Läser man amerikanska siter så står det klart att en av orsakerna till eländet var att BP inte tog kostnaden med extra säkerhetsventiler – och att de dessutom inte var tvungna att ha sådana. Så går det när profiten får styra. Att tro att privata företag styr allt till det bästa bara de får göra som de vill är så naivt att man häpnar.

Det skulle inte hända – men allt som inte ska hända för att allting är så säkert, det händer förr eller senare. Sak samma med kärnkraften. Förr eller senare kommer nästa reaktorhaveri.

I övrigt tror jag att du är orättvis mot sossarna. De hyste en genuin misstro mot kapitalisternas förmåga att åstadkomma något vettigt utom under press. Inom företaget var det meningen att facket skulle stå för pressen, utanför skulle staten göra det.

Förändringen kom gradvis, antagligen i takt med att alltfler ledande socialdemokrater kom från övre medelklassen och tyckte att allt nog i grunden var ganska bra. Den riktiga svängningen kom på 80-talet, skulle jag vilja hävda. Även om den inte kom plötsligt. Redan på 60-talet kunde ju Hjalmar Mehr tycka att det var helt i sin ordning att lämpa över hela centrala Stockholm till bank- och finansmaffian. Men observera att även han hyste misstro till deras förmåga att själva klara av den saken.

Idag är förstås situationen en helt annan. Sovjet, som avskräckande exempel finns inte mer, så nu kan kapitalet rulla tillbaka allt de anser sig ha gett ifrån sig från 1945 och framåt, utan risk för revolution, eftersom alla idag vet att Sovjet inte gick så bra i längden.

Och vad väljer då S, jo att fortsätta att hävda att vad som är bra för kapitalet är bra för folket och att ge kapitalet alltmer av vad samhället producerar. Någon kamp för vanliga människor är man inte beredd att ta. Men det är kanske rätt som vänstern hävdat hela tiden, att S aldrig ens kämpat, kampen stod ryssarna för, och därmed fick S med sig den rika eliten på att ”dela med sig” lite mer till dem som arbetade ihop deras rikedomar: Hellre lite mindre rikdeom än ett huvud kortare.

Självklart inte pga att man inte ville allas bästa, tvärtom, men arbetarrörelsen, hur lyckad man än anser den vara, är nog just ett exempel på den ”osynliga” handen – man vilseför befolkningen i många avseenden och spelar en annan show framför ridån jämfört med bakom.

Problemet med de ultraliberala teserna är att i praktiken så sker inte allt öppet och till full konkurrens – det finns många tillfällen att spela under bordet – och det görs också – framförallt av storbolagen…
Därför behövs en viss mån regleringar och en stark övervakande stat som tar tillvara tex folkets väl, miljöintressen mm

Man måste dock akta sig för att skapa en för kraftfull och mäktig politisk elit – den kan lätt bli ännu värre – en svår balans, men mitten är nog det bästa…
/K

Men även detta kräver initiativ. Och tyvärr är initiativen nuförtiden mycket små.

Att organisera ett alternativ är för svårt. Vi borde göra det, men vilka är i sådan position att de skulle kunna ta initiativet till det?