Intressant att höra att du tycker att strävan efter ekonomisk trygghet är en viktig sporre som måste finnas. Menar du ordagrant eller syftar du mest på att det inte är bra för någon att från livets början få grillade kycklingar på silversked flygande i munnen?

Du säger vidare att ”Viss otrygghet är bra och väldigt naturlig och inte lika med “förtvivlan” som nån skrev”. Det var jag som refererade till förtvivlan i ett tidigare inlägg. Därför upprepar jag din fråga: ”För vi pratar väl om situationen i detta samhälle?”

Tänka sig att våra världsbilder skiljer sig åt så kollosalt, fastän vi båda lever och verkar i samma land/samhälle!

Jag vill gärna förklara för dig varför jag – till skillnad från dig – ser en koppling mellan känslomässig trygghet som ges av kärleksfull vård och ekonomisk trygghet i samhället. Jag citerar mig själv nedan ur boken ”En bok om människan och livet – livselixir”:

”Margareta Persson, ordförande i den Nationella folkhälsokommittén, skrev en kort resumé i Aftonbladet (2004) om kommitténs ’receptförslag’ till regeringen beträffande hotet mot den svenska folkhälsan. Trots att livslängden ökar, ökar psykiska och psykosomatiska besvär kraftigt i landet, särskilt bland barn och ungdomar och bland lågutbildade kvinnor, samtidigt som de sociala skillnaderna i hälsan består, menar Persson. Hon skriver: ’Flera av dagens stora folksjudomar är i betydande utsträckning beroende av hur människors levnadssituation ser ut.’ Vi kan inte skilja människan från sitt sammanhang. Persson skrive: ’Hotet mot den svenska folkhälsan är under de närmaste åren främst politiska och ekonomiska och inte bakteriella’. (sidan 317 … osv).

Eftersom nu trygghet är ett relativt begrepp när det används med syftning på upplevelser i det mänskliga psyket och då det har många nyanser och aspekter, undrar jag, om inte vi i mångt och mycket talar förbi varandra…… trots allt?

När jag läser ditt inlägg, t.ex. säger du att samhället inte kan bestämma för den enskilde vad som är tillräckligt tryggt …tycks det mig mer och mer att du syftar på den sortens trygghetsbehov kontra stimulans som t.ex. forskningen om ”sensation seeking” som den amerikanske forskaren Zuckerman (tror jag mig minnas) på 90-talet främst sysslat med. (?)

Sensation seeking syftar på vad man tål och önskar sig av spänning i livet för må bra och känna sig levande. Vissa människor vill klättra i berg och hoppa bungyjump medan andra känner sig tryggare och mår bättre inom fyra väggar …

Så visst har du, Stina, rätt i att människor har olika behov av trygghet – och klarar av olika grader av otrygghet, översatt till termer såsom kontroll, stimulans, makt, spänning och inte minst rädsla (många fler begrepp kan räknas hit).- dvs. de är starkt korrelerande begrepp.

Men det är inte den sortens trygghet som ”sensation seeking” som inlägget handlar om, tror jag, och jag undrar om det är något vi kan vara överens om?

Vad den enskildes val beträffar måste jag medge att jag har alltid ansett att det varit något skumt med den typen av forskning som utgår ifrån individen som om han eller hon INTE tillhörde något sammanhang och att individen ALDRIG anses ha något ansvar för andra.

Tänka sig att också jag skulle en gång velat klättra i berg, hoppa bungyjump och hålla på med segelfllygning eller åtminstone åka på en solsemester, men mina pengar gick helt och hållet åt att uppfostra och fodra två barn. Man kan t.ex. inte välja att klättra i berg om pengarna inte räcker till mat för ungarna där hemma.

Här kommer dessvärre prioriteringar och därmed värderingar, in i bilden i vår diskussion om trygghet. Och vad prioriteringar gäller, så anser jag att solidaritet, medkänsla, lika människovärde, inklusive strävan efter lika möjligheter åt alla att välja, t.ex. grundutbildning, arbete, vård efter behov, hela tänder, etc. är det som är värdefullt och därmed värt att prioriteras.

Sedan om den enskilde väljer t.ex. bergsklättring som sitt livsmål istället för att på ringa kvinnolön ensam uppfostra barn, är var och ens ensak. Men det är fortfarande omöjligt att välja bergsklättring om man inte har mat för dagen. Och här tror jag att vi talar om den sortens trygghet. Eller?

Jag tror att ökade klyftor och ökad otrygghet i ett sig-själv-nog-samhälle kan komma att skapa fler våldsbrott. Om vi nu följer utvecklingen i vårt broderland i väster.

Det pratades om naivitet i ett annat inlägg? Ja, är det stoppa-huvudet-i-sanden som gäller: det drabbar inte mig så jag bryr mig inte? Vore ett mer adekvat ord att använda vara cynism? Att vara naiv kanske ibland kan vara en oerhörd tillgång. Hur var det nu med ”kejsarens nya kläder”? Det var barnet (det naiva) som såg saker andra inte såg eller inte vågade yttra högt, för det stred mot det som var opportunt och gängse. Det var bara det ännu oförstörda barnet som vågade säga saker högt och tala om att Kejsaren ju faktiskt var naken. Kanske vi skulle behöva fler sådana rentav?

Den som inte visar empati har nog inte fått kärlek, nej, hur materiellt väl förspänt den haft det…

Och det finns nog de som verkligen gjort resor inåt som inte alls tror på att trygghet skulle vara något dåligt eller nästan kanske fördärvligt, kanske tvärtom. Det var någon som nämnde Owe Wikström… Ja, han fick hjärtstillestånd under ett gympapass för bara två år sedan och efter det började han reflektera över vad godhet är… Och han ifrågasätter ju verkligen en massa fenomen i det här samhället.

Barn som växer upp i påvra förhållanden kan få en massa trygghet, genom verklig, genuin kärlek, och barn med alla materiella förutsättningar kan sakna trygghet i form av kärlek. Men Kerstin har faktiskt rätt att det förekommer mer brott i de socioekonomiskt lägsta klasserna (även om det finns undantag).

Så hennes tes stämmer: att har vi ett någorlunda jämlikt samhälle (också ekonomiskt tryggt) skapar det det bästa samhället.

Tur att det inte bara är de fåglar som sjunger bäst som yttrar sig. Och nog finns det gott om dåligt formulerade inlägg här och där. Ibland är innehållet i dem trots det värt en massa, andra gånger inte värt mycket (trots lysande retoriska förmågor)… Det är kanske inte hur saker är formulerade det handlar om alltid, utan innehållet?