”Gå i andras skor” är något som verkar väldigt jobbigt och ointressant fram tills just ens egen tillvaro kraschar?! Personligen undrar jag om det inte är så att personer som råkat ut för saker och ting inser att ensam inte är stark och att med vänner och gemenskap kan man rubba berg, men så är jag kanske lite väl kristen ibland

Ja, och man behöver bara läsa lite på några liberala och libertarianska bloggar för att träffa på sådana föreställningar. Men det är kanske så att man inte blir vuxen förrän man verkligen råkat ut för problem. För somliga kommer det redan i 15-årsåldern, för andra först när de är 35-40 år, då de just påbörjat vandringen nedför livets utförsbacke.

Hörde för några år sedan en intervju med en av dem som skar guld med tälgkniv under IT-yran, som blev arbetslös i sambnad med IT-kraschen, och som plötsligt insåg hur bräcklig hans ”trygghet” hade varit, och som hade tänkt om ganska radikalt när inkomsterna inte längre räckte till mer än livets nödtorft och knappt det. Han hade exempelvis fattat vad starka fackföreningar var bra för, de där föreningarna som borgarna just nu håller på att knäcka i Thatchersk och Reagansk anda.

Jag har träffat förvånansvärt många under min studietid i Uppsala och Stockholm. Såväl civilingenjörer som ekonomer och ett fåtal teologer.

Det är klart, man kan säkert argumentera om de anses vuxna men trots allt har det varit mellan 19 och 35 år så jag tror nog att dom är vuxna… Stora flertalet av dom är män som inte har någon tanke på familj eller barn, i alla fall inte just nu, och som inte ser att dom kommer att bli sjuka inom den närmaste framtiden. Således ser dom inget behov av samhället eller något kollektivt ansvar. Alla borde kunna ta hand om sig själva.

Grundläggande är att jag tror att vi haft lite för lite nutidshistoria – Sverige från depressionen/efter andra världskriget- och att ingen riktigt tänker på att vi som är födda efter 1970 inte ”levde när folkhemmet byggdes” eller när det var självklart att tandlösa personer rörde sig på gatorna. Eftersom ingen talar om den tiden, om man inte räknar Göran Perssons tandlösediskussion men det blev ju enbart polemik och politik utan att vanliga 20åringar förstod att han försökte vara lite historisk.

Du skriver om åsikter; inte logik.

Jag tycker inte man ska blanda in logik när det gäller personliga åsikter. Det blir då bara haltande logik av alltihop.

Kerstin, vad du skriver kanske verkar vettigt för dig, men… IT DOESN’T MAKE ANY SENSE!

Däremot talar jag om socialdemokratiska partiets förändrade inställning, människosyn, som ett empiriskt faktum, att den är en helt annan idag än den var för bara 25 år sedan.

Men när det gäller det här med vilken människosyn man har så har jag lärt mig under livets gång att politisk övertygelse oftast har mycket lite att göra med hur man ser på människor.

Jag har mött kommunister, socialister, konservativa, liberaler o.s.v som verkligen drivs av medkänsla och vilja att skapa ett bättre liv för människan här på jorden. Omvänt har jag mött människor av alla politiska kulörer som sätter teorierna i första rummet, eller som inte tilltror sina medmänniskor om god vilja eller förmåga att ta ansvar.
Det handlar nog mer om personlighet än om politisk övertygelse.