Det är mer än skandal att den här nerdrogningen av så många får fortgå, och ännu mer av skandal att alliansen drog in alla medel till Kilen, som hjälpte och ställde upp för människor som hamnade i den här fällan, och som hade samlat på sig en stor kunskap om effekten på somliga av Benso och SSRI.

Jag blir så arg när jag tänker på detta att jag kan krevera.

Och det var ett bra inlägg i ÖP.

Nu klarade sig min mamma i alla fall relativt bra – med tanke på omständigheterna, och tack vare min kamp för henne, som verkligen var slitsam under något år och från och till även därefter. Hon var en av två, av dem jag sett på hennes boende de senaste 6 åren som kunde gå på egna ben flera år efter inflyttningen, och den enda av dem som kunde skratta åt skämt nästan hela tiden, och som dansade ända in i det sista. Hon hamnade inte rullstol förrän nu på slutet. Där hamnade hon först efter omkring fem år på boendet, på grund av sitt höftledsbrott, och då var hennes sjukdom så långt gången att det nog mest handlade om försvagade muskler och nedsatt fysik. Alzheimers sjukdom går ju bara åt ett håll. De flesta andra har hamnat i rulstol efter omkring ett halvår på boendet.

Under de här åren såg jag den ena efter den andra komma in på boendet, drogas ner, uppvisa tråkiga och för de gamla ibland hemska biverkningar och såg flera av dem dö i värsta fall plågsamma dödar på grund av nerdrogningarna.

Det gäller att endera ha tur och komma till ett boende med kunnig personal och modiga läkare, det finns ju sådana boenden också, eller att ha nära släktingar som är kunniga och beredda att slåss som lejon för en när eller om den dagen kommer att det är ens egen tur.

För övrigt tänker jag fortsätta kampen, så gott jag kan, för att de gamla ges adekvat och human vård på äldre dagar.

Nu ser jag, i mitt personliga fall, fram emot dagen då jag bara ser min mamma för mig som hon var innan hon insjuknade i Alzheimers, och då var hon en fantastisk mamma.

Det enda jag kan anklaga henne för är att hon aldrig gav mig möjligheten att bli en berömd författare genom min offentliga uppgörelse med mamma – några kontroverser av det litterärt gångbara slaget hade vi aldrig. Hon bara var en underbar mamma när jag växte upp, och det tyckte även mina kamrater.
När jag var tonåring kunde jag dra hem ett helt gäng ungdomar efter dansen på lördagkvällen (som på den tiden alltid slutade halv ett på natten), på en kopp te, och mamma välkomnade oss alltid allihop. Min kamrater tyckte att min mamma var väldigt trevlig och många av dem uttryckte sin beundran för henne och tyckte att jag måste vara världens lyckligaste med en sådan mamma.

– Bättre att ungdomarna kommer hem, sade mamma, och sitter här och pratar och lyssnar på musik, än att de dräller omkring på stan och riskerar att hamna i dåligt sällskap eller att ställa till probem.

Kan en tonårsmamma vara klokare?

En medicinsk tvångströja lever våra äldre i, och vi anhöriga får allt mindre att säga till om i vård och behandling! Vi måste protestera mera!

http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=405047&avdelning_1=126&avdelning_2=196

Enn Kokk