Intressanta reflektioner om Sverige före Oljeåldern. Jag har minnen av tidigt 1950-tal, innan bilen blev var mans egendom. Jag vet att Kerstin har skrivit en del om den tiden, och någon gång kommer väl jag att ge min bild av hur det var.

Tyvärr tror jag att det är för sent för att skapa goda livsvillkor för framtida generationer. Man hade behövt vända skutan redan på 1970-talet för att skapa en hållbar framtid. Miljörörelsen försökte påverka utvecklingen då, men motkrafterna var för starka.

När amerikanska akademiker skaffar sig höns till husbehov är det för att bli mindre beroende av bubblor och krascher på ”marknaderna”. Även om höns-till-husbehov-rörelsen skulle växa explosionsartat, så blir det knappast en bubbla som plötsligt spricker med katastrofala ekonomiska konsekvenser.

På ett sätt är det lätt att sia om framtiden: Alla som på TOD beskriver sina tankar om tillståndet i världen är överens om att det nuvarande ekonomiska systemet med dess uttömning av jordens resurser är ohållbart. Jag är övertygad om att de har rätt på den punkten.

Det som är svårt att sia om är tidpunkten för det som vi kan kalla den kommande kollapsen, och hur den kommer att se ut. Om man läser kommentarerna så sträcker sig spådomarna från ”i en nära framtid” till ”tidigast om 50 år”. Pessimisterna talar om samhällets totala sönderfall, där det gäller att ha dragit sig undan till ett så svåråtkomligt hörn av världen som möjligt för att kunna överleva. Optimisterna talar om en omställning till ett samhälle med förnybar energi och återvinning av resurser, utan ekonomisk tillväxt men med bibehållna samhällsinstitutioner.
Vad jag har för åsikt om detta kanske jag återkommer till i en framtida bloggpost.

Vi som har turen att ännu minnas hur samhället fungerade i en liten kommun före uppfinningen av mopeden vet att där behövdes ett sjukhus, mejeri, kvarnar, slakteri, järnvägsstation och skolor inom 2 km gångavstånd. Det behövdes gjuteri, råttfällefabrik, åkeri, hästar, smeder som även var hovslagare, cykelreparatörer och en handelsbod i varje större vägkorsning.
Kommunen styrdes av en synnerligen stark man som cyklande tog alla beslut längs sina färdvägar. Ett byggnadslov här eller ett socialbidrag där.

Viktigaste förutsättningen för att leva i det gamla samhället var emellertid hemmafrun. Hon odlade, förvarade och lagade all mat. Städade, tvättade, sydde och lagade alla kläder, hon såg till att elden i kaminen inte slocknade iskalla vinternätter. Hennes arbete var en förutsättning för att mannen skulle hinna cykla miltals till och hem från ofta tillfälliga arbeten och dessutom få några timmars sömn.

Det fanns inget utrymme för egoister i detta samhälle där alla måste hjälpas åt för att överleva. I ett framtida samhälle med utfasad oljeförsörjning behövs också en parallell utfasning av nästan alla sittande politiker vilket ter sig fullständigt omöjligt utan revolution.

Vill gärna tro att våra efterlevande är smarta nog att skapa goda livsvillkor men på andra villkor än vad vi gamlingar kan förutse och nöjer mig därmed att citera en av resursspecialisterna som lugnande nog menar att:
”Ålderdom är förmodligen den största överraskningen de flesta människor kommer att uppleva i sina liv.”