Jag var emot att man startade ett miljöparti, menade på den tiden jag var aktiv i miljörörelsen, att miljöarbetet borde bedrivas av oss i miljörörelsen inom alla partier, och att själva miljörörelsen borde vara partipolitiskt obunden. Vet inte om det varit bättre, men det var min ståndpunkt då.

Som det blev tystnade i alla fall den aktiva miljörörelsen efter kärnkraftsomröstningen, som jag också var emot att miljörörelsen krävde. Jag såg nämligen att risken för ett ”ja” till kärnkraften, pga förespråkarnas enorma resurser, var överhängande, och insåg att om det blev ”ja”, så skulle det bli mycket svårt att kämpa vidare därefter. Det blev en omröstning, mina protester, mot att miljörörelsen krävde en sådan, betydde ju inte så mycket, och det gick precis som jag fruktade den gången.

– Varför tror, som du skriver, yngre människor, att ingen var intresserad av miljö tidigare? För att MP inte fanns? Eller är det en ren överskattning av den egna betydelsen?

– Vad är det som får oss att orka? Till en början? Vad behöver vi sedan? Jag är säker på att våra generationer inte är de första som ställer de här frågorna (men kanske var det färre som kunde ställa dem innan?).

Sen undrar jag om Tjernobyl inte var en ganska ”snäll” härdsmälta? Var det inte omkring 1% av det klyvbara materialet som läckte ut. Tänk om det blivit 10%, eller …

Jag minns miljörörelsen i början på 70-talet. Och jag håller med dig, Kerstin, om att ibland blir man less på ”livet”. Men man lyckades inte då vid den första miljövågen att vädja till förnuftet och väcka människorna till att i större omfattning anamma och ge luft åt miljömedvetna åsikter. Och det kommer knappast att lyckas nu heller. Det som eventuellt ”positivt” kan bidra till saken är faktiskt Gudrun, Per och alla andra kommande hot. (Helt hemskt och horribelt att säga så, men …).

Det är när vi åter lär oss att ”leva oss in i” hur något kan kännas – inte bara för oss själva utan även för andra – det är bara när det svider i vårt eget skinn, som vi kan förstå konsekvenserna i vårt hjärta, med vårt hjärta. Det är först då vi förstår att det som drabbar andra av orättvisor och olyckor, kan också drabba oss själva, och det är först då som vi börjar förstå något med förnuftet!

Man kan misstänka, dessutom, att det ligger nerskärning och allt större press på personalen i Forsmark bakom det som den där rapporten om slappare säkerhet talar om. Det handlar väl där, som överallt i övrigt i landet, om att pengarna inte ska hamna hos vanliga löntagare utan i VD:arnas styrelseledamöternas fickor.