Tack för komplimangen,

Det är väl bra att du bryr dig om människor, den som har mest glädje av det är du själv. Att springa omkring och kritisera andra för att inte de bryr sig är bara slöseri med tid och energi och leder inte till någonsomhelst förändring hos andra i vilket fall som helst. Bättre att älska livet och alla dess kreationer som de är för bästa resultat och glädje.

Lars H. Gustafsson skriver på ett ställe (han tar också upp detta) ”Vi lever dessutom i individualismens tidevarv där gemensamma värden ifrågasätts.”

Owe Wikström skriver om de senaste decenniernas individualism och sköt-dig-själv-mentalitet. Ansvaret för andra har om inte försvunnits så kraftigt tonats ner. ”Ansvaret för de svaga och för dem som inte orkar tala för sig själva ignoreras till stor del. Han menar att ett annat ideal har vuxit sig desto starkare; den ”fria” (min kursivering!!) individen främst inriktad på sin egen framgång. Ansvaret för sitt privata självförverkligande – att lyckas och att synas – ligger i centrum. Han skriver om behovet av att bli sedd och bekräftad. ”Nya koder har långsamt smugit sig in, särskilt i populärkulturen. De är självklara och sällan ifrågasatta: ’Jag först’ och ’Allt genast’, en ogenerad individualism och lust att så fort som möjligt uppleva så mycket som möjligt och gärna bli (framgångs-) rik”.

Han skriver om de otaliga valsituationernas och livsstilsalternativens epok och att motkulturer visst finns, men de ter sig relativt tysta och lågmälda i jämförelse med konsumismens grälla annonskampanjer. ”Rörelsen är tydlig: från kollektiv till individ, från gemenskap till ensamhet /…/ kanske riskerar man ett demokratiskt underskott när individen ignorerar det gemensammas bästa.”

Han menar att vi måste ifrågasätta enkla lösningar, att skönlitterär läsning (som få hinner eller ger sig tid till idag?) kan fungera som korrektiv till populärpsykologins självhjälpsmanualer – des om erbjuder snabb lycka och framgång. Och skriver om självupptagenheten och godhetsunderskottet och att ”De som har färdiga recept finns det alltför gott om”. Undrar ”Vart to g godheten vägen, den personliga önskan att handla osjälviskt och inte för att nå egen framgång? Har tankar som oförvitlighet, artighet, hederlighet, viljan och önskan att vara förekommande, att tänka på andra försvunnit?” Ja, jag undrar också när jag läser alltför många blogginlägg här och där.

Och han undrar också samtidigt hur det kommer sig att personer som vill försöka vara självuppoffrande och ignorera sin egen framgång inte sällan uppfattas som romantiker eller naiva världsförbättrare.

En hel del i hans senaste bok har titeln ”Självet som projekt”!!! Och första kapitlet ”Självförverkligande eller självupptagenhet?” Fokus i massmedia ligger på individens ansvar för sig själv och sin framgång (och självklart också misslyckande!). de misslyckade eller svaga är osynliggjorda, de hamnar i medieskugga. Slog mig när jag åkte iväg här på lunch som jag var bortbjuden på hur jag reagerade när vi fick en borgerlig regering 1991: jag ville inte riktigt höra om de missgynnade med den politik som började genomföras… men reagerade mycket mot den. Men jag gjorde inte som de som idag är i den ålder jag var då eller är något yngre än jag var då med att ifrågasätta om svaga individer överhuvudtaget existerade, en fråga som jag har läst åtminstone ett par gånger av människor i bloggkommentarer… Många vill inte se det? Vill inte höra det? Och använder försvarsmekanismen att ifrågasätta om fenomenet över huvudtaget finns?? Ditt förtydligande triggade detta också, Kerstin!!

Vanliga, ensamma och övergivna medmänniskor, var syns de i de glansiga magasinen eller i kvällspressens bilagor? Jag läste ICA-kuriren igår som hade ett rejält inlägg om Björn Borg. Börjar känna alltmer att jag nog kommer att säga upp den prenumerationen också, vill inte gynna tidningar som har visst budskap eller viss syn. Om Borg som tjänar flera miljoner på att låna ut sitt namn till märkeskläder, han bor i 600 kvm stort hus på Värmdö och det framställdes som något åtråvärt och attraktivt… (ursäkta, men en drönartillvaro lät det som… Och ganska torftig?).

Wikström skriver: ”I undertexterna finns en underton av att detta måste man unna sig. Livet får inte bara rinna förbi.”

Wikström efterlyser en lågmäld trivsel. Och menbar att det härliga livet är en massmedial och konsumistisk konstruktion. Och undrar samtidigt: ”Är detta en klassfråga? Vem har råd med detta brus av ständigt tillgänglig lyx? När all denna härlighet framställs som så enkle att nå – tio punkter hur man lyckas – är det klart att skulden eller skammen ökar hos dem för vilka uppmaningen ’Du kan bara du försöker!’ bli ett hån”.

”Dold bakom denna framgångsmyt finns tanken att det är individens eget fel om han/hon är olycklig eller misslyckas.” Nej, Gud förbjude om man gör det! Och många (unga?), men inte alla (som de unga som faktiskt tror på solidaritet och lojalitet osv.) vill inte bli påminda om att livet kan ha baksidor? Att det faktiskt FINNS begränsningar!

”I den starka tilltron till den enskildes förmåga – the American dream – finns ett lika stort bortseende från de svagas sociala och ekonomiska behov och berättigade krav. Det är som om svaghet och bräcklighet har börjat likställas med dumhet.” Och baksidan av detta är att ”istället för kamp och opposition och resning vänder många sin besvikelse inåt [och klander på sig själva; fan, vad misslyckad! Skäms!!]: ’Jag får väl skylla mig själv. Det är nog mitt eget fel. Jag borde tänka mer positivt, gå på kurs, lära mig stajla min personlighet’.”

Han menar att lösningen på gigantiska sociala problem, brist på jämlikhet och politiska frågor individualiseras… För, du kan bara du vill!! Tänk positivt! Väl glädje! Lätt som en plätt!

Att andra påstår något annat blir som en förolämpning!? Och dessa attackeras: ”Men snälla, NN!!” Nu får du väl rycka upp dig! Ta dig i kragen! Så undras om det ligger något i det Eija skrev, tryggheten är ganska skenbar och bräcklig?? Man klamrar sig fast vid en tro att man kan försätta berg! (måste man försätta berg?).

Detta ständiga ältande av alternativ skapar också en längtan efter enkla råd! Och starka ledare?? Framförallt bland dem som fått en auktoritär och brutal uppfostran? Jonathan Pincus har skrivit att när han undersöker barn (ungdomar) med beteendestörningar, som ADHD, och han vill fastställa om övergrepp/misshandel förekommit måste frågor han ställer vara noggrant utarbetade om fysiska och sexuella övergrepp. Han har funnit det mer fruktbart att fråga indirekt om dessa saker, som hur en förälder reagerade i en särskild situation, t.ex. vad för sorts saker patienten gjorde som ledde till bestraffningar. Detta angreppssätt lägger ”skulden” på barnet snarare än på föräldern och därigenom kan man som utfrågare få veta saker. Våldsamma individer har en stark benägenhet mot att vilja bevara en positiv syn på sina föräldrar och vill ofta inte klandra dem för övergrepp eller karaktärisera dem som misshandlare”!!! Han ger exempel på vad barn kan uppfatta som straff som passar till det brott ett barn begått. Som en liten pojke som försökt rymma för att undvika att bli bestraffad för att han slagit sönder ett fönster. Hans pappa och syster band honom och brände hans fotsulor med ett tänt ljus för att hindra honom från att springa iväg igen! Och enligt barnets åsikt så var detta ett straff som motsvarade det ”brott” han begått. Han ansåg det vara försvarbart och inte misshandel. Barn har en oerhört stark tendens att idealisera sina föräldrar tror jag han vill säga. Ju värre de blivit behandlade desto mer. Att skydda dem och inte skämma ut dem och inte minst tro att de straff det fick var helt förtjänta p.g.a. dess dålighet och förseelser och onda gärningar.

Pincus menar att våld var mer förekommande under 1990-talets USA än under depressionen under 1930-talet trots att en tredjedel av arbetskraften var utan arbete, människor var dåligt klädda och hade dåligt boende, svält var vanlig. Men han påpekar också (stryker under) att våld är vanligare förekommande bland de socioekonomiskt lägst stående!!! USA har också 7,4 mord per 100 000 människor, medan Europa har 1,2 mord per 100 000 personer enl. Pincus (Finland dock 17,6 mord, om jag minns rätt!!). Och i USA är klyftorna större än här, än så länge… Och vi har ett inte ännu helt nedmonterat trygghetsnät…