Nu var det denna passus jag tänkte på i min kommentar, inte syskonbråket, men det var också så att jag jag började fundera på syskonbråk efter din kommentar.
Om man funderar över socialt arv, hur sådant påverkar oss och våra vuxna betéenden, så kunde det ju faktiskt vara intressant att undersöka om det är skillnad mellan folk som upplevt sina förhållanden till syskonen på olika sätt? Jag antar att det finns familjer där syskon bråkar mycket och där de inte bråkar alls, och föreställer mig i alla fall att dessa skillnader skulle kunna betyda något även för våra vuxna betéenden. Så den kommentarer var inte alls menad som spydig, tvärtom.

Sedan handlar det hela dock inte om ”avsikten” med våldet som du antyder. Det handar om hur den som utsätts för det upplever det. Mobbare brukar inte ”mena så illa”. De tycker bara det är ”kul att retas lite”. Den som blir mobbad kan må fruktansvärt dåligt av detta ”roliga retande”, så dåligt att den vill eller faktiskt tar livet av sig. Många är de allvarligt misshandlande män som hävdar att ”de inte menade så illa”, och män som hävdar att ”tjejen var med på det” när hon upplevde saken som en våldtäkt etc.

Du gör vidare här i grunden samma sak som flickorna som frös ut den våldtagna flickan, du vill inte tro på vad kvinnorna berättat om i denna undersökning utan förklarar bort resultaten, som faktiskt säger en sak till, att det värsta våldet utfördes av män som inte vara kriminella eller utslagna på andra sätt och som inte var kraftigt alkoholpåverade eller alkoholister, statistiskt sett. Detta skulle tyda på att somliga kategorier som begår de här brotten oftare än s.k. ”vanliga män” lagförs och döms för dem
Tänk om detta är riktigt trots att vi i alla år sagt och tänkt oss något annat, det som du hävdar och som jag också varit övertygad om tidigare men inte är lika säker på längre.

Vad gäller syskonbråk så förefaller det vara en förbisedd fråga i undersökningen. Men annars talar du om precis det som sägs i undersökningen, att massor av kvinnor har varit utsatta för våld eller hot, somliga mildare andra hårdare.

Sedan är det ju så att man aldrig kan tillämpa statistik på enskilda fall. Det finns alltid avvikare, och just personen framför dig kan vara ett sådant undantag. Alltså, om polis inte föreställer sig att en till synes ”vanlig trevlig man” kan vara förövaren, så riskerar de att hamna fel, eller att det tar längre tid att lösa brott av det här slaget.

Det borde inte ha varit en överraskning, varken för polis eller för massmedia att Hagamannen kunde vara en ”helt vanlig” man (varmed förstås menas en som med sitt yttre inte signalerar avvikande psyke eller våldsinriktning) vilket var andemeningen i mitt inlägg ovan – givetvis, och vilket jag förutsatte, felaktigt visade det sig, skulle förstås av läsare av inlägget.

Nisse: Kom nu inte med en lång harang om att kvinnor minsann misshandlar män lika mycket och lika grovt, för här förs diskussionen utifrån fallet Hagamannen, och jag tror inte att de våldtagna kvinnorna i det här fallet råkade illa ut för att de oprovocerat flög på Hagamannen och slog honom först!

I de fall du tar upp från bekantskapskrets och media kan männen mycket väl hamna i kategorin ”psykiskt avvikande”.

Jag har skummat igenom Eva L:s studie, med betoning på skummat.

Det som slår mig är den vaga formuleringen som återkommer ”…tagit i dig på ett sexuellt sätt mot din vilja…”
Tala om att kasta ut ett stort nät. Vem, man som kvinna, skulle inte kunna berätta om nån sån upplevelse, men min/din upplevelse av en sån händelse säger egentligen inget om avsikten hos den andre/andra.
Själv har jag både blivit utsatt för och utövat våld. Jag har nämligen två syskon och vi kunde ge varandra tjuvnyp långt upp i tonåren. Jag skulle alltså vara tvungen att svara ja på frågan om jag utsatts för våld både före och efter min 15-årsdag. Ett av mina syskon är man, så det är väl bara hans tjuvnyp som gäller.

Vi som har läst rapporten tillräckligt ordentligt för att kunna skriva en grundlig och saklig analys av den, inser att kritiken inte på något sätt var orimlig, fastän någon gång tillspetsad, och att det snarast är en akademisk skandal att verket inte avfärdades tidigare.

Jag har inte sett någon statistik över om advokater får lägre straff för samma brott än kriminella, men det kan stämma. Det beror helt enkelt på att det i svensk lagstiftning står skrivet att det ska vara så. Den som förlorar sitt arbete och sociala position p g a en fällande dom ska få dessa förluster medräknade i straffet, vilket leder till lägre böter eller kortare fängelsestraff. Detta uppmärksammades nyligen när just officeren, som mot sitt nekande dömdes för kvinnomisshandel, fick sitt straff. (Däremot står det inget i lagen om att kvinnor som misshandlar en partner ska få lägre straff än en man.)

När det gäller Maria Carlshamre så är det väldigt få av dem, som uttalar sig om fallet, som har tagit del av domstolsutslaget – det har jag. Det visar sig där att det här inte var ett fall som man gärna föreställer sig, där en man systematiskt misshadlar en kvinna som kryper ihop under slagen.

Maria Carlshamre misshandlade vid upprepade tillfällen sin make genom slag i huvudet och i ryggen … bakifrån. Dessutom utsatte hon honom för psykisk misshandel genom att håna hans fritidssysselsättning – att bygga modellflygplan – och genom att bl a säga att han hade ”en hjärna på en apas nivå”.

Jag kan mycket väl förstå att han slog henne och att hon slog honom – så såg tydligen förhållandet ut. Det som fick Carlshamre att anmäla var ett hot per telefon som inte fanns inspelat och som han nekade till. Att ”normala” män under sådana förhållanden tar till våld mot sin kvinna efter att konflikten och den psykiska misshandeln eskalerat, är inte att undra över. Detsamma gäller förstås ”normala” kvinnor.

Men man måste förstås ha läst domstolsprotokollet för att förstå vad hon och hennes man gjort i relationen, för massmedia har inte gett en korrekt bild av den saken.

Man kan mycket riktigt inte utgå ifrån att det är en kriminell eller psykiskt sjuk man (eller kvinna) som begår brottet fridskränkning, men i över 90 procent av fallen är det det. Det kan i vissa fall t o m röra sig om en riksdagsledamot eller en europaparlamentariker.

Sedan undrar jag fortfarande om du har läst Eva Lundgrens rapport. Den finns här
Så har du trots detta delvis fel, för det är även vanligare att kända kriminella döms oftare och hårdare än advokater och läkare.

Jag har dessutom i min bekantskapskrets kvinnor som blivit gravt misshandlade och våldtagna av mycket välutbildade män med god status i samhället och som inte alls tillhör den grupp du talar om som dem som oftast våldtar och misshandlar kvinnor.
Jag tror dessutom inte att Maria Carlshamre, som framträtt och berätta om hur hon blev misshandlad av sin man, var gift med en för övrigt kriminellt belastad man. För inte så länge sedan var det en hög militär som omtalades i massmeida för samma brott, och han hade heller inte något annat kriminellt i sin bakgrund.

Alltså, man kan inte utan vidare utgå från att det är en kriminell eller en psykiskt sjuk man som begår sådana brott, vilket var vad jag avsåg, även om dessa grupper har en liten övervikt i det avseendet och det är just detta som Eva Lundgrens undersökning visar. Men man måste förstås ha läst hennes rapport för att förstå vad hon och hennes medforskare säger i saken, för massmedia har inte gett en korrekt bild av den saken.

Hur vanligt det är att kvinnor/flickor reagerar som den här flickans klasskamrater gjorde vet jag inte, vet du det?
Jag är nämligen ganska övertygad om att just föreställningen att ”vanliga trevliga killar” inte gör sånt var orsaken till att flickan ifråga fick det bemötande hon fick av sina kvinnliga klasskamrater.

Dessutom skriver jag faktiskt: ”…men jag har svårt att tro att din dotters kamrats upplevelse skulle vara typisk…” Jag läste faktiskt det du hade skrivit och jag förstod att det var din dotters kamrat som våldtagits.

Det kanske verkar lite larvigt att påpeka ovanstående, men det är inte trevligt, vilket du just påpekat, att tillskrivas nåt man faktiskt inte skrivit.

Angående Kerstins person tycker jag att den framgår ganska väl av både hennes eget skrivande och raderandet. Jag känner inte igen något av de epitet hon återger (de kanske har skrivits av andra än mig, och blivit raderade!?)

Vad jag har sett här är att nästan alla skribenter håller sig till ämnet i fråga och väldigt få hamnar i sidotrådar eller metadiskussioner. Däremot brukar Kerstin inte hålla sig till ämnet och gärna ägnra sig åt metadiskussioner. Inte så sällan heller om uppdiktade (projicerade) personlighetsdrag hos debatörer.

Ord som ’stalkande’ ’ilska’ ’frustration’ ’bombarderande’ har dykt upp bara idag. Även direkta frågor till mig, vars svar dock har raderats.

Och vad jag har sett har Kerstins inlägg (efter det första) nästan uteslutande handlat om annat än ämnet, inte sällan om andra personers personligheter …