Så skriver du:
En sista sak, det måste göras något åt bostadssituationen i Stockholm

Visst, byggas fler lägenheter, subventionerade, som folk har råd att bo i – men det har man inte gjort de senaste 15 åren. Staten har sparat, för den skulle spara sig ur krisen, och detta är en vanvettig ekonomisk politik. Det finns inget större nationalekonomiskt slöseri än att låta människor gå arbetslösa istället för att låta dem skapa värden. Det är inte heller speciellt produktivt att låta, eller tvinga folk att städa åt över- och medelklassen.

För det första, de länder som inte har en bostadspolitik där vissa kommunala (eller statliga) bolag kan tänka sig att ha hyror som inte är till för mer än att ”gå runt och ha en liten buffert” – sk icke vinstmaximering – har mer eller mindre slumområden med temporära bostäder som blivit permanenta.

Här borta finns det såväl kommunala bostadsområden (tips, dom rivs lite då och då eftersom husen inte hålls efter och eftersom ingen egentligen vill bo där) som sk. trailor parks där folk bor permanent.

Att kalla områden i Sverige för slum, som det ser ut nu, är att underskatta hur fattigt och nedgånget sådan slum är. Därav inte sagt att det finns områden utanför Sthlm och Göteborg som är nedgångna men om vi försöker stoppa utvecklingen nu kan det nog gå.

Att tro att marknaden kommer vara såväl fri som lösa alla problem måste väl anses som lika naivt som att tro att alla problem löses om staten tar över alla bolag? Pendelns slag åt ena eller andra hållet blir ju alltid för extremt.

Marknadshyror är (övre)medelklassens sätt (samt företag) att få tillgång till de attraktiva lägenheter som nuförtiden finns i bostadsköer som, även om de i vissa fall förekommer skumma byten och trixanden, är relativt okänsliga för sökandes ekonomiska ställning.

Det är precis som diskussionen med så mycket annat. Varför skulle inte folk som har [kämpat till sig sina surt förvärvade] slantar få köpa sig före dessa [lata] personer [utan stamina som bara tär på sammhället och inte tillför något] som inte har så mycket pengar? Det måste ju finnas incitament för folk att tjäna pengar, som centerpartisterna skrev i DN debatt idag…

Och jo, jag har svårt att se hur man inte kan vara åtminstone ärlig med att det är huvudtesen med marknadshyror. Trots allt finns det ju en majoritet i Sverige idag som tycker att individen ska få bestämma över sina pengar själva. Det blir intressant att se vad som händer om ett par år när flertalet medelklasspersoner kommer att ha stagnerat i sitt fack och inte kommer att komma därifrån, incitament eller inte.

En sista sak, det måste göras något åt bostadssituationen i Stockholm eftersom företagen inte kan nyanställa eftersom det är svårt att få tag i någon lägenhet men frågan är om det inte finns andra sätt att lösa det hela på än att enbart segregera med ekonomiska medel?!?!

Och nej valet är inte fritt efter den här regeringen. Det den gör nu kan inte göras ogjort.

Just, eller så börjar de stjäla, råna eller ägna sig åt bedrägerier, utpressning, kidnappning, knarkhandel eller trafficing. Det blir urtrevliga samhällen på det sättet.

Vad jag säger är inte att teorin har begränsningar. Vad jag säger är att teorin är fullkomligt frikopplad från en väsentlig del av verkligheten, nämligen att det i slutänden gäller människor. Människor dör, går under – de går inte i konkurs. Det gör, menar jag, teorin till stora delar meningslös när det kommer till det vi behöver för att överleva, t ex bostäder.

Företag går i konkurs om de inte är tillräckligt bra (ekonomiskt sett). Vad händer med människor som ”inte är tillräckligt bra” i ekonomiskt sett? Vad blir det kvar då av detta ”sprida välstånd”? Sprider fri konkurrens välstånd även till dessa människor?

Jag förstår förstås att du menar att politiken ska gå in då och kompensera. Men vad är det som säger att just detta sätt att hantera problemet är det bästa? Skapar det inte en massa människor som känner sig oönskade och ovälkomna? Människor som kanske inte orkar bidra alls till vårt samhälle då.

Teorin om ”fri konkurrens” använd på bostäder förefaller mig vara bara en naiv konstruktion, en ogenomtänkt extrapolation av exempel inom andra områden. Jag tror inte att ”fri konkurrens” passar för de mer livsuppehållande funktionerna. Jag tror snarare att det är en rent livsfarlig väg, ett förtryck som förr eller senare slår tillbaka.

Däremot passar nog fri konkurrens utmärkt för att producera t ex mer nöjesbetonade saker, t ex dessa små underverk som mobiltelefonerna numera är. Jag är högst imponerad, men samtidigt minns jag att bakom dessa ligger forskning som i grunden betalats via statliga medel. (En del forskning görs naturligtvis av företagen, med som jag ser det rent förödande resultat ibland för fri konkurrens och utveckling.)