För dem fanns ingen anledning att svänga politiskt, och de gjorde det heller inte i regel. Även om de passiviserades pga försämrad ”möjlighetsstruktur” som politologerna säger

Jag var lite otydlig ovan. Med generation menade jag förstås politisk generation. 1880-1940 = dom som var aktiva då, etc.

Dina, och mina, föräldrar hörde till den avpolitiserade efterkrigsgenerationen, de vars politiska aktivitet i regel inskränkte sig till att applådera regeringen, vilket Olle Sahlström har skrivit om i boken Den röde patriarken.

Observera att jag inte dömer dem moraliskt. Deras möjlighetsstruktur förändrades också. Men objektivt sett var det dom som sumpade bort folkrörelsemakten.

Men sedan ligger det förvisso en hel del i vad Eija skriver. Jag känner ett antal personer som var extremvänster på 60- och 70-talen och som senare hamnade ordentligt i smöret. Somliga av dem bytte politisk sida. Somliga av de här prissarna skapade sig en god livsplattform, blev professorer ex. I den s.k. kultureliten har vi ju sett ett antal sådana fall, A Carlberg, G Skytte, Chilo, som alla blivit ordentligt reaktionära. Så finns det de som bara vände sådär en 90 grader, som Kågesson m.fl. De som var kända vänstermänniskor då och fortfarande är lika vänster nu är inte sååå många även om de finns.

Generationerna ca 1880-1940 var hårt politiserade – i Sverige kanske de mest politiserade i världen. Det var deras förtjänst att världen demokratiserades och välfärdssamhället byggdes upp.

Generationen ca 1940-1970 var i stort sett avpolitiserad. De gick på myten om ”servicedemokratin”, att man skulle kunna få något för ingenting och att anställda ombudsmän och politiker skulle fixa allt. Istället rusade de rakt in i den största levnadsstandardhöjningen någonsin och engagerade sig fullt ut i den. Samhället började därför spåra ur, det kan inte leva av ombudsmän allena.

Generationen 1970-2010 var splittrad. Stora delar fortsatte i föräldragenerationens spår, med allt mindre utdelning. En minoritet såg att det gick åt helvete och försökte rätta till saken, dit får man väl räkna Kerstin. De misslyckades.

Generationen 2010-?? har hittills gett upp vad det verkar. Men man kan inte vara för säker. Franska media 1965 undrade var ungdomen fanns och varför den var så avpolitiserad. Vi får väl se om de kraftiga försämringar som väntar bara trycker ner dem i dyn eller om de blir ordentligt förbannade.

Och Eija: Du har fel i att så många av de som var politiskt aktiva på 70-talet lever det goda livet idag. De flesta brände sina skepp då och drar sig fram på arbetar- och lägre tjänstemannajobb (såvida de inte är förtidspensionerade). Eller du kanske känner dem bättre än jag?

Bloggen är mitt personliga tyckande grundat på mina personliga erfarenheter, inte en vetenskaplig rapport även om jag då och då skriver inlägg av sådan karaktär. Dessemellan är det mina tankar jag ger uttryck för.

Och nog var min föräldrageneration betydligt mer fackligt och politiskt aktiva än dagens människor är.

Dessutom var det förstås en sken att 68:orna var så aktiva och engagerade. Det var bara en liten del av den generationen som var det. Det bristande miljöintresset på den tiden retade oss som var aktiva, det var väldigt mycket NIMBY även då: ”Oj nu ska de spruta vid min trädgård, då ringer jag miljögruppen och ber om hjälp”. Det där irriterade oss väldigt på 70-talet. Gissar att vänsteraktivister var lika irriterade. Å andra sidan fick de ju väldigt mycket folk att gå ut på gatorna och demonstrera mot ex. Vietnamkriget. Sådant engagemang ser vi inte idag.

Sedan har ju många i denna generation, som var väldigt mycket vänster på den tiden, hamnat i värmen och svängt 180 grader.

1. Engagemang går i vågor, och är mycket starkt beroende av hur möjligt det ser ut att påverka något.

2. Fotfolket i folkrörelsevågen 1966-1980 borde ha varit födda ungefär 1940-1960. Givetvis var de mer ledande födda lite tidigare, säg 1932-1952.

3. Socialdemokraterna hade aldrig kunnat ge efter så till den grad om inte det deltagande engagemanget hade börjat slappna av hos deras fotfolk redan från 30-talet, eller förmodligen från kriget och framåt. Vad jag minns från mina duster med dem på 70-talet handlade det om en fullständig brist på kritik mot den egna ledningen vad denna än hittade på. Vilket förmodligen skrämde bort dem som vågade tänka själva.

4. Din beskrivning av dagens ungdomar är kränkande. Många av de lite äldre var mycket aktiva fram till repressionen slog till i samband med Göteborgshändelserna, sen gav dom upp. Extremt få av de ännu yngre är politiskt aktiva över huvud taget. Vad har du för belägg för ditt sanslösa påstående att de med liv och själv engagerar sig för de rikas intressen (dvs de som inte är rika själva)?

Fast å andra sidan har ju många bland de allra yngsta (de under 35) med liv och själ engagerat sig för de rika eliternas rätt att köpa upp hela världen och förvandla alla oss andra till låneslavar åt bankerna. Så det är kanske fel att säga att de yngre inte engagerar sig.

Folkrörelsevågen 1966-1980 var faktiskt en protest mot en urartning som redan hade satt igång – som jag uppfattar det redan 1932 då s måste kompromissa med makten för att få bilda regering. Även om det inte blev synligt förrän långt senare. Ungefär som att vattnet i havet inte börjar kallna förrän i september trots att sommarsolståndet inträffar redan i juni.

Jan Wiklund:
Jag håller med dig i princip, men kan inte se att det var vår föräldrageneration som valde konsumtion framför engagemang, nästan inte ens min generation, i varje fall inte när vi var unga. Snarare är det våra barn och barnbarn som inte har fått kläm på hur det kan gå om folk inte är politiskt aktiva och har tummen i ögat på sina politiska partiers styrelser.

Vår generations mer aktiva vänster- och i media synliga människor var ju naiva nog att tro att revolutionen stod för dörren (jag tillhörde dock inte dem som propagerade för eller trodde på revolution) och de som trodde det måste ha drabbats av en total schock när de borgerliga partierna vann valet 1976. Detta blev dödsstöten, vad jag kan se, för vänsteraktivisterna. Kärnkraftsomröstningen blev dödsstöten för miljöaktivisterna å andra sidan, dit jag hörde.
Jag talade mot en omröstning om kärnkraften eftersom jag visste att etablissemanget skulle vinna denna då de hade enorma resurser i jämförelse med miljörörelsen. Jag förespråkade på den tiden ett envetet mullvadande inom samtliga partier, för en miljövänligare politik och mot utbyggnad av kärnkraften. Men det blev inte fallet – och sedan stod vi där, i precis den situation jag menade att vi skulle få svårt att agera utifrån. Demokratiskt hade man sagt ja till kärnkraften – tills vidare, och då var man ju omedelbart odemokratisk om man fortsatte med en enveten kamp mot densamma.

Och frågan om kärnkraften handlade ju inte bara om kärnkraften, utan om vilket samhälle vi skulle ha framöver, vad som skulle produceras. Med hjälp av denna kraft kunde och kom man förstås att producera mycket mer av miljöförstörande kemikalier mm.