Den strid som nu blossar upp borde alltså inte fås att handla om väst mot öst (som fundamentalisterna och nationalisterna vill göra det till när de kastar sina pinnar på brasan), utan om humanism mot nationalism/fundamentalism. I den kampen måste jag hålla på yttrandefriheten, även om den ger fundamentalisterna vapen i kampen.

Islam som religion har jag överhuvudtaget inte uttalat mig om men jag ska säga en sak om den här: Att, som somliga gjort och som de här bilderna antyder, hävda att just islam är en speciellt krigisk religion är närmast skrattretande. Den kan knappast betraktas som mer krigisk än kristendomen om man ser till de senaste 250 årens historia och om man idag exempelvis ser till Bushs agerande, mannen som säger sig kämpa (och som torterar och dödar mängder av oskyldiga människor, framför allt muslimer just nu) med den kristna guden och Jesus vid sin sida och på deras uppdrag, liksom faktiskt Blair. Danmarks regering har kanske inte sagt sig kriga och tortera på uppdrag av Gud, men likafullt är den med och förtrycker och torterar människor i Irak.

Vad som händer i Mellersta Östern på grund av bilderna, å andra sidan, är en annan fråga. Det är i första hand en reaktion på långvarigt västerländskt förtryck, direkt och indirekt, av muslimer i området. Bilderna är inte orsak till dessa protester, de utlöste dem bara, eller användes för att utlösa protesterna och skadegörelsen.
Eller så hade frilandsjournalisten Olsson, som diskuterade massmedia i OBS idag, rätt i att publicerandet av bilderna i muslimska länder hade samma grund som de eviga svartmålningarna av muslimer i Västvärldens massmedia. Det är det spektakulära som väcker intresse, där som här.
Detta är mycket dystert, men dessvärre knappast förvånande med tanke på Västvärldens ”korståg” i området.

Vad gäller yttrandefriheten är det med stor sorg i hjärtat som jag tar del av dagens nyhet om nedstängning av en viss hemsida.
Å andra sidan har man redan lagstiftat om så mycket som i praktiken kommer att inskränka yttrandefriheten, fast få tycks vilja inse den saken och alldeles för få i de yttrandefrihetsförsvarande massmedia har bekämpat den här utvecklingen lika intensivt som man nu ställer upp för mycket suspekta och mycket otrevliga antidemokratiska krafter. Detta är något av ett ödets ironi – eller är det inte det kanske?

Har man ingen fiende skapar man en.

Kan en grupp det är synd om ha fel? Kan det vara så att den respekt man kräver för att de egna trosuppfattningarna ska respekteras även av människor som inte delar ens tro, är för långt gångna i förhållande till andras rättig- och möjligheter?

Jag menar inte att ett ja på den frågan innebär att gruppen automatiskt slutar vara utsatt och förföljd. Jag menar inte heller att ett samhälle som säger ifrån mot just detta av den utsatta gruppens krav inte borde anstränga sig än mer för att sträcka ut händerna och skapa förutsättningar för möten. Men jag tycker att det finns gott om historiska exempel som säger oss att det finns något inboende gott i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, och något inneboende ont i intolerans. Vår regerings agerande på dessa områden de senaste åren skrämmer mig uppriktigt sagt ordentligt och leder tankarna till vår undfallenhet mot nazisternas krav under 2:a världskriget.