För övrigt känner jag få konservativa tänkare som hävdar att kunskap bygger på relativism eller subjektivism. Visserligen sägs det ofta – och med rätta – att bara den enskilde individen känner sina behov och kan avgöra om han eller hon är nöjd och lycklig, men detta är något annat än relativistisk kunskapsteori.

Relativismen tillhör fortfarande vänstern, vilket märks inte minst i socialistiska gruppers kritik mot sådant som kriget i Irak och bruket av terror som politiskt påtryckningsmedel.

Det där att man inte såg till totalkostnaderna klagade vi ju på under 60- och 7-talen också, men då kunde vi ju inte ana att receptet mot detta skulle bli utvecklandet av system som var ännu värre i det avseendet.

Det verkar som om man i Sverige alltid pendlar från den ena extrema teorin till den andra. Inget är lagom.

Ett problem är att nästan alla politiker numera leker näringslivsdirektörer. Förutom ”handlingskraft” blir det mycket kortsiktiga beslut. Och helst bollar man över kostnaden till någon annan part. Att t ex vissa besparingar i slutänden blir dyrare för samhället och skattebetalarna bryr sig ingen om.

Det jag reagerar mot numera är just snabbheten i beslut. Det ska inte gå någon tid alls från idé till beslut.

Det finns något som heter eftertänksamhet, det är ett bra ord som borde användas mer, och av fler!

Med eftertänksamhet tar tas fler rätta beslut!

Å andra sidan kräver eftertänksamhet ett visst mått av kunskap, och då menar jag inte enbart skolning.