Pierre Gilly:
Liknande händer även här, och att man svarar, men ingen är i andra änden, för datorn har, för att spara tid åt callcentret, ringt upp flera på en gång och den som svarar först får glädjen att tala med en livs levande själ, och att utsättas för säljknep av olika slag. Resten av de uppringda får glädjen att springa till telefonen ännu en eller ett par gånger strax därpå, för att svara då datorn ringer upp igen.

Lasse Strömberg:
Precis vad jag gjorde.
– Marie, svarade en ungdomlig röst.
– Kerstin heter jag, sade jag. Men jag har ett efternamn också, har inte du det?
– Jo.
Vad är det då?
Då fick jag ett efternamn och gav även mitt.
Trevlig vana det där att man inte ska veta hela namnet på den man talar med. Ett tag hade de alla amerikanska namn dessutom, gissar att det var pseudonymer för varenda svensk ung tjej som jobbade på ett callcenter kan väl inte heta Jane, June eller Janet? Idag har de i alla fall svenska pseudonymer – också.
Men jag frågade inte var hon satt. Det ska jag fråga om nästa gång. Tack för tipset.

Nu ska jag bara kolla med en annan bank, att den där inhyrda ”callgirlen” verkligen gav mig rätt information. Jag är inte så säker på den saken nämligen.