Det är väldigt viktigt att både folkpartiet och bloggare håller isär begreppen invandrare och medborgare.

Folkpartiet skriver på sin webbplats under rubriken ”Krav för medborgarskap”: ”Medborgarskapet ger unika rättigheter, till exempel rätt att bli vald till riksdagen, rösta vid riksdagsvalet och en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige, som inte kan uppnås på annat sätt. Men medborgarskapet ska också vara förenat med tydliga krav. Folkpartiet anser att grundläggande kunskaper i svenska språket ska vara ett krav för medborgarskap.”

Tyvärr hoppar folkpartiet i nästa stycke i samma text till något som inte har ett dugg med medborgarskap att göra och som du spinner vidare på, nämligen invandrares möjligheter på den svenska arbetsmarknaden: ”Språkkravet ska däremot inte gälla för att få komma in på den svenska arbetsmarknaden, vilket i praktiken är fallet idag.”

Medborgarskapet har inget med etnisk, språklig eller kulturell tillhörighet att göra. Det handlar istället om en internationellt erkänd tillhörighet till en stat och dess samhällsstrukturer och om de rättigheter och skyldigheter som denna stat erbjuder sina medborgare. Man kan födas, leva, utbilda sig, arbeta, skaffa familj och dö i Sverige utan att vara svensk medborgare. Man kan också klara sig skapligt i landet ganska länge utan att kunna svenska. Asylpolitik, segregerade förorter, invandrares arbetslöshet och sfi är stora problem i Sverige, men jag vädjar till både folkpartiet och dig att inte blanda ihop detta med frågan om medborgarskap. Jag är inte folkpartist men kan inte se något fel i att kräva grundläggande kunskaper i svenska för att bli svensk medborgare. Det vore bra om frågan om medborgarskapets innebörd kunde höjas över det inrikespolitiska kvackandet i ankdammen och inte blandas ihop med integrationspolitik. Jag är tacksam för mitt medborgarskap som bl.a. ger mig rätten att rösta i höst, rätten att avstå och rätten att inte behöva avslöja på vad jag röstar.

Är det verkligen rätt att dela ut *medborgarskap* som någon slags kompensation för misslyckad integration?

För mig är medborgarskap inget tröstpris, det måste betyda någonting. Det måste t ex betyda att jag som medborgare kan göra mig förstådd.

Dessutom borde vi kunna acceptera att människor flyttar hit som våra välkomna gäster *utan* att vara medborgare. Där jag arbetar finns det många högt kvalificerade yrkesmänniskor som inte behärskar svenska (jag jobbar på en internationell arbetsplats). Det om något är ett test att vi kan tvätta bort eventuell brunfärgning av våra tankebanor.

Om jag flyttade till Frankrike, Turkiet, Ryssland, Japan etc för några år och jobbade där så skulle jag bli närmast förnärmad om jag fick erbjudande om medborgarskap innan jag kan språket.

Nu är iofs språk rätt kul. Om jag fick 3 betalda friår eller vann på Lotto skulle jag gärna läsa in några kurser i arabiska, kinesiska, ryska, spanska och japanska. Om några miljoner andra svenskar gjorde detsamma (vilket skulle kosta en rätt rejäl summa pengar) så kunde vi vända på steken i språkfrågan. Men det känns inte särskilt realistiskt.

”Asylsökande” är de som ännu inte har fått uppehållstillstånd, de som väntar på besked om de ska få sådant, eller om de kommer att utvisas. Det är den gruppen jag talade om ovan. De som redan fått permanent uppehållstillstånd definieras sedan som ”invandrare” och de har alltid haft rätt att bosätta sig var de önskar och ska givetvis ha den rätten.

Nu hör det till saken att många asylsökanden hade hunnit rota sig på de orter där de placerades när de kom till landet och när de så småningom fick sina uppehållstillstånd stannade många av dem kvar där. På mindre orter har de ofta lättare att få svenska kontakter, att få arbeten och deras barn hamnar inte i kraftigt segregerade skolor, som vi nu fått i ivandrarförorterna i de större städerna. Det gjorde det till en god idé att sprida ut de asylsökande över hela landet.

Sedan har ju dessvärre arbetslösheten ökat katastrofalt sedan början av 90-talet, vilket förvärrat situationen för många, för av svenska föräldrar födda, såväl som för invandrare, men framför allt för dem som talar dålig svenska. Fortfarande dock, det finns inte lika många möjligheter att utveckla rent utanförskap, eller ghettoliknande förhållanden, på mindre orter som det finns i storstädernas förortsområden.

När man sedan införde möjligheten till tillfälliga uppehållstillstånd kom man att få en stor grupp människor i landet för vilken det inte kändes speciellt angeläget att anstränga sig för att lära sig svenska, eftersom man inte visste om man skulle få stanna i landet, och att lära sig ett främmande språk bra är en stor ansträngning och kräver intensiva arbetsinsatser.
När sedan somliga till slut får permanent upphållstillstånd har de tyvärr kommit att få en helt felaktig start på sitt svenska språk, lärt sig tala fel, utvecklat helt obegripliga uttal ibland etc. och när man har hankat sig fram på ett främmande språk, med ett hopplöst uttal och utan begriplig grammatik, så är det sedan nästan helt omöjligt att rätta till de felaktigheter man lagt sig till med och talat med under flera år. För att lära sig så bra svenska som möjligt bör man få hjälp att komma på rätt bog redan direkt då man kommer till landet. Den första tiden i landet är för de allra flesta helt avgörande för hur bra svenska man lär sig.

Därför har hela tiden en enda åtgärd varit acceptabel: SNABBARE BEHANDLING AV ASYLÄRENDEN OCH INGA TILLFÄLLIGA UPPEHÅLLSTILLSTÅND. Men det krävde man inte i början av 90-talet, utan man krävde ”hårdare tag” redan då. Så Istället krävde man och genomförde åtgäder som förvärrade problemen för många invandrare, inte minst hann många av dem bli totalt nedbrutna psykiskt under den långa väntetiden och innan de fick besked (vilket inte underlättar för någon att lära sig ett främmande språk, man är inte så bra på att lära sig när man är psykiskt under isen nämligen) och det är inte deras fel, vilket folkpartiet nu försöker göra det till.

Även i denna fråga var det massmedia (de flesta borgerliga) som drev politikerna framför sig i alldeles fel riktning och på grundval av en bottenlös ja rent oförlåtlig okunnighet.

Dessvärre Jonne, det är inte enklaste sättet, det tror svenskar för att de själva lärde sig svenska genom att lyssna och härma som barn – antagligen men mest för att de inte har några kunskaper om hur man lär sig språk som vuxen och just den föreställningen, som dessutom tycks vara Göran Perssons också, har lett till de mest vanvettiga besluten vad gäller undervisningen i svenska för invandrare.

Dessutom beror det på vad man menar med att ”lära sig språket”, att klara av att handla, fråga efter vägen och ingenting mer (en slags turistsvenska), eller att tala en mer avancerad svenska, en sådan som behövs för att klara de flesta arbeten idag.

Den svenska de flesta behöver lär de sig inte på en arbetsplats, generellt:
– För det första får invandrare, som inte kan svenska redan, oftast jobb där det inte finns några svenskar att prata med.
– För det andra; får de arbeten i industrin kan de inte prata pga buller eller för att de arbetar isolerade från andra.
– För det tredje så lär man sig inte ett bra uttal (som är nödvändigt om man ska ha en chans till ett bättre arbete i landet och att få svenska bekanta) utan kvalificerad hjälp.
– För det fjärde lär man sig inte läsa och skriva ett främmande språk genom att försöka lyssna och lära och idag måste man kunna även detta för att ha en chans till ett mer kvalificerat arbete och många av invandrarna har kvalificerade utbildningar och borde ges en chans att arbeta med det de redan kan. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att ha läkare som städar tunnelbanan eller kör taxi.

Nej, jag vet inte bäst var en person ska bo. Men jag vet vilka konsekvenserna blir för samhället, och på lite längre sikt även för invandrarna själva och för deras barn, om invandrare dels inte får en rimlig chans att lära sig en bra svenska och dessutom klumpar ihop sig i vissa, nästan etniskt avgränsade bostadsområden.
I längden är det sällan bra, varken för samhället, för invandrarna själva eller för deras barn, att de lever nästan helt isolerade från resten av det svenska samhället.
Denna isolering från resten av samhället, som vi redan ser, bidrar till att de inte lär sig en av svenskar acceptabel svenska och det bidrar till att de får ännu svårare att få arbeten (sedan finns det alltid undantag).
Det är ju bättre att arbeta för att de nya svenskarna får lika goda skolor som svenska barn och får bättre möjligheter att få arbeten, än att bidra till att försvåra för dem och försämra deras möjligheter i Sverige.

Man kan dock fråga sig vem det är som står för fördomarna i den här debatten. Jag förstår inte hur du kan tro att du vet bäst hur och var en individ ska bo?