Fast inte oroar väl de flesta av oss ihjäl oss över det? I stället behandlar vi (om vi är förnuftiga) det med ett visst allvar. Vi slår t ex inte kullerbyttor över gatan i rusningstid även om vi skulle få lust till det.

Med asteroiden är det annorlunda. Det spelar inte så stor roll om vi slår kullerbyttor. De flesta av oss förmår lite mot den. (Och ingen förmår något alls utom tillsammans med andra.) Och om asteroiden krockar med jorden kommer kanske allt jordens liv att utplånas (eller var den här inte så stor??). Hur ställer man sig egentligen förnuftigt inför det?

Själv tänker jag ta det lugnt då om jag lever. Det är ju ingen mening att drabbas av panik. Men det är kanske inte heller någon mening att förneka, att fly?

En av mina sfi-studerande, som kom från Bolivia (om jag inte missminner mig) och som gift sig med en svensk, berättade att hon hade blivit skrämd från vettet någon av de första månaderna i Sverige, nämligen när hon såg månen mitt på eftermiddagen första gången. Det gör man nämligen inte i hennes del av världen för där är soljuset för intensivt.
Hon hade blivit helt övertygad om att mänskligheten stod inför jordens undergång, rusat in till sina svenska släktingar, som alla var inomhus just då, och vrålat, fylld av ångest, att yttersta dagen var kommen. De svenska släktingarna blev alldeles förfärade, trodde att hennes man hade dragit med sig en skvatt galen människa från sin utlandsvistelse. När saken retts ut, hade de alla fått sig ett gott skratt.

Någon? hade varit i någonstans i Afrika och där skulle man vid det tillfället kunna se en speciell månförmörkelse. Afrikanen kunde inte förstå hur man kunde vara så himla intresserad av det, så han hade frågat, – har ni ingen måne i Sverige?