Läser de hemska berättelserna gjorda av folk som sätter ut dessa ”snälla” och ”ofarliga” SSRI preparat och inte lugnar det jag läser mig precis.
Jag har själv tagit Cipralex 10 mg under cirka fyra år och har nu satt ut dem successivt under cirka tre månader. Sista halvan tog jag för snart tre veckor sedan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kunna bli så här, aldrig, aldrig. Jag känner mig fullständigt som ett vrak, jag är inte människa längre. Symptomen är luddiga på något sätt men sitter där som en mycket obehaglig, skrämmande och enrigidödande klump inom mig.
Det värsta är nog huvudet. Från början hade jag en slags yrsel som nu tack och lov nästan är borta. Istället har jag fått nån form av migrän som ibland finns där redan när jag vaknar, annars kommer efter en stund och som inga huvudvärkstabletter hjälper på. Ögonen är påverkade och ibland får jag som synbortfall. Ibland blir jag vettskrämd att jag håller på att utveckla en hjärntumör. Jag mår illa och magen och tarmarna är spända, ibland kan jag inte äta alls. Men, det pendlar på något sätt, jag vet aldrig hur jag kommer att må. Igår till exempel kände jag mig nästan frisk och livslusten var tilbaka – idag är helvetet där igen och jag kan knappt fungera. Jag vilar, men vilan hjälper inte, den får bara dagen att gå. Jag har min familj, tack gode gud, som hjälp och stöd, men de ska också orka och det är inte alltid lätt för dem att förstå hur jag mår. De saknar ju också den som är jag, mamman/partnern/människan.
Jag är enkelt och konkret uttryckt, medicinförgiftad. Och jag känner ett hat till denna medicinindustri som med sina ”ofarliga lyckopiller” och deras lakejer i form av läkarna. Javisst, kanske behöver man ta den här sortens preparat under en period för att bryta någon ond cirkel man inte lyckas ta sig ur. Jag kan köpa det resonemanget, men det ska vara under en mycket begränsad period just för att bryta cirkeln, sedan ska man ha annan konkret och adekvat hjälp. Man ska inte inte hamna i ett kemiskt beroende som gör livet till ett meningslöst helvete den dagen man vill sluta med preparatet.
Var kan jag få stöd? Vet någon? Jag orkar inte leta runt på nätet. Var finns de alternativa vägarna och stödet ut ur denna medicinförgiftning?

De vänligaste hälsningar
A-L

Det har gårr i helvetiska svängningar sen dess och jag har både haft ”kroniskt trötthetssyndrom” ”dödsångest” och de flesta neurologiska åkommor som en människa kan ha. Vissa dagar är det som att nån tryckt på en knapp och alla symtom är som borta mer eller mindre, det går i nån sorts cykler och jag trodde för en månad sen att detta fruktansvärda och äckliga brännandet i armar, ben, huvud och lår och fötter mm höll på att klinga av för att försvinna, men det har alltså återkommit med full kraft och ”ångesten” i mina fötter är förlamande, glöm inte heller det kroniska illamåendet som jag har 24/7/364.

Den dagen, om den kommer, när man kan lägga detta bakom sej och allt är borta och över, jag vet inte hur den kan komma att kännas men det är nånting som man fortfarande bara drömmer om.

8 månader, på en sida står det att läsa att man är i helvetet i 3-18 månader, sen vet jag inte om livet är värt att leva längre. Jag har kontaktat Dignitas självmordsklinik i Schweiz men de påstår att man måste vara ”obotligt sjuk” för att få aktiv dödshjälp, då frågar jag vem som bestämmer vem som är obotligt sjuk, jag anser mej vara obotligt sjuk – nu i alla fall.

Ja lider ett tag till och återkommer ev den dagen då detta bara är ett svagt minne, bara 10 månader kvar nu?