Tja, väldigt enkelt, när jag började läsa om nazismen så blev jag nyfiken och frågade om hur det var i Malmö på den tiden och om de märkte av något. Jag fick i vissa fall undvikande svar och det gjorde mig nu ännu mer nyfiken, fler frågor osv osv, till slut tror jag mig ha fått fram sanningen. Men det tog många år.

Jag blir väldigt nyfiken nu dessutom. Hur kom det sig att du började fråga din mamma om din morfars förehavanden under 30-talet/kriget?

Larry:
Jo, det är mycket vanligt att människor undviker att tala om de hemskheter de har upplevt, i synnerhet om de har handlat om förnedring. Att berätta om hur man förnedrats är som att uppleva det igen, och förnedring är så vidrigt att uppleva att man inte vill tänka på det och på något sätt känner man sig utlämnad och förnedrad ännu en gång och av dem man berättar om det för. Därför tiger de flesta.
Väldigt många av de judar som överlevde koncentrationslägren har ju inte kunnat eller velat berätta för sina barn om hur det var. Det handlar då också ofta om att under förnedring av det här slaget beter man sig ofta själv på ett sätt som man inte är stolt över och som man skäms över, stjäl mat från andra, hjälper till att döda medfångar etc. för att själv överleva ett tag till, och det vill man inte heller tänka på och absolut inte berätta om. Man bara fortsätter att drömma sina hemska mardrömmar.

Givetvis kan man inte skuldbelägga barn för vad dera föräldrar gjort innan barnen ens fanns till.
Men man ska inte heller undvika att tala om vad ens föräldrar gjort som kan ha varit fel. Det viktiga är att inte sopa obehagligheter under mattan. Det ska man inte göra ens om det handlar om sina egna föräldrar, även om alla naturligtvis förstår att det är mänskligt att göra det.
När jag ville tala med min mamma om min morfars nazistsympatier hade hon väldigt svårt att tala om saken, jag fick dra fakta om honom ur henne. Det tog dessutom lång tid. Allt för lång tid, jag misstänker att mer fanns att få reda på som jag aldrig kommer att få.

Dessutom ogillar jag Bibelns Guds påbud om att fädernas synder ska bäras och drabba avkomman intill tredje och fjärde led. Jag anser ju, och är övertygad om att även du anser det, att en person ska dömas enbart utifrån vad han/hon själv har gjort sig skyldig till. Nazism sitter ju inte i generna.

Jag tycker visserligen att kungahuset är otidsenligt och att vi inte borde hålla oss med ett sådant, men orsaken till att jag tycker det är ju inte vad föräldrarna till dagens kung och drottning har gjort utan det är åsikten att ämbeten inte ska ärvas och som ju förvisso gäller även många andra ämbeten och yrken, som professorer, som skådespelare, journalister, fabrikörer, bankmagnater etc.