Själv minns jag en föreställning som min pappa bibringade mig när jag var liten, och som han nog aldrig fick en aning om att jag omfattade. Han sade mämligen alltid, när jag ”ville” något som inte han ville, att: ”Du har ingen egen vilja, din vilja står i skogen och växer”
Jag grubblade mycket över den där viljan i skogen, var fast övertygad om att den var en liten gran, och kunde inte förstå hur den skulle komma in i mig när jag blev vuxen, för det insåg jag ju, vuxna hade egna viljor. Mina grubblerier om det här problemet slutade alltid med att jag tröstade mig med att även om jag inte förstod det här nu, så skulle det väl lösa sig när jag blev stor, för det hade det ju gjort för alla andra vuxna.

Jag har en lite liknande anekdot om barns sätt att lappa ihop sin världsåskådning med de fragment som finns att tillgå (inte olikt oss vuxna alltså fast det är lite lättare att följa tankespåret hos ett barn). En före detta arbetskamrat till mig, vars biologiska farsa hade dött när hon var liten tror jag, växte upp med en styvfar som hette Styrbjörn. Eftersom orden styv och styr till förväxling liknar varandra så drog hon den, efter förutsättningarna helt rimliga, slutsatsen att styv/styr var ett prefix som automatiskt knöts till alla styvfäder. Hade hennes mamma gift sig med nån som hette Erik så hade han fått heta Styv-Erik och så vidare. Genial men felaktig koppling…

Det är som med andra fördomar; barnen får dem från vuxna.