Hade man inte haft nya ekonomiska idéer efter andra världskriget inspirerade av Keynes hade nog inte heller återhämtningen blivit så bra som den blev och efterkrigstidens rekordår uteblivit. Efterkrigstidens ”rekordår” är ett generellt fenomen i industrivärlden.

Myten för Sveriges del är att vi sålde till det krigshärjade Europa (den stora förödelsen var i öst det som kom under Sovjet inte direkt våra främsta exportmarknader) sen kom de ifatt oss på 70-talet och det var slut med välfärdssamhället och den fulla sysselsättningen.

Alltså kontentan av myten är att det var externa faktorer som gjorde rekordåren och välfärdssamhället möjligt och nu finns inte dessa externa faktorer till vår fördel. Detta är en utbredd och effektiv myt för att vi dag inte skulle kunna ha full sysselsättning. Dvs det var externa faktorer som gjorde det möjligt och inte hur vi organiserade vårt samhälle. Då utgjorde exporten relativt BNP ca 20% och vi importerade ungefär lika mycket som vi exporterade, sedan länge är i dag exporten över 50% relativt BNP och vi har närmast abnorma exportöverskott. Det är faktiskt så idag att våra makthavare stryper folks konsumtion och välfärd för att åstadkomma meningslösa (för folkflertalet) abnorma exportöverskott.

1:Visst hade vi en bättre utgångsläge en tid efter kriget än de länder som var sönderbombade och som förlorat många liv i kriget, så det hjälpte till i början, att vi fick efterfrågan på svenska produkter. Men detta ger inte automatiskt jämlikhet. Det krävs en medveten politik för att åstadkomma ekonomisk utjämning. En sådan kraft var S i Sverige. Vi såg en utveckling mot större jämlikhet även i andra Europeiska länder, men den blev aldrig lika utpräglad i andra länder som i Sverige. Vi fick, och vid den tiden var redan skillnaderna efter kriget i stort sett borta, ex. mycket bättre studiemöjligheter än övriga länder i Europa, bättre studielån ex. Vi fick vidare daghem, så att det till slut räckte till alla, som man fortfarande inte har i ex. Tyskland. (Så sent som när jag var ung mamma, mitten av 60-talet, kunde jag inte få sådan – för att jag var gift och försörjd!!!) Samma sak med pensioner och försäkringar, de ges till männen söderut och kvinnor har haft väldigt små möjligheter att göra yrkeskarriär eller förvärvsarbeta om de har barn. Sambeskattningar gör att kvinnorna är en slags bihang till männen, vad gäller försäkringar och pensioner, i de flesta andra europeiska länderna söderöver. Så har det inte varit i Sverige på ganska länge.

Så till det där att utjämning och välstånd åt de allra flesta skulle vara någon slags naturlag, därför är det inte S förtjänst att vi såg en sådan årtiondena efter kriget: Det är bara att titta på vad S, och V, röstat för i riksdagen (fram till början av 80-talet) och vad de borgerliga partierna, framför allt högern, röstat MOT, så inser man att med regeringar där högern, M alltså, hade varit dominerade då hade vi inte haft det välfärdsamhälle vi haft. Då hade det mesta av samhällsproduktionens vinster hamnat i rikas fickor hela tiden. Då hade de flesta aldrig kunnat studera vidare. Då hade sjuka fått dö, då hade vi inte haft så lång lagstadgad semester som vi har, etc. Sen började S föra en borgerlig politik och till slut hade de ingenting längre som attraherade lika många väljare.

Sedan sägs det ständigt att vi måste ha tillväxt för att ha något att fördela. Det är den löjligaste propagandafras jag vet (och den har S upprepat också, så länge jag levt).

För det första, det är när det är svåra tider som det är som viktigast att dela så att alla får med av vad som produceras.

För det andra: Vi har ökat produktiviteten enormt i Sverige de senaste 25 åren och Sverige som nation har aldrig varit så rik som idag (och tillgångarna har aldrig varit så ojämlikt fördelade), och det lustiga är att det finns allt mindre att fördela, varför de sämre ställda fått allt mindre, de sjuka, de arbetslösa, de gamla och de handikappade. Så det där att vi måste öka tillväxten för att kunna fördela bättre är bara en floskel man slänger i ansiktet på oss för att lura oss och villa bort korten för oss.

Vi hade råd med mycket mer på den tiden Sverige var fattigare så vi har råd med det idag också, om politikerna hade förståndet och viljan.

Och till sist och igen:

Den ena undersökningen efter den andra visar att människor gärna betalar skatt – om den går till skola vård och omsorg. De flesta människor är begåvade nog att inse a) att de kan bli sjuka och handikappade vilken dag som helst och behöva hjälp och att de kan bli gamla och hjälpbehövande av det skälet, och b) att det blir mycket dyrare för var och en om alla ska skaffa sig egna privata sjukförsäkringar. Då äts de där skattelättnaderna som vanligt folk fått upp av dessa försäkringar och extra kostnader och mer till. Och redan idag riskerar man att bli totalt utblottad om man har oturen att bli sjuk, för att man fördelat allt mindre ju mer tillväxt vi haft.

Vet S vad man vill, och om man vill vad S en gång bildades för att vilja, då handlar det också om att förklara för nytillkomna väljare, de under 40 alltså, vad det handlar om. Om man inte vill det – ja berätta det då, tala om att nu anser vi att den politik som vi tidigare ville slippa för att den utarmade så många människor, den tycker vi är bra idag. Var ärliga i så fall!!

Jan Wiklund:
Håller med dig om vad du skriver i din senaste kommentar.

Och varför skulle vi inte kunna föra en politik för full sysselsättning? Jo för att våra politiker tror på en teori som nu borde vara totalt förkastad, om att det är viktigare än något annat att man inte ha någon inflation.

Dessutom, idag sliter somliga sig sjuka medan andra blir sjuka av att inte ha arbete. Man kunde ju se till att dela på de arbetsuppgifter som finns i ett samhälle. Det går ju om VILJAN finns, och förnuftet.

Mvh
Lasse B

Det lyckades på 30-talet. Det kan lyckas igen, om man styr över samhällets totalresurser till produktion istället för att använda dem improduktivt i en kedjebrevsekonomi.

Här är ett förslag: http://www.carlotaperez.org/interviews/CParticleODApril2009.pdf

I undersökning efter undersökning har svenska folket sagt att man gärna betalar mer skatt bara det går till skola vård och omsorg, just det politikerna skurit ner på pga skattesänkningara. Så jag tror inte att du har rätt här: Däremot är det väl klart att högerfalangen, de där som menar att jämlikhet är förlegat i en modern tid, gör den analysen.

De två senaste valen har det blivit uppenbart för allt fler att Partiet vill rädda sig kvar vid makten genom att ägna politiken åt samhällets förlorare (de sjuka, arbetslösa, förtidspensionerade etc). Det är klart att alla människor som måste gå upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet, börjar misströsta över en sådan politik.

Ett citat ur Expressen:

SVT:s vallokalsundersökning visade att bara 22 procent av dem som arbetar röstade på Socialdemokraterna i valet. Stödet bland arbetslösa var 39 procent och bland dem som går på sjuk- eller aktivitetsersättning röstade 51 procent på Socialdemokraterna.
Mona Sahlin hänvisade själv direkt till de siffrorna när hon meddelade att hon avgår vid kongressen nästa år.
– Väljarna avvisade vårt budskap och vår politik. Och när väljarna talar så måste vi lyssna noga. Bara drygt 20 procent av dem som är i arbete i vårt land röstar på det socialdemokratiska arbetarepartiet, säger Mona Sahlin.

Det därför som allt fler höjdare inom Partiet de senaste dagarna har sagt att ”vi måste utforma en politik för dem som jobbar”. För ”samhällsbärarna”, för att tala reinfeldtska.

Två tredjedelssamhället är plats. Nu gäller det att slåss om de två av dessa tredjedelars gunst. Undrar vilken tredjedel som kommer att lämnas kvar på perrongen?