Jag tror inte att det finns EN lösning på frågan. Det finns ingen IDEAL samarbetsform, tänker jag, men om man strävar efter att samarbeta istället för att leta fel hos varandra så är det en bra början. Samt respekt för varandras gränser.

Det är det här som härskarteknikerna slår sönder i många sammanhang. Alla som strävar efter makt över någon annan blir svåra att samarbeta med. Jag tänker att verklig demokrati, utan någon ledare, är möjlig i små sammanhang, till att börja med.

Hur det kan se ut är ju fritt att experimentera med, och en lösning är inte LÖSNINGEN, utan snarare en av många möjliga lösningar. Som vägledning kan man studera de sammanhang där samarbete faktiskt fungerar, men jag tror inte att formen är det avgörande utan snarare det mellanmänskliga klimatet.

Det jag menar med ny samarbetsform är alltså att ingen är ledare eller ordförande eller dylikt, och jag tror att det finns många sätt att lösa det på, alltså en mångfald samarbetsformer utöver den hierarkiska. Och att det som fungerar (i verkligheten) är viktigare än att stirra sej blind på själva formen (konstruktionen).

Här nedan följer några glimtar ur min tillvaro, som visar några möjligheter till förändringar.

Jag befinner mig på en liten förhållandevis avsides belägen ö i sydöstra Danmark. Ett ”minisamfund” som inte är särskilt likt det övriga landet. En ö som hundratusentals turister besöker, därav åtskilliga från Sverige.

Genom att se på andra får man ibland bättre chans att förstå sig själv.

Ærø har två kommuner, som efter majoritetsbeslut i en folkomröstning kommer slås samman vid kommande nyår. Det är för kostsamt att ha två borgmästare.

Stridsfrågan i dagarna är om den inbetalda kommunalskatten. Politikerna har enats om att lägga sig mitt emellan de två olika skatteprocenten, dvs att halva ön får restskatt medan andra halvan får tillbaka. (Varför de helt enkelt inte behåller allt, ty i långa loppet jämnar det ut sig. Det förstår jag inte riktigt. Men förvisso skall rätt vara rätt.)

Utöver det har det även räknats fram ytterst dystra framtidsprognoser, hur samfundets ekonomi kommer barka åt helvete under den kommande tio åren. Beroende på öns ekonomiskt usla framtidsutsikt. Vilket har blivit till en artikelserie i en av de större lokaltidningarna, som dessutom i förra veckan utdelades gratis till vartenda hushåll på ön.

Jag blev urförbaskad när jag läste allt, inte så mycket för att det på något sätt var oriktiga uppgifter. Mera för att det uppenbarligen finns någon som tjänar grovt på sådana slags ”Harmageddon-profetior”, att sprida avundsjuka och osämja bland folket.

Envar bonde förstår att ifall de sprider alltför mycket gift på sina åkrar, växer det dåligt… En kommunsammanslagning innebär istället en mängd möjligheter till förändringar inför framtiden, enär det gamla hindren inte riktigt gäller längre.

Varför är det då så svårt att istället försöka fokusera mot de positiva möjligheterna som framtiden erbjuder? Är det för besvärligt? Har vi inte längre kvar några visioner eller hjältar?

Varje år t.ex. besöks ön av en mängd cykelturister, som så gott som samtliga låser sina cyklar. (En del gör det med dyrare lås än vad själva cykeln kostar. Sällan låser öborna sina cyklar). Det är ett sätt att se skillnad på turister och öbor.

Jag har vid flera tillfällen funderat över om det är så att folk gärna tar med sig sina vanor hemifrån, och uppfattar omvärlden därefter? (Ön har DK’s lägsta brottsstatistik och bara två poliser som jobbar halvtid under vardagar). Är det möjligen därför som ön är så fredlig?

Idag var jag som hastigast in i sjukhusets administration, och märkte direkt att personalen föreföll både skärptare och ”mer alerta” än vanligt. Kvinnorna rörde sig smidigare. Omedelbart kände jag igen det från ett friskvårdscenter som jag brukar träna i var och varannan dag.

Vad var det som hade hänt? Jo, de hade börjat gå på gymnastik 1.5 timme i veckan lett av en populär fysioterapeut, (f.ö en kvinna född i Sverige som flyttat till ön med man och barn). På sikt är jag övertygad om att det goda kommer sprida sig som ringar på vattnet, och sjukfrånvaron gå ned. Varav alla i samfundet på ett eller annat vis kommer tjäna på det.

Jag frågade vederbörande kvinna om det finns några mindre goda erfarenheter med hennes gymnastikövningar. -Ja, de danska männen går inte till gymnastik. Inte alls som männen gör hemma i Friskis & Svettis… (Dvs en kulturskillnad mellan Sverige och Danmark).

Annars var hennes gymnastik tämligen välbesökt, av kvinnor. Jag kunde inte låta bli att tyst undra; ifall det bara är kvinnor som skall stå för förändringarna, så vi alla står bättre rustade inför framtiden?

i

Jag gillar Petras kommentarer om att det trots allt finns fungerande öar i samhällsapparaten. Andra samarbetsformer… men hur?

Civil olydnad? Det som faktiskt fungerar bra i vårt samhälle idag gör det trots att det verkar ha gått mass-psykos i toppskiktet. Det finns ”öar” där samarbete fungerar, trots allt.

Jag tänker att det som krävs för fungerande samarbete är en gemensam gränsdragning för det som är okej och det som inte är okej. En sorts norm som är tillåtande och gränsdragande emot kränkningar.

När vi som idag tillåter kränkningar emot vissa människor, så krackelerar hela samhällsmoralen. Tydligast blir det i toppskiktet bland de som har makt. Det finns rättsröta som försvaras av ekonomiska eller politiska skäl. Att utsatta människor (flyktingar, drogberoende, sjuka m.fl) får ”skylla sej själva” är inte förenligt med ett gott samhällsklimat.

Människor blir inte klokare av att ha en ”klok” ledare. Människor blir klokare av att ta ansvar och växa som individer. Problemlösningar kan inte kommenderas fram uppifrån, däremot kan de uppifrån sabotera alla konstruktiva initiativ på golvet genom stelbent styrning.

Vi är ett oerhört rikt land i jämförelse med omvärlden. Problemen i Sverige kan betraktas som samarbetsproblem. Att vi inte fördelar våra resurser så att det kommer alla tillgodo, att det finns arbeten som behöver göras men som inte görs (pga kortsiktig ekonomisk teori).

Makt korrumperar. Jag tror att det finns psykologiska skäl till det. Jag tror att ingen männsika är så ”ren” i själen att den inte blir korrumperad av makt. Och varför utsätter vi då människor i dessa positioner?

Jag ser att det behövs andra samarbetsformer – och vi kan använda de goda exemplen, där det fungerar, som förebilder.

Barnmorskor överkonsumerar. Det tekniskt möjliga, ensidig information och bristande kompetens styr. Vem vet t.ex att användning av ultraljud ger fler vänsterhänta barn?

Prof. Ulla Waldenström anser berättigat att ”Interventionskaskaden vid barnafödande måste ifrågasättas”.

Vart ligger det olämpliga, i själva samhällssystemet eller hos dess användare?

Övergrepp begås av somliga bara för att de har möjlighet till det. De varken tänker eller kan inse följderna av sitt handlande, oavsett mängd förmodad ”vinning”.

Ungefär vad en tidigare kommentar av Lasse Strömberg handlar om.

”Det är ett rättsäkerhetens lok som ”Olsson”, vi behöver.

Finn honom/henne och skapa en plattform, så ska du se att kommer att hända grejjer. Kanske Junilistan är en möjlig sådan plattform. De skulle kunna satsa på att bli eviga vågmästare, och bara rösta på sådana förslag där en ordentlig faktagrundad och ärlig konsekvensanalys visar att förslaget verkligen leder till något långsiktigt positivt, i sak och enhetligt, och själva i övrigt bara driva grundlagsfrågor.

Den första förändringen bör då förstås vara att införa anonym rösträkning i riksdagen.

Det gäller dock först att hitta en ordentlig ”Olsson”.”

Skrev min korrespondent, på en mailinglista.

Min bror föreslog:

Budkaveln går
och det den säger är
Tänd vårdkasen

Den dag en samlad global manifestation äger rum bör hela Sverige stå i ljusan låga, för vårdkasen är det uråldriga sättet att mana svenska folket till motstånd och försvar av landet och dess värderingar.

Och ingen kan missa att vårdkasar brinner över hela landet, inte ens MSM.

Men vilken dag och klockslag skall den tändas? När skall upprorets låga tändas? Det behöver planeras tillräckligt långt i förväg för att mobilisera folk och samla ihop till en vårdkas.

Det som händer idag är mycket beklämmande.

Så kan man också göra: Stirra sig blind på sin specialitet, medan alla rättigheter tas bort. Intellektuella kan dyka ned i varsitt intellektuellt specialintresse medan ”folket” tittar på sport och fån-TV-program.

Anta att demokrati är en omöjlig dröm… Men vi kan väl för böveln iallafall gå man ur huse för att försvara rätten att inte spärras in utan bevis, etc?! Rätten att uttrycka sin åsikt, o s v…

Fast för att gå man ur huse så måste varje man (hur blir det då med kvinnorna, går de kvinna ur huse?) – iallafall, så måste alla fatta vad som står på spel. Och hur ska man fatta det: De flesta tänker nog att ”det där finns det andra som tar hand om”.

Men jag tänker också så här: De där andra är nog inte direkt onda utan de är själva fast i en sorts manipulativ ”enda vägens politik” sekt. Om det ginge att väcka dem, så skulle de faktiskt, demokrati eller ej, sätta stopp för vansinnigheterna. Så vad är det jag säger? Kanske att det är idiotiskt att tro på demokrati utan att man istället ska satsa på att ”omvända” de fåtaliga nyckelpersoner som egentligen bestämmer var skåpet ska stå. Känner ni några sådana personer?

Se även kommentarer från i dag på min egen blogg http://blog.lege.net/ och Jan Myrdals uttalande på konferens i Paris om rättssäkerhet [och terrorbekämpningen] där han definitivt inte kräver att Bush, Blair och våra lokala politiker som Persson och Bodström ska hängas i enlighet med Nürnberg-prejudikatet, men där han däremot föreslår att de enligt förefintliga konstitutionella lagarna i våra länder skulle kunna hållas inte bara politiskt utan även juridiskt ansvariga för den pågående raseringen av grundläggande principer om medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet? Följ länk från min blogg under ”Skulle Görings rätt vara vår?”, på dagens datum.

Rent juridiskt är givetvis hela högen skyldiga. Men det skulle nog vara svårt att hitta en domstol som skulle döma dem…