Men som du ju säger själv. problemet är att detta fina ideal inte fungerar! Då får man, enligt mitt primitiva synsätt, försöka finna en acceptabel kompromiss som fungerar och inte ens den är lätt att finna minsann!

Och Kants moralfilosofi kan jag ingenting om.

Om jag blir provocerad av att somliga fäder tvingar sina döttrar och fruar att bära slöja får jag helt enkelt bita ihop i mötet med dem, om jag önskar vara tolerant. Likaså får de bita ihop om de retar sig på att jag tror att det finns ett högt samhälls- och egenvärde i att få uttrycka mina åsikter genom att avbilda profeten. Tolerans är inte ett enkelt mål – kanske inte ens realistsikt inom överskådlig framtid. Men jag kan inte, hur jag än tänker, komma på någon annan hållbar lösning.

Religionsfrihet har vi också reglerad i lag, men den lagen var nog inte heller tänkt att användas för att håna personer med andra religiösa övertygelser än man själv omfattar, utan för att var och en skulle ha rätt att tro vad han ville, och besöka vilken kyrka som helst – i frihet – utan att bli förföljd av staten eller offentligt förhånad och förföljd.

Du skriver: Jag tror på frihet, öppenhet och tolerans. och visst, jag önskar mig också sådant. Tror på den praktiska möjligheten att få sådant att fungera problemfritt, i Sverige eller i hela världen, vet jag däremot inte om jag gör.

Problemet är att dessa fina paroller är mycket mer komplicerade och problematiska än de, som gärna för fram dem, tycks inse eller vilja acceptera. Teori/ideologi å ena sidan och praktik å den andra är dessvärre inte samma sak.

Om jag får välja slipper jag i alla fall helst lyda varken under the patriot act eller sharialagar. Jag tror på frihet, öppenhet och tolerans. Men tolerans som påbjuds blir rätt mycket av en självmotsägelse – liksom öppenhet som avkrävs en genom buggning och e-postläsning. Somliga saker måste komma inifrån på individnivå.

Det otäcka är att de här rasistiska eller främlingsfientliga attityderna, som nidbilderna är exempel på, i själva verket är framdrivna av den politiska makteliten, och av massmedierna.

En liten episod visar det mycket tydligt.

I början av nittotalet berätta råkade en svensk skolbok få med en bild av profeten Muhammed i ett kapitel som handlade om Islam. Det var en Persisk miniatyr från 1200-talet.

Ingen protesterade.

Då.

Såvitt känt kom ingen delegation från någon muslimsk församling. Inte heller blev det någon nyhet i mellanöstern. Det hölls inga demonstrationer utanför svenska ambassader och det organiserades inga bojkottauktioner mot svenska varor.

Varför?

Och vad har hänt sedan dess?

Först och främst, ta en titt på sammanhanget. Om någon troende muslim fick syn på skolboken bör han eller hon på goda grunder ha gissat att det handlade om ett ärligt misstag, ryckt på axlarna och gått vidare till nästa punkt på dagordningen.

Inte den här gången.

När det gällde Jyllands-Posten karikatyrer så kan man inte säga att det handlade om ett missgrepp i god tro.

Redaktionens avsikt var att såra och bryta tabun.

Som om man ville säga: titta här, inte nog med att vi kan invadera era länder som vi vill. Vi kan dessutom bryta mot era religiösa tabun precis som vi önskar.

Mellan då och nu tillkommer kriget mot terrorismen, invasionerna av Afghanistan och Irak och hoten mot Syrien och Iran.

I en annan tid skulle Jyllands-Postens karikatyrer förmodligen har resulterat i några protester, följda av några ursäkter. Aldrig skulle det ha kunnat ge upphov till en internationell kris med hotande inbördeskrig i Libanon och strider i Afghanistan.

På något vis verkar man hos oss enbart förbryllad, så outsägligt förvånade över att det kommer en motreaktion från ”dom”.

Göran Rosenberg hade ett citat från en liberal sionistisk aktivist Ahad Ha’am:

Våra bröder har rätt när de säger att araberna bara hedrar dem som visar mod och styrka, men de gör det bara när motparten har rätten på sin sida. Det är en helt annan sak när [araben] upplever att motståndarens handlingar är omoraliska och olagliga. I sådana fall kommer han länge att svälja sin vrede, men i hans hjärta växer den och i det långa loppet kommer han att visa sig full av längtan efter hämnd och återupprättelse.[i]

Kanske det stora mysteriet istället är; inte att det kommit en reaktion utan att den dröjt så länge.

På något vis så ställer det samtidigt Europas dilemma i ett kallt, klart ljus.

Vi vill inte delta i USA:s försök att upprätta ett militärprotektorat i Mellanöstern.

Men vi vill inte förhålla oss neutrala heller.

Vi tycker inte om Bush, vi vill inte alliera oss med honom men vi strävar samtidigt efter hålla honom på gott humör.

Sättet att hålla honom på gott humör har varit att mata på med smärre bistånd till kriget mot Irak. Amerika får fortfarande använda sina militärbaser i Europa för sina insatser i mellanöstern. De får fortfarande ange villkoren för EU:s förhandlingar med Iran, (med det förutsägbara resultat att EU inte tilläts erbjuda Iranierna något).

Vi erbjuder oss att skicka förstärkningar till Afghanistan, förstärkningar vars indirekta syfte är att frigöra amerikanska resurser för Irak.

Till sist hamnar vi bara i halvheter.

Så vad skall vi välja?

Att ansluta oss till Bush är inget aptitligt alternativ. Det enda som kommer att hålla honom på oreserverat gott humör är att vi låter oss pumpas på resurser, pengar, trupper och utrustning till hans krig.

Förhåller vi oss neutrala kommer våra allianser med USA att gå i kras. Troligen för gott. Att NATO aldrig upprättades för att bistå till Amerikas kolonialkrig spelar ingen roll.

För våra ledare är det ett mycket skrämmande alternativ. De är uppväxta i det kalla krigets, transatlantiska värld. Skulle den upplösas hotar gamla välbekanta kalkyler att sopas bort.

Våra ledare kommer att bli stående ute i kylan.

Kanske de blir tvungna att tänka själva och att börja tänka nytt.

Skrämmande.

_____________________________

[i] ”Det förlorade landet” Göran Rosenberg, ScandBook AB 1996, sid 136. Citat ur ”The Jewish State and the Jewish problem” Ahad Ha’am 1897.

För att bara ta en av de mer uppmärkasammade skandalerna, Valerie Plame, även om ingen blev mördad fanns ändå risken när de avslöjade att hon var agent bara för att hennes man var krigsmotståndare…

Kanske inget inlägg som egentligen tillför debatten nåt, men det är väl ingen nyhet att Bushregimen försökt sätta dit meningsmotståndare på andra sätt än genom dialog?

Faktum är ju att JCS helt fokuserar på att teckningen skildrar en kvadrupel-amputerad soldat och att JCSarna är förbannade på några tusentals amputerade soldaters vägnar. Rumsfeld tar de inte ens upp, såvitt jag kunnat läsa mig till.

Kerstin: ”Så till din senaste kommentar: Ska jag förstå dig så att om Göran Perssons kansli eller Leni Björklunds departement ringer upp en tidning, eller skriver till den, och kräver att den inte ska publicera karikatyrer av honom/henne så utnyttjar departementet bara sin rätt att säga vad man vill?”

Liknelsen är svårkommenterad, eftersom

1) Ingen ställde några krav i Washington Post-fallet

2) de aktiva var sex yrkesmilitärer som inte precis ingår i statsförvaltningen, och ingen politiker eller tjänsteman inom försvarsdepartementet som agerade.

3) USA har såvitt jag vet inte det förbud mot ministerstyre som kännetecknar svensk politik.

Men för att ta Kerstins helfiktiva exempel: nej, det är helt åt helsicke och borde leda till åtal och KU-förhör.

Men såväl Leni Björklund, hennes statssekreterare som ÖB (eller för den delen överste Nilsson) har rätten att säga

a) ”Dagens Nyheters påhopp på svenska militären är såväl ogrundat som smaklöst”

b) ”SVT Faktum har, namnet till trots, missförstått de fakta de refererar till. Faktumet är att 11 av 1000 soldater, inte 990 av 1000 soldater …”

c) ”Till de som säger att stridsbåt 90 är ett dyrt fiasko säger jag bara: Läs Janes Navy 2005, som anger stidsbåt 90 som det främsta mindre fartyget …”

d) ”Kraven på ned/upprustning kommer enbart från Chamberlain/Curis LeMay-typer och något alla rimliga människor tar avstånd från.”

Så till din senaste kommentar: Ska jag förstå dig så att om Göran Perssons kansli eller Leni Björklunds departement ringer upp en tidning, eller skriver till den, och kräver att den inte ska publicera karikatyrer av honom/henne så utnyttjar departementet bara sin rätt att säga vad man vill? Själv gissar jag att det skulle utbryta ett förfärligt halabalo i svensk borgerlig press om detta hände.

För övrigt har jag inte diskuterat reaktionerna i den muslimska världen på nidbilderna, inte i något av inläggen om bilderna. Jag har diskuterat det fria ordet (som i tryckfriheten) som princip och ideal ( det tidigare inlägget) och jag har diskuterat frågan om publicering av nidbilder som hånar utsatta grupper är bra eller dåligt – och sagt att jag tycker att det är dåligt och det är dåligt alldeles oberoende av hur de som hånats, i Danmark eller i Mellersta Östern, har reagerat och denna min åsikt är oberoende av vad jag anser om de senares reaktioner som jag berör dock, i svaret till Majsan ovan.