Jag börjar undra om du inte blandar ihop skriftspråket med talspåket när du anser att vi inte behöver objektsformerna av pronomina. Vi säger ju exempelvis alltid ”dom” för både ”de” och ”dem” och det kan ju förleda en att tro att böjnigsformerna är helt onödiga. Men om så är fallet tror jag du glömmer att tonfall, prosodi, är ganska avgörande när vi talar eftersom vi betonar olika beroende på vilket ord som är subjekt och vilket som är objekt. Pröva exempelvis att uttala följande sats med två olika betydelser:

Dom ogillar polisen.

Här kan alltså ”Dom”, liksom polisen, vara både subjekt och objekt, men satsen låter, uttalad, olika beroende på vilket som är fallet. Om ”dom” är objekt så är det ganska starkt betonat, men om ”dom” är subjekt är ordet ganska obetonat. Detta förstår vi rätt, noterar betoningen, utan att tänka på det. Den här möjligheten att förstå rätt föreligger inte i skrift, bara i talspråk dock.
Då är det praktiskt att i skrift kunna klargöra detta genom att använda rätt form av pronominet:

Endera:
- Dem gillar inte polisen,
eller
- De gillar inte polisen

Svenska språket är i hög grad ett tonsspråk, alltså olika betoningar av ord i en och samma sats ger helt olika betydelser, som synes ovan. Detta är speciellt tydligt i specialfallen med de s.k. partikelverben, som
”hoppa i;” som betyder något helt annat än ”ho;ppa i”. Eller det mer kända fallet med skillnaden mellan ”häl;sa på” och ”hälsa på;”. Det är ju en annan sak men de här fallen illustrerar också hur viktig betoningen är i det talade svenska språket.

Jfr ex:
– Lisa såg de men inte Kalle
– Lisa såg dem men inte Kalle
De här två meningarna har helt olika innebörder.

Eller
– Vem inspirerar de?
– Vem inspirerar dem?
Också helt olika innebörder.

Men visst kan böjningsformerna komma att försvinna, men ofta resulterar förenklar av grammatiken i att man måste komplicera språket i något annat avseende. Man kan ju undra dessutom varför de här böjningarna inte har försvunnit ur engelskan, som ju är ett språk med starkt förenklad grammatik.

Följaktligen behövs det inte för pronomina heller. Den informationen är, som man säger, redundant och kommer obönhörligen att försvinna.

Det är ju lite ”lustigt” dock, att detta faktiskt påverkar språkutvecklingen. För människor tar till slut efter sådant de läser ofta. Tidigare har det inte varit de okunnigaste som lett skriftspråksutvecklingen utan de kunnigare.

Nu har det, vad jag förstår, blivit fullt accepterat att alltid skriva ”de” framför relativa pronomen. Jag ser sällan obejktsformerna där numer. Det verkar som om varenda skribent med självaktning anser att det ska heta:
Han skickade brev till alla de som skulle informeras.

Men ingen skriver:
Han skickade brev till alla vi som skulle informeras.
Eller:
Han skickade brev till jag, som besvarade det omgående.

I konsekvensens namn borde man ju skriva subjektsform i alla dessa fall om man gör det i det första fallet – tycker man.

Många säger t ex:
”Bob had lunch with Peter and I.”

när det skall vara

”Bob had lunch with Peter and me.”

eftersom ”me” är objektsformen och ”I” är subjektsformen.

Men de exempel du nämner med De och Dem är värre. Det låter som falsksång i mina öron. Vem som helst borde reagera.

Björklund har säkert en sekreterare som rensar åtminstone de skriftliga grodorna.