Och jag tror du har helt rätt i att man nog måste lära sig att inte bli förbannad på folk med avvikande åsikter, eller vara alltför spydig mot dem. Jag tror jag lärt mig en del sedan jag började blogga, då jag ibland var alltför spetsig mot somliga i kommentarfältet. Tror jag bättrat mig här, åtminstone något.

KILÅS omger sig med ett sken av att vara faktiskt invigda i sak, t o m bortom gränsen att behöva redovisa sina fakta/data/källor. De bara vet, liksom, och vad ska läsaren tro? Detta är en mycket farlig och vilseledande metod. Kerstin, eller jag eller någon annan, skulle också kunna ta stöd i felaktiga faktauppgifter men vore det så, hade felaktigheterna varit redovisade i blogginlägg eller kommentarer.

KILÅS använder en annan meiod: dels tätar de till versioner så att dessa motvararar deras förutfattade mening, dels avvisar de andras motversioner med hänvising till oredovisade källor, dels trummar de för att deras faktaaxplock är de releventa och utslagsgivande. Kort sagt, de använder sig av metoden för kommunistbyrakratisk förfalskarskola vad gäller fakta.

Det blir både komiskt och tragiskt, på en och samma gång, att höra KILÅS-bloggen utbasunera: “Motsättningar, upprördhet och öppet redovisade politiska skillnader är blodomloppet i en levande arbetarrörelse”(Kilén måndag) – när man av egen erfarenhet vet och dokumenterat att de utestängt och undertryckt argument i sak, som t ex, jag själv försökt publicera som kommentar på deras blogg. Vad biter då t ex Martin Fahlgrens (föreståndare för Marxistarkiv) kritik av småpåvar i samma vänsterled?

Överlöperiet kan vänslas med de godtrogna, men inte inte med principen- och sakargument.
/boa