Många människor bodde ju även fortsättningsvis mycket omodernt. Fast även mina föräldrar flyttade in i en modern lägenhet 1950, med modern tvättstuga med elektrisk tvättmaskin etc. Då var vi ju ur 40-talet dock.

Kul att du uppskattade min lilla berättelse och naturligtvis får du använda texten.

Kan förresten berätta att min morfar, som var smed, hade ett vagnmakeri på det som numer heter Vagnmakargatan, och att gatan fått sitt namn efter hans vagnmakeri. Dessutom har min mormors och morfars grav kulturminnesmärkts :-). Kanske beroende på att morfar ligger bakom namnet på en gata i stan, men jag vet inte orsaken, gissar bara.

Det visar sig dessutom att nästan hela min barndom i Eskilstuna är kulturminnesmärkt, av slump förstås. Jag bodde först i hörnhuset på Sommarogatan (tror ”hörngatan” är Nyforsgatan). Alla hus som fanns då är rivna och ersatta med nya hus, men just det huset jag bodde i min första tre levnadsår finns alltså kvar på grund av detta, och har renoverats.

Sedan finns även huset på Stenmansgatan, som låg i hörnet Stenmansgatan/Gredbyvägen (Gredbyvägen var adressen) kvar. Det enda som har förändrats där är att man satt igen porten ut till Stenmansgatan, och vi bodde i lägenheten ovanför denna port. Där har tydligen ett helt området kulturminnesmärkts, tror jag. Det har i alla fall rustats upp och står kvar som när jag var barn.

Vi flyttade ifrån Eskilstuna när jag var 6 år, men eftersom jag hade hela min släkt, i stort sett, i Eskilstuna så har jag ju varit där mycket som barn och ung. Nu är de flesta borta dock, alla mostrar och morbröder (mormor födde tio barn) och endast någon av mina kusiner bor kvar. Men min mamma flyttade tillbaka dit omkring 1994 men hon är borta nu.

Jag har mycket klara minnen av min barndom där. När jag var i 50-årsåldern förvånade jag min mamma med att rita upp lägenhetsplanen på lägenheten på Sommarogatan för henne. Den flyttade vi alltså ifrån när jag var 3 år, och dessutom ritade jag upp och beskrev hur lägenheten var möblerad. Mamma bara gapade och tyckte det var otroligt att jag kunde minnas detta så exakt. Det kan jag förstås göra med lägenheten på Gredbyvägen också :-).

På Gredbyvägen bodde vi ju precis bredvid rangerbangården och vi ungar gjorde förstås allt det där som var strängt förbjudet, klättrade runt mellan tågvagnarna, kröp under tågen etc. Tur att mamma aldrig visste det.

På den tiden var ju Eskilstuna inte så stort. Staden slutade i stort sett en bit uppåt Tegelbruksgatan och sträckte sig till Eskilshem på andra sidan Eskilstunaån, samt till Djurgården åt det hållet. Eftersom jag inte är där så ofta numer så känner jag inte till några av de nyare områdena alltså.

PS:
Du får gärna mejla mig. Klicka på ”webmaster” nerderst på bloggen, så har du mejladressen där.

Hur skaffade man kläder? Fanns det klädaffärer eller var det vanligare att få kläderna upsydda eller sy dem själv?

Svar: Jo visst fanns det klädaffärer. Det har nog funnits sådana ända sedan slutet av 1800-talet. Det fanns t.om. stora varuhus, som PUB i Stockholm ex.

Sedan var det inte ovanligt att rikare människor lät sy upp sina kläder hos sömmerskor eller på syateljéer. Det hade emellertid inte vanligt folk råd med så bland arbetare och bönder var det vanligt att kvinnorna sydde och stickade sina egna och barnens kläder. Däremot fick männen köpa sina kostymer och skjortor etc. i klädaffärer eftersom sådana krävde ganska god sömnaddsskicklighet.
Min mamma sydde mina kläder när jag var liten, fast hon kanske inte hade behövt göra det, och många av mina skolkamrater hade köpta kläder. Jag var ganska glad för mammas kläder för det betydde att jag fick precis de klänningar jag önskade. Sedan fanns det också fattigare skolkamrater som gick i ganska slitna kläder, ärvda från äldre syskon eller andra äldre släktingar.
Sedan hade vi ransonering på tyger i slutet av 40-talet och jag tror några år in på 50-talet, pga kriget.

Hur länge gick man i skolan?

Det varierade från kommun till kommun. Skolan var kommunal på den tiden – också. Den förstatligades mot slutet av femtiotalet/början av 60-talet. Du kan nog googla fram årtalen.
I somliga kommuner gick man 6 år var- eller varannan dag i obligatorisk skola (vilket var vad de flesta fick nöja sig med, få fick alltså gå på gymnasier eller högre skolor). I andra kommuner gick man 7 år i den obligatoriska skolan och i somliga åtta år. Min mamma, som föddes i Eskilstuna gick 8 år i skolan redan under trettiotalet. När vi bodde i Motala under femtiotalet hade man där 7-årig obligatorisk skola och i somliga kommuner, jag känner till somliga i Västsverige, gick man som sagt 6 år i skolan, i en del kommuner varannandag i andra varje dag.
Det var detta man ville göra något åt då man önskade se till att alla barn i Sverige fick lika mycket skolutbildning och då förstatligade man skolan i samband med att man införde den. sk. Enhetsskolan, som var 9-årig, men den blev inte allmän i hela landet förrän några år in på 60-talet.
När vi flyttade från Motala 1956, som då hade 7 årig skolplikt, till Södertälje, hade man där redan 9-årig obligatorisk skola, så jag fick plötsligt ytterligare 2 års skolplikt. Men Södertälje var då en försökskommun vad gällde 9-årig skolplikt, så det var inte vanligt ens i slutet av 50-talet med sådan.

Sminkade sig tonårsflickor 1947?

Jadå, tonårsflickor sminkande sig 1947, fast jag var inte tonåring förrän under femtiotalet. Men jag tror att flickorna började sminka sig i lite högre åldrar på den tiden, i varje fall ansåg många vuxna på den tiden att det var vulgärt att sminka sig, eller att flickorna inte skulle börja så tidigt med den ”ovanan”. Min pappa ansåg inte att jag skulle sminka mig så länge jag gick i skolan, i slutet av 50-talet alltså, men det gjorde vi förstås i smyg :-). Fast jag har en känsla av att sminket i slutet av 40-talet ofta bestod av bara läppstift, och möjligen att man målade ögonfransarna också, men puder fanns också.

När ni pratar om att ha toalett inomhus menar ni då vattentoalett eller någon annan variant?

Det fanns alla varianter. Det fanns hus med torrklosett inomhus (halvlyx) och ofta delade man toaletten med alla på samma våning, hade den i farstun alltså.
Det fanns också hus med vattentoalett inomhus (vi hade sådan från det jag föddes, men från början hade vi inte badkar i lägenheten), och under femtiotalet påbörjade man det stora nybyggnadsprojekt som idag kallas ”miljonprogrammet” och som kultureliten gärna skäller på idag, men den var en välsignelse för otroligt många människor som därmed fick tillgång till moderna lägenheter med badrum och kylskåp. Frys i lägenheterna kom inte förrän senare, mot slutet av 70-talet och början av 80-talet om jag inte missminner mig.
Men som sagt, så fanns det de äldre husen, som fortfarande var många under 40- och 50-talen, med torrdass på gården, ofta en länga med utedass. Inte så få människor bodde i sådana hus vid den tiden alltså.

Vad var en vanlig frukost?

Det där varierade nog men jag tror att gröt var en vanlig frukost på den tiden, med mjölk, smörgås och somliga åt också kokt ägg, andra åt säkert filmjöl och kanske tom med flingor. Jag har aldrig gillat gröt så jag åt alltid bara ett par smörgåsar på morgnarna -och gör så fortfarande.

Vad var en vanlig anspråkslös middag?

Oj, oj, den frågan var inte lätt, men vanligt folk, och min familj tillhörde nog sådant fast vi var inte fattiga, åt normal svensk husmanskost, strömming, annan fisk, pannkaka, fattiga riddare, dillkött, kallops, klimp, fiskbullar, sjömansbiff, biff, köttbullar med lingon, rårakor, stuvade makaroner med stekt falukorv, gula ärter med fläsk, bruna bönor med fläsk, kroppkakor, potatisbullar, kåldolmar, potatismos och fläskkorv, rotmos och fläsk eller fläskkorv, fläsk med löksås (bondsås) och i varje fall i min familj åt vi bara efterrätt på söndagarna, och då blev det ofta lite finare middag, som oxkött, fläskkotletter, fläksfilé,. Till efterrätt kunde det vara en fruktkräm eller en paj, med någon sylt till, lite beroende på årstiden. Glass kunde man ju inte servera eftersom man inte hade frysboxar på den tiden.

Lax och kyckling var ren lyx då och det vet jag inte om jag åt alls som barn. Det åts nog bara i rikare kretsar.

På 40-och 50-talen fanns i stort sett inga grönsaker under vintern, förutom potatis, som var det vanliga till maten, och morötter. Så hade man förstås lingonsylten, som man ofta kokat själv (gör jag fortfarande :-)). Så det var festligt på vårarna när de färska grönsakerna kom och man fick rädisor, som kom först, och sedan andra grönsaker. För övrigt åt man en del konserverade grönsaker, som man dels kunde köpa i affärerna, dels kunde konservera själv. Min mamma konserverade en hel del själv, som sylter, blåbärssylt, applemos, ärter, bönor och även svamp mm.

Läskedrycker fanns också, men var lyx. Det fick man bara vid festliga tillfällen och godis åt vi mycket, mycket sällan. Så var vi också smalare än dagens ungdomar – generellt. Det berodde förstås också på att vi var aktivare. Det fanns inte TV så vi ägnade oss åt fysiska övningar istället, cyklade vart vi skulle, eller gick, vi spelade bollspel och lekte ganska aktiva lekar.

Pizza, pasta och annat som man ofta äter idag, fanns överhuvudtaget inte i Sverige på den tiden. De här rätterna började komma i slutet av 60-talet och början av 70-talet då invandrare började öppna pizzerior och andra specialrestauranger och först in på 80-talet började det finnas sådana även på mindre orter överallt i landet.

Gatukök fanns inte på 40-talet, bara varmkorvstånd, och där såldes enbart kokt korv med eller utan bröd. Dessutom fanns ”korvgubbarna”, som hade en låda på magen med varm, kokt korv i, ingen kiosk alltså.
Först i slutet av 50-talet började korvkiosker att sälja mer varierade varor, potatismos med korv först, senare kom pommes fritten och ännu senare sådant som hamburgare och kyckling mm.

Och Loka, det var riktigt roligt att skriva ner det här :-).

Inspirerad av Kerstins  berättelse om hur det var att växa upp på 40-talet, plitar jag nu ner en tillbakablick på en av många 60-talsuppväxter, dvs. min egen:Ett av mina första minnen är den mörka,

Man kan jämföra priser då och nu på olika sätt, dels hur lång tid det tog att arbeta ihop 25 öre då, och vad man får för samma arbetstid idag, dels kan man jämföra köpkraft, blir lite olika resultat, av flera och olika anledningar.
Det intressanta är väl snarare vad och hur mycket man hade råd att köpa på den tiden, och vad som fanns att köpa. Men hur man än jämför så har vi ju mycket mer idag än vi hade då, därför att man rationaliserat produktionen så fantastiskt sedan dess.