera okända eller ointressanta för mig.

Kerstin
Submitted on 2009/08/16 at 1:48am
Enn Kokk:
Tack för den ingående rapporteringen om Min Melodi. Du hade alltså rätt om serier i tidningen. Jag minns inte serierna i den, bara “Mitt livs historia”, men du läste den väl mer frekvent och noggrannare än jag .
Däremot mindes jag rätt om Min Melodis hjärtebibliotek, som just var en väldigt liten ficktidning med enbart serier. Fickjournalen minns jag förstås också, och det var också en ganska liten tidning, som sagt.
Men, det kan vara en annan sak som spökar här, vad gäller våra minnen. Jag fick inte ögonen på Min Melodi, de båda tidningarna, förrän omkring 1956 (eftersom jag är lite yngre) och det låter ju som om den större tidningen eventuellt fick mer redaktionell text senare och kanske i samband med, eller efter att man lanserat Hjärtebiblioteket som var en renodlad serietidning med kärleksserier. Jag minns också frågespalten i Min Melodi, när jag tänker efter, men inte namnet på tanten som svarade.
Veckorevyn var kanske för en lite äldre kvinnopublik än Min Melodi och Fickjournalen och i vanligt veckotidningsformat. Den läste jag ganska länge och köpte flera år när jag satt och reste från hemmet i Södertälje till arbetet i Stockholm då jag var mellan 16 och 18 år. Framför allt var det helsideskorsordet som lockade. Ett bra tidsfördriv på tåget, som på den tiden tog 55 minuter. Det blev en sport att försöka lösa hela korsordet under resan.
Britt:
Jag lyssnade oftare förr, men den här sommaren har jag haft radion på för det mesta och eftersom det regnat nästan hela “Sommarprogramtiden”, så har jag hört de flesta, men inte alla, och som sagt några har varit värda att lyssnas till – trots mitt gnäll.

Men, det kan vara en annan sak som spökar här, vad gäller våra minnen. Jag fick inte ögonen på Min Melodi, de båda tidningarna, förrän omkring 1956 (eftersom jag är lite yngre) och det låter ju som om den större tidningen eventuellt fick mer redaktionell text senare och kanske i samband med, eller efter att man lanserat Hjärtebiblioteket som var en renodlad serietidning med kärleksserier. Jag minns också frågespalten i Min Melodi, när jag tänker efter, men inte namnet på tanten som svarade.

Veckorevyn var kanske för en lite äldre kvinnopublik än Min Melodi och Fickjournalen och i vanligt veckotidningsformat. Den läste jag ganska länge och köpte flera år när jag satt och reste från hemmet i Södertälje till arbetet i Stockholm då jag var mellan 16 och 18 år. Framför allt var det helsideskorsordet som lockade. Ett bra tidsfördriv på tåget, som på den tiden tog 55 minuter. Det blev en sport att försöka lösa hela korsordet under resan.

Britt:
Jag lyssnade oftare förr, men den här sommaren har jag haft radion på för det mesta och eftersom det regnat nästan hela ”Sommarprogramtiden”, så har jag hört de flesta, men inte alla, och som sagt några har varit värda att lyssnas till – trots mitt gnäll.

I år har jag inte lyssnat på ett enda sommarprogram. Har knappt haft radion på ens! Ögnade igenom listan av sommarpratare i början av sommaren, men ingen fick mig att boka in tid för lyssning. Sommarpratarna var endera okända eller ointressanta för mig.

Signaturmelodin värmer lite i hjärtat dock, men det är allt.

”Kärlekserietidningarna mutade snabbt in sin läsekrets. Det var unga kvinnor med drömmar om kärlek och äktenskap. För att seriedieten inte skulle kännas enahanda började förlagen snart fylla ut tidningarna med annat material som attraherade läsargruppen, det blev noveller, tävlingar och reportage – främst på temat mode, musik och film. Kärlekstidningarna blev på så sätt trendkänsliga och en mycket intim del av den snabbt framvällande ungdomskulturen.

Även i Sverige började det växa fram en sådan ungdomskultur. Uttryck för detta var tidningar som Vecko-Revyn och Fick-Journalen. Den sistnämnda kom 1945 och slog flitigt mynt av det stigande intresset för film och musik.

Ett liknande koncept utnyttjades i Min Melodi som lanserades 1949. Min Melodi var dock serietidning i betydligt högre utsträckning än de ovan nämnda titlarna. Så utgavs den också av ett renodlat serieförlag, nämligen Press & Publicity, samma utgivare som stod bakom Seriemagasinet och Stålmannen.

Min Melodi innehöll serier av skiftande ursprung. Dels var det renodlade kärleksserier specialgjorda för seriemagasinen, bl.a. hämtade från Young Romance och liknande amerikanska titlar, dels var det dagspressserier som t.ex. Nicholas Dallis/Dan Heilmans Domare Parker (1952) och Leonard Starrs På Scen (1957). Dessa dagspressserier kan, för att låna en modern terminologi, snarare rubriceras som ”såpoperor” än som kärleksserier!
Det förekom även dagspressserier av helt annan karaktär, bl.a. gästspelade Ed Dodds vildmarksdetektiv Mark Trail åren 1951-53.

Men som tidigare antytts innehöll Min Melodi även annat material än serier. Tidningens titel refererade direkt till den sångtext som fanns i varje nummer, vanligen åtföljd av ett artistporträtt och/eller musikreportage. Dessutom fanns noveller, lite skvaller, modetips och – naturligtvis – spalten ”Hjärtevrån” där man kunde få råd i förtroliga frågor av signaturen ”Gunny”!

För den som enbart var intresserad av kärleksserierna lanserades 1953 titeln Min Melodis Hjärtebibliotek. Enligt reklamen var detta ”en 64-sidig bildroman för endast 75 öre”. Tidningen hade det udda formatet 13 * 17 cm (som sedemera skulle komma att kallas just ”biblioteksformat”) och varje nummer innehöll en helt avslutad kärleksserie.

Så väl Min Melodi som Hjärtebiblioteket kom att få en mycket lång utgivning. Min Melodi gick hädan 1962 som en följd av sammanslagning med titeln Love, medan Hjärtebiblioteket framhärdade ända till förlagets nedläggning 1969, då utgivningen stoppade i och med nr 401!”

Så jag mindes nog inte fel om att Min Melodi väsentligen var en serietidning.

Och jo, några få sommarprogram har varit värda att lyssnas till, och sedan har jag väl missat några, de kanske också var bra. Men det allmänna och övergripande intycket av årets sommarpratare har varit ”JAG och min egotripp”, och så har det varit flera år. Det är väl ”tidens melodi”, det finns inget intressantare än ”Jag”.

Jag vet ju inte hur det var med de tonårsvittnesbörd i Min Melodi du skriver om, men min långvariga erfarehet från journalistyrket säger mig, att det nog var ganska mycket fejk, historier som kunde tänkas fånga den läsekrets man vände sig till.

Även om det ligger mycket i din karaktäristik av årets sommarprogram, har det väl ändå funnits några som man har kunnat lyssna på med behållning. Jag har själv skrivit om några program jag har gillat, och det har funnits ytterligare några hörvärda som jag inte har skrivit om. Har du inte hittat något enda guldkorn?