Sedan hade hon ju intressanta påpekanden om vad somliga liberaler anser att man inte ska få säga eller tycka, att en del på den kanten inte har något emot att man inskränker friheten att tala, men om andra ting, som ju du Petra också var inne på i ditt tidigare inlägg.

Men jag tror fortfarande att det kan vara befogat med lagar mot hets mot folkgrupper och med ingripanden mot sådant hetsande. Det är nog ingen tvekan om att den tilltagande främlingsfientligheten i Danmark delvis har att göra med massmedias behandling av ämnet där. Och jag är övertygad om att fientligheter mellan olika etniska och/eller religiösa grupper i ett samhälle, är både farligt för demokratin och bidrar till att skapa eländen för många männskor.

Främlingsfientliga partier, som får en chans och som alltid går framåt i samband med hetsande av det slaget, inskränker på alla människors frihet i ett land i slutänden, och de driver dessvärre även de andra partierna allt längre ut i främlingsfientlighetens träsk. Det har vi också sett i Danmark, och vi såg de tendenserna även här i början av 90-talet, ja vi ser det nu också, inte minst med folkpartiets röstfiskande i grumliga vatten.

Så frågan är väl den jag diskuterat hela tiden, vad som är farligast för friheten och för demokratin, mer främlingsfientlighet eller inskränkningar i rätten att uppmana till sådan.

Men, på en punkt håller jag inte med: Det var inte så under 80-talet, att invandrare blev ett problem och därför började alltfler människor reagera mot invandrare och då var man tvungen att ta upp och diskutera problemet. Det var istället så att massmedia, plösligt började ta upp och beskriva invandrarpolitiken, såväl som invandrare, som ett samhällsproblem, och plötsligt ansåg fler och fler svenskar att de var ett sådant.

Det är dessutom helt fel att skylla på Ny Demokrati, som man gärna gör idag, för partiet ifråga skapade inte den tilltagande invandrarfientligheten, det hoppade istället på en redan massmediaskapad trend och exploaterade den ytterligare och för sina smutsiga syften.

Invandrarfientligheten ökade från början av 90-talet, trots att människor i en undersökning 1993 menade att de inte själva hade några dåliga erfarenheter av invandrare.
Nehej, och varifrån fick man då idén att invandrare var ett problem och att vi inte skulle ha sådana i landet, att man skulle ”ta i med hårdare tag mot dem”, inte ta emot flyktingar etc? Inte från sin egna erfarenheter eller från sina egna djuppsyklogiska skikt, utan från massmedia. Regeln, att invandrare var ett probem, serverades man av massmedia. De trevliga invandrare som man själv kände var, antog många tydligen, undantagen som bekräftade regeln.

Det är ju klart att jag också skulle önska att absolut yttrandefrihet och total pulicerandefrihet skulle fungera problemfritt,konstig vore jag ju annars, och att jag också önskar att varenda människa vore klart tänkande, allkunnig och humanitär, hade hög moral och djup insikt om allting. Det är bara det att de flesta av oss inte är sådana, ingen är perfekt och ingen kan och förstår allt. Vore det så skulle vi inte behöva några lagar, exempelvis mot stöld, mord, förtal etc.

Frågan är alltså vilka lagar vi behöver för skyddande av de flesta medborgarna i samhället, frågan är vilka områden som är så känsliga att man kanske bör eller måste sätta in begränsande lagstiftning, för utan sådan kan inget samhälle fungera drägligt.

Liberaler som gärna hävdar absolut yttrandefrihet och gärna talar om frihet som något absolut och som kan existera, har sällan något att invända mot lagar mot stöld och mord, för där har de regeln att man inte får skada andra. Men däremot anser åtminstone ganska många av dem att man ska kunna få skada andra med hjälp av förtal, hetsande etc. eftersom endast den som utför ett illdåd kan vara skyldig, alltså den som inspireras av sådant hetsande till att misshandla och mörda ex. Detta uppfattar jag som en dubbelmoral eller oförmåga att förstå vad det handlar om.
För det första räknar man bort de psykiska lidanden man förorsakar somliga människor med sådant förtal.
För det andra frånkänner man med den argumentationen nästan alla våra värsta diktatorer allt ansvar. Det var inte Hitler själv som gasade ihjäl folk, alltså var han oskyldig, det var inte Stalin som personligen mördade motståndare, det var inte Milosevic som själv sköt folk, det är inte Bush som själv torterar etc.
Det blir också absurt.

Därför tänker jag att det finns något positivt med att diskussionerna går höga idag. De flesta vinklar belyses, om man letar runt lite.

Det finns en poäng med att inte låta våld styra orden (lika lite som pengar), därför att om vi ger efter för vissa påtryckningar – vilka påtryckningar ger vi efter för imorgon?

Jag tänker att de som uppmanar till våld gärna förlägger syndabocken någonannanstans än där orsaken hör hemma. Tyvärr fungerar sådan propaganda. Att ensidigt vara emot allt våld, som jag är, hindrar inte för mej att se det som berättigat med kritik. Islam är lika oheligt som kristendomen – när det uppmanas till våld. I den frågan är vissa religionsutövare i båda läger lika så goda kålsupare.

Jag håller alltså med många liberaler i sak – att våldsamma/kränkande religionsutövare bör kritiseras – och att uppmaningar till våld mot religionsutövare är inte OK.

Problem uppstår när man blandar ihop alla som är troende med vissa utövare – när man svartmålar en hel grupp på grund av vissa. Som att alla troende amerikaner skulle stå bakom G W Bush.

Det är svårt att ge någorlunda balanserad kritik, jag tror i alla sammanhang, det urartar lika lätt som i vilket familjegräl som helst. De flesta reagerar med att ta kritik personligt – som ett personangrepp – även när det är menat som kritik mot ett visst handlande. Det är ett klart handikapp när man försöker sej på en dialog.

Människor identifierar sej gärna i en grupp – familj, klan, klass eller något annat ”vi” – och tar då ibland kritik mot en annan person i gruppen som personlig kritik. Det är en del av psykologin bakom problematiken.

Nu vill jag gå ett snäpp djupare… Att säga att vi väst har skuld i mellanösternfrågan (vilket i mina ögon är korrekt) – och därför har ett sorts moraliskt ansvar (det ansvaret har alla, alltid) – som sträcker sej så långt att vi inte bör kritisera islam… där går det för långt…

Det finns en religion som det är tabu att kritisera p.g.a ovanstående lille mustaschprydde man. Orsaken är samma inkonsekventa tankekullerbytta som ovanstående i frågan om muslimer. Det verkligen inkonsekventa är att många av de som manar till tryckfrihet å det livligaste idag – samtidigt fördömer kritik emot medlemmar ur denna tidigare förtryckta folkgrupp. Där finns en tydlig och blind fläck.

Nej, tidigare förtryck i historien/nutiden får aldrig ursäkta mer förtryck. Ingen som varit utsatt för övergrepp bör få ”carte blanche” för att få göra vad som helst. Det är en synnerligen dålig och farlig sida hos ”skuldkänslan” när man delar ut carte blanche till drabbade.

Det är där skon klämmer i mina ögon i hela mellanösternfrågan.

Visst, du har helt rätt, det här är ett problem/ett dilemma och elitism är ju inte roligt och det vill vi inte ha. Men livet kanske är en enda lång räcka dilemman och överväganden. Verkligheten är kanske inte ett idealtillstånd. Och det allra värsta är väl att massmediafolket inte är smartare än folket heller. Det hade nog sin historiska förklaring att man gjorde som man gjorde då.

Den gången, på 60-talet, handlade det om en konsensus inom hela det ledande politiska och- kulturetablissemanget, massmediafolket inräknat. Det var helt enkelt inte ”politiskt korrekt” på den tiden att anse att människor i andra etniska grupper var sämre eller att hetsa mot sådana. Man visste att det handlade om att aldrig hetsa mot etniska minoriteter, och att ”yttrandefrihet”, (hur bra sådan än är för det mesta och kan vara om den inte används okunnigt eller illvilligt,) inte förhindrade förintelsen.

Men det skapar en paradox för mej. Är inte då media en sorts upplyst elit? Som anser sej vara smartare än folket? Jag är emot elitism, och tänker att det här är en förbaskat svår nöt…

Det som jag kan se som alternativ är att folket måste vara upplyst – och det är det som borde vara medias roll – upplysning. Men är då media elitistiskt? Som att journalister måste ”veta bättre”?

Om media istället inte sorterar bort det som är ”sämre” – utan tar med det och bemöter det – kanske från minst ett par olika vinklar – jag kan faktiskt se att den intentionen finns, trots allt… men det skulle kunna bli oerhört mycket text, svårgreppbart.

I vilket fall som helst så tjänar inte jakten på läsare, som ursäktar idiotiska löpsedlar, något annat än dumheten. Att pengar får vara med och styra i hur saker framställs i media är nog den mest fördummande faktorn idag, som jag ser det.

För övrigt är vi nu ganska långt från ämnet för detta inlägg (se reglerna för kommentarer på bloggen, överst i kategorier)