Generellt ser jag ett värde i sig i att folk lär sig att hålla mer en åsikt och tanke om saker och ting i huvudet samtidigt. Något som många har svårt för, vilket exempelvis gör dem mera lättmanipulerade i politiska sammanhang. Syrienkonflikten är ett aktuellt exempel på detta.

Även detta gråskaletänkande måste naturligtvis ha sina grader. Det var bra att man eliminerade smittkoppor fullständigt (till sista laboratorieprov), det vore inte bra om tigern gick samma väg (och det gives andra lösningar på childlifting).

Med naturkatastrofer finna samma grader. Vissa har knappast någon nyttig sida alls, annat än då att de från trygg plats kan vara fascinerande att beskåda. Tromber t.ex., och det är dessutom den relativt småskaliga typ av fenomen som eventuellt skulle kunna tämligen riskfritt påverkas av människan. Jordbävningar (med tillhörande tsunamis) och vulkanutbrott torde vara mycket svåra att förhindra och är integrerade delar av plattektoniken, som driver geologiska processer vilka skapar och sedan exponerar nya mineralfyndigheter. Genom att skapa bergskedjor exponerar de också ny näringsrik berggrund för vittring, varvid de frisläppta näringsämnena kommer jordbruket i nedanförliggande slättbygder till nytta.

Översvämningar – den största dödaren bland naturkatastrofer – är en del av samma cykel som vulkaner och bergskedjeveckningar, i och med att de deponerar näringsrikt vittringsmaterial på den odlingsbara marken och höjer dess produktivitet. Alltför mycket av dammar, vattenregleringar och invallningar och denna gödslingseffekt elimineras och får ersättas av högre konstgödselgivor, vilka kräver energi och brytning av begränsade fosfatmineralresurser att tillverka.

Så i många fall är enda långsiktigt hållbara lösningen att lära sig att leva med naturkatastroferna, dvs. satsa på anpassningsåtgärder snarare än bekämpning.

Den insikten gynnas dock knappast av en svartvit inställning till fenomen som framkallar naturkatastrofer.

Vi har sällsynta händelser, som att människor dör i blixtnedslag eller att de dödas av tiger. Där är det inte givet att varje eller nästan varje åskväder leder till dödsfall, liksom inte heller varje bilfärd gör det, eller varje tigerexistens gör det. Tvärtom är det undantagsfallen.
Sen har vi sådana händelser som ofta eller för det mesta kostar människor livet. Orkaner brukar kosta liv, men åska gör det väldigt sällan. Alltså kan jag avstå från att uttrycka gillande om sådant som ofta, nästan alltid eller alltid dödar människor och ändå uppskatta de förra, tigern som ett vackert djur, åska som en vackert skådespel, bilresande som en praktiskt historia etc.

Sen är det förstås som du skriver, att gränserna inte är absoluta. Var går de för din del vad gäller orkaner? Var blir sådana mindre roliga?

Nej, jag ”köper” inte den logiken. Tanken att onda/farliga saker/människor är fula/oattraktiva och goda/ofarliga saker är vackra/attraktiva leder fel.

Har hört att många Reykjavikbor brukar ta bilen upp på en höjdrygg sydöst om staden, för att bättre kunna beskåda Hekla där den har utbrott. Jag kan inte se att denna handling i sig gör dem moraliskt lågtstående. Däremot lär vulkanskådarna en gång överraskats av en våldsam snöstorm, varefter de och deras bilar fick grävas fram ur snön av räddningspersonal. Och däri ligger en sensmoral: Den som skådar oväder och andra naturfenomen ska inte utsätta sig eller andra för onödig fara och därmed blockera hjälp- och räddningsresurser för andra behövande.

Men om jag följer min lust att betrakta ett magnifikt åskväder eller bränningarna mot en stormpiskad kust, varför skulle jag känns skuld över denna min lust, bara för att dessa naturfenomen dödar? Det är ju ett dilemma bara om jag med mitt handlande kan förhindra dem. Och det kan ju varken jag som person eller hela mänskligheten. (Vad gäller ett enskilt oväder; frekvensen kan påverkas av t.ex. växthuseffekten, som förvisso kan påverkas, men det är en statistisk effekt och på sikt.)