Jan Wiklund:
Det finns de som skrivit om det här och om jag inte missminner mig så doktorerade Ylva Brune på det här under 90-talet. Jag hade någon enstaka kontakt med henne då på grund av det här. Hon satt ju i TV-programmet med en samling tidningsklipp som visade det jag talade om. Jag hade en likadan urklippssamling tills vi flyttade för snart sex år sedan och tänkte att de där behöver jag inte mer .
Nu önskar jag att jag hade sparat dem.

Ämnet med mediernas ansvar vore värd en doktorsavhandling. Det räcker inte med att gå på känsla här, då blir man lika osaklig som invandringshetsarna. Man måste dokumentera med siffror och citat.

Givetvis har media alltid intresse för att lufta skandaler och sensationer och finns inga frestas de alltid att fabricera. Men för att nagla fast dem behövs det otvetydiga fakta.

”Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten.”

Jag ställer mig bakom detta påstående, dock vill jag inflika en liten bisats.
Genom tiden har jag observerat en märklig företeelse, den att invandrarna inte vill gifta in sig med svenskarna. Det tycks finnas en osynlig barriär mot denna skämtsamt uttryckta artblandning (vrid nu inte huvudet av mig). Undantag gäller alltid undantagen
Fick smyga när jag träffade en Bosnisk flicka, så inte hennes föräldrar skulle få reda på att hon träffade en icke bosnisk kille. Samma sak var det när jag träffade en kurdisk tjej. Mina afghanska vänner sover gärna med svenska tjejer men sparar pengar inför sina bröllop i Afghanistan.
Det är någonting som gör att svenskarna inte riktigt duger som make eller maka.
Stundtals får det mig att må illa, medan andra dagar längtar jag efter kvinna från mitt forna hemland.
Intalar mig att detta mönster förekommer främst i den första och andra generation av invandrare och kommer så småningom att minska med tiden.

”Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.”

Händelserna från trettiotalet börjar bli allt mer aktuella då vi vill förstå vad som håller på att hända idag. Ibland blir jag orolig när jag ser vissa likheter. Då som nu fanns en inte helt obetydlig andel av invandrat folk i vissa europeiska länder. I båda fallen rör det sig främst om folk från mellanöstern. Människorna då som nu kom med en annan religion, avvikande klädsel och en något annorlunda församlingssal. Jag kanske har helt fel men jag inbillar mig att umgänget mellan polacker och dåtidens judar var lika obefintligt som dagens umgänge mellan svenskar och invandrare. Bekantas bekanta. Den största skillnaden som jag ser i dessa två spegelbilder är att Europas judar hade vistats en betydligt längre tid i sina nya hemländer jämfört med dagens invandrare.

När nu olika personer börjar tala om utländska hot så börjar jag bli orolig.
Det som hände då kommer inte att hända igen men det kan bli otrevligt nog om allt vill sig illa.

Ps. Vad är lättare att se, skillnader eller likheter?

Och de journalister som stod för det här drevet må ha varit vänster, men det avslöjade de inte med ett enda kommatecken i så fall.

PS: Har förstås Tidningslorden i bokhyllan och har läst den :-).

Att journalister på mängder av tidningar, från rikspress till landsortspress, skulle gått samman i någon slags samordnad kampanj tror jag helt enkelt inte på!

Möjligtvis kan man beskylla ”journalisterna”, de omtalat vänstervridna, för att de intervjuar samma personer och därmed får ungefär samma verklighetsbeskrivning, av ex Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Men kampanj? Nej!

Styrningen av våra tankar sker mycket mer förfinat än så.

Anderz Harning har mycket roande och skrämmande skrivit om saken i sin bok ”Tidningslorden”. Den handlar om familjen Hjörne.

Där finns en ganska upplysande beskrivning om hur man får tyst på kritik mot Volvo som stämmer rätt bra med hur det går till att styra folk som tror att de är självständiga.

Björn Nilsson:
Är helt överens med dig, och jag ska återkomma med mer de närmaste dagarna. Bl.a. hoppas jag orka skriva ett inlägg om en verkligt ful opinionsundersökning som DN gjorde, och hur man presenterade denna otroligt tendetiöst.

Att media inte skulle ha någon påverkan är verkligen en av de ynkligaste och fegaste undanflykterna man kan tänka sig. Och god journalistik levererar fakta, den skriver inte bara av vad ”folk” påstår och skickar det vidare utan granskning och diskussion. Dessutom torde en hel del av ”folks” opinion ursprungligen komma från individer som knappast finns bland sådana som räknas som anständiga och balanserade medborgare.

Jag uppfattade början av kampanjen som en mycket medveten kampanj mot offentlig sektor – via just angreppen på flyktingmottagandet. Det var illa skött, det kostade för mycket, flyktingarna skulle kunna sköta sig bättre själva, de borde få arbeta redan under asyltiden, de borde få bosätta sig var de ville även under asyltiden etc.

Sedan gled det successivt över till något som sammantaget blev en kampanj mot flyktingarna. De som kom var inga riktiga flyktingar, de var snattare och kriminella, de kostade för mycket, de vällde in i landet, de strömmade in. Man skulle inte dalta med flyktingarna, man skulle ta i med hårdare tag emot dem etc.

Efter något år förklarade en nästan enig journalistkår, både i radio och tidningar, att det var dags att tala om problemen med flyktingarna. Nu måste man sluta sopa problemen under mattan. Nu måste vi lyfta på locket. Och vad gjorde man? Jo man lät ex. företrädare för Ny Demokrati, liksom Sven-Olle Olsson, som jurnalisten nu förklarade ju hade haft rätt hela tiden, diskutera med någon flyktingvänlig, och ingen av de diskuterande, inklusive journalisterna, hade en aning om hur invandrings- och flyktingpolitiken faktiskt såg ut, varken hur många som fick uppehållstillstånd eller hur de lagar såg ut som reglerade området.

Man släppte fram rena rasister i radio, man lät dem utgjuta sina fördomar i tidningarna, man bortförklarade attentaten mot flyktingar och flyktingförläggningar som ”pojkstreck”, alltmedan man förfasade sig över samma saker i Tyskland, där det däremot handlade om allvarlig nynazism.

Så jo, det blev efter en tid en medveten kampanj – för att vi skulle tala om de problematiska invandrarna och flyktingarna och hurdana de verkligen var, även om varje medium och tidning förde sin egen kampanj och de inte var samordnade.

Så du har rätt i sak.

Varifrån får dagens människor sin kunskap om samhället ifrån? Givetvis från medierna. Vi får alla vår kunskap från medierna. Ingen har så stor kontaktyta att vi kan bilda oss en uppfattning om världen runt omkring oss grundad på personelga upplevelser.
Det vi kan om omvärlden har vi lärt från media.

Om nu många tidningar var och en återger Sverigedemokraternas uppfattning om invandrare så kan det komma att uppfattas som en kampanj mot invandrare. Ändå är det inte en kampanj. Om du förstår vad jag menar?

Om det är faktum att invandrare begår fler brott än hedenhössvenskar, ska det då förtigas? För om flera medier skriver om saken var och en så kan det framsåt som en kampanj? Nej, fakta ska alltid upp på bordet samtidgt som orsaken ska framgå.

Att beskriva fakta utan att samtidigt omtala orsaken till varför är ohederligt.

Men om samma medier skriver, som du så riktigt påpekar, att om fattiga hedenhössvenskar begår fler brott än genomsnittet beror det då på fattigdomen eller på att de är hedenhössvenskar? Är det då en kampanj?

Det viktiga är att läsa många olika sorters media. Vilket blir svårt eftersom över 90 procent av alla medier i Sverige är borgerliga med i grunden samma syn på saker och ting.