”dikotomi: (logisk) delning av en klass i två varandra uteslutande underklasser – dikotomin kropp-själ”

Så står det i min ordbok. Jag undrar om du inte har huvudet på spiken här, Simon. När den sociala människan delat upp sej i två tanke-traditioner – liberalism (som bejakar kapitalism)/socialism (med inslag av anti-kapitalism) – varandra uteslutande – så har något gått förlorat.

Det bäddar för pajkastning när man envisas att se ur en synvinkel som den andra parten inte ser för att det är så uppdelat…

Om man tänker att det är både och, så blir det enklare. Att båda versionerna är giltiga även om de är paradoxala – livet är ofta paradoxalt – och att rymma både och är större än att välja en sida…?

Precis som i fallet kropp och själ där vetenskapen envisats med att hålla isär något som är intimt förenat…

Mitt citat ovan var menat att vara både komiskt i sin absurdism, och tänkvärt. Jag tycker det sätter fingret på hur fruktansvärt svårt det är att klara sig utan vissa tankemodeller, trots att man ser hur dumma de är, och anstränger sig för att komma utanför dem.

Jag uppfattar dig som en ovanligt mångdimensionell människa som skriver väl och ofta tänkvärt. Tyckte jag inte det skulle jag inte vara inne på din sida så mycket. Däremot tycker jag mig ha hittat några ”blinda fläckar” i din världsbild. De är inte desamma som mina blinda fläckar (vilka jag av naturliga skäl inte ser själv) och de irriterar mig därför. Se min kritik i det ljuset.

”Det finns två typer av människor – de som tror att man kan betrakta världen i dikotomier, och vi som förstår att det inte är riktigt så enkelt.”

Lycka till i jakten på visdom…

Min kommentar: Ja, förmodligen…

När det gäller riksbankens frihet kan jag inte hålla mig från ytterligare ett inlägg: Pengar är papperslappar eller siffror på ett konto – ingenting. Anledningen att de fungerar som betalningsmedel är att människor i sitt dagliga handlande har förtroende för papperslapparna. Förtroenden tar lång tid att bygga och går snabbt att riva ner. Vad som historiskt alltid har hänt i de länder där de styrande valt att tänja på och urholka det förtroendet är att människor anpassar sig efter att pengarna kommer att förlora sitt värde. Inflation har alltid drabbat de svagaste medan de starka hittat sätt att gynna sig själva (en regel med få undantag). Så tron att det bara var ”de nyliberala” av skilda politiska kulörer som såg skäl att låta riksbanken bli ett hinder för kortsiktig politisk inflationsdrivande klåfingrighet känns väl historierevisionistisk. Men det är väl bara för att jag – utan att själv förstått det – egentligen är nyliberal.

Mattias: Som Palme sade: Politik är att vilja och som du säger, den fristående riksbanken är en del av de senaste 20 årens ekonomiska katastrofer, som framför allt gjorde Sverige till ett mycket mer nyliberalt land.