Sedan är det visserligen riktigt att även sossarna ansåg att kronan skulle försvaras och stödde kronförsvaret till en viss gräns, men till slut ville de inte vara med längre, vilket man kan läsa om i Ingvar Karlssons memoarer ex.

Det fanns också de som rekommenderade att man lät kronan flyta betydligt tidigare, vilket hade varit avsevärt mycket billigare för svenskarna. En av dem, som jag för övrigt inte har mycket till övers för, var Ian Wachtmeister, så man hade inte behövt hänga fast vid kronförsvaret så länge som man gjorde.

Vad jag också vill hävda är att den ekonomiska politik som fördes efter Palmes död, med avregleringar etc. låg helt i linje med borgerliga partiernas önskedrömmar, så de protesterade inte. Det fanns dock de som kritiserade det som skedde då och den bild man gav av svensk ekonomi vid den tiden, bl.a Sven Grassman (som skrev flera böcker om saken då), men de flesta borgerliga teg och samtyckte och därmed var de lika ansvariga som sossarna till den ekonomiska kris, som kulminerade med bankkrisen. Detta är vad jag säger ovan.

Så delvalveringar, som var det gängse sättet att balansera valutan mot andra valutor tidigare (och som exportföretagen ofta tjänade bra på): Här sägs det ofta, eller sades det då, både från sossarna och de borgerliga, att det är ojuste med sådana för att det skyfflar över konsekvenserna/problemen på andra länder. Detta är en blå dunst. I själva verket skyfflar man över problemen på andra länder lika mycket med ett kronförsvar som innebär nedskärningar i inhemsk konsumtion (sparpaket), för att försvara kronan, då detta innebär minskad import och därmed minskad export till Sverige från andra länder, vilket även en delvalvering innebär och som påstås vara att skyffla över problemen till andra länder.
Det finns dock en viktig skillnad. Vid devalvering får alla i landet vara med och betala, även de rika som förlorar värde på sina svenska kronor i relation till andra valutor, medan vid kronförsvar kan de rika alltid få lika mycket för sina kronor i annan valuta, medan det blir de sämre ställda som får betala hela notan.

Vad gäller frågan om vilka banker som behövde hjälp så var det inte riktigt så enkelt som du framställer saken. Den här diskussionen har jag fört tidigare på bloggen, med en annan person som hävdar samma sak som du, så jag undrar vilket propagandamaterial ni båda har läst?

Föreningssparbanken liksom Sparbanken behövde också hjälp exempelvis, inte bara Nordbanken. Dessutom är det ju intressant att notera att Nordbanken inköptes av staten, från privata ägare, förra gången det var bankkriser, för att rädda banken och dess kunder Ovanpå detta var Nordbanken inte helstatligt vid tiden för senaste bankkrisen, om jag inte missminner mig, men staten köpte då ut de andra delägarna i samband med krisen för banken, för en ansenlig summa, varvid dessa klarade sig undan problemen. Hur är det, räknar du inte utköpet i summan som du nämner?. Jag ids helt enkelt inte ta fram allt material om saken en gång till, eftersom den här historien var betydligt mer komplex än du och andra antyder.

PS:21/8: Det var Kreditbanken staten köpte in förra gången det var kris, inte Nordbanken som jag skriver ovan, fel av mig alltså.
Men det var ännu fler banker som fick hjälp på 90-talet, och SHB fick också hjälp, insättargarantin som alla bankerna kunde dra nytta av, och som var orsaken till att den banken klarade sig, utan en sådan hade inte SHB heller klarat sig genom nyemissioner ex. Då hade ingen velat sätta in mer pengar i bankens aktier ex. Dessutom har jag för mig att banken ifråga ansökte om stöd först, men sedan inte behövde använda sig av sådant.

Lustigt, att det ofta är de som har rätt som sparkas ut inom akademierna, medan de som är beredda att ljuga för att gynna finansiärerna, eller makten, premieras. Så var det även med Grassman.