Dina erfarenheter stämmer väl med mina alltså :-).

Sedan säger du en bra sak, det är aldrig bra att man sätter föräldrar och barn i samma grupp. Jag har också sett det ibland och det brukar inte falla väl ut. Det är dessutom inte heller bra att make och hustru går i samma grupp, även om det fungerar ibland. Vidare ska man förstås sätta högutbildade för sig och lågutbildade för sig, eftersom de behöver olika typer av undervisning och dessutom går olika snabbt fram, för det mesta.

Vidare: När jag undervisade i sfi, och i en liten kommun, så var det också så att flyktingarna placerades i en kommun efter att de fått PUT (permanent uppehållstillstånd). Där fick de stanna tills de hade sin sfi-undervisning klar, eller tills de skaffat sig ett arbete, på orten eller någon annanstans i landet.
Det hade sina fördelar för de kom ut i samhället och ut bland svenskar på ett naturligare och effektivare sätt. När den borgerliga regeringen sedan lagstiftade om att de fick bosätta sig var de ville direkt (det fick de förstås göra så fort de var färdiga med sin svenska tidigare, eller hade fått ett arbete, men inte förr), så fick vi ganska snabbt en koncentration av invandrare till de stora städerna, och därmed en gallopperande ghettoisering.

Idag hamnar de flesta nyinvandrade, flyktingarna, i områden där det bor ganska få svenskar, och det gynnar ju inte deras möjligheter att komma i kontakt med svenskar, få öva sin svenska och få svenska kontakter. De hade mycket lättare för att komma in i samhället när de bosatte sig överallt i landet. Den effekten av den borgerliga politiken på området var inte svår att förutse.
Det lät ju bra att de ”fick bo var de ville”, för frivillighet låter ju alltid bättre än tvång eller styrning. Men sanningen är dessvärre den att man inte alltid vet vad som är det bästa för en när man kommer till ett nytt land. De flesta flyktingarna kom från länder där alla möjligheterna finns i de stora städerna, och landsorten är ganska mycket mindre utvecklad, så de tror förstås att det är samma sak i Sverige, vilket inte var fallet (då i alla fall, innan man börjat förstöra den svenska skolan med en massa friskolor). De inser ofta inte att de kanske ges bättre chanser på mindre orter och att deras barn i mindre utsträckning riskerar att hamna i fel sällskap på sådana orter och dessutom får fler svenska klasskamrater och precis lika god, kanske bättre idag, undervisning på mindre orter.

Jag gick en kurs på något som hette AMU då. Minns att jag gick mellan 8-14 minst och ibland längre!

Men du har rätt att folk har olika förutsättningar. Jag har själv undervisat i en introduktionsklass för högstadiebarn! Det var väldigt givande men också väldigt ansträngande.

Det är bra att du poängterar att det är arbetslösheten som är orsaken till problemet och inte invandrarna själva.

Det jag har upplevt är att många av dem är väldigt nyfikna på samhället och vill kunna förstå mer och våga mer. Sen ska vi inte glömma att det handlar om människor som i vuxen ålder måste börja om ofta, trots att de har haft utbildning och jobb förut. Ibland hamnar man tillsammans med sina stora barn i en och samma Sfi-klass, det kan inte vara lätt.

Men därifrån till att de fuskar medvetet och att de inte vill lära sig eller att deras enda ambition är att behålla socialbidraget, det är att gå väldigt långt.

En av dem jag känner i Småland, som arbetade som engelsklärare förut, jobbar nu hos kommhunen med att skruva ihop små saker eller packa ihop små platsartiklar. Och, han är glad för det. Han vill inte gå hemma helt enkelt.

Det verkligt stora problemet är ARBETSLÖSHETEN, inte invandrarna själva. Ända fram till 1980 1990 fick de flesta arbeten, somliga så snabbt att de inte brydde sig om att gå sfi-kursen färdig (för somliga straffade detta sig senare, men det är en annan sak). Men det hör till saken att de ofta fick arbeten där de inte fick en chans att praktisera sin svenska, som städare, i en av vävindustrierna som det fanns av här då, där det bullrar så hemskt i lokalerna att man bara inte kan prata där etc. Så snacket om att ”de lär sig bara de får börja arbeta” är skitsnack. Det gör somliga, andra har inte en chans att lära sig på sitt arbete.

Sedan säger du att du gick på sfi hela dagarna. Jag undrar om du gick på en speciell kurs för mycket studievana, för min erfarenhet säger mig att de allra flesta inte orkar studera effektivt på en kurs så många timmar/dag. Några gör det men de flesta blir så trötta i huvudet efter tre effektiva undervisningstimmar att de inte orkar koncentrera sig längre utan flera timmars avkoppling före nästa pass. Vi testade 4 timmarspass, på kursdeltagarnas önskan, men det visade sig att de blev för trötta och själva bad att vi skulle gå ner till tre timmar igen. Men visst, vi kunde ha ägnat den sista timmen åt att leka, men det ansåg jag att de kunde göra hemma, och utan att det kostade en lärare.

Jag själv orkade inte ens undervisa mer än högst 4 timmar/dag, om jag skulle vara en bra lärare. Sedan var mitt huvud tomt. Det är ordentligt ansträngande att försöka få människor att förstå, trots att de inte talar språket, och lika ansträngande att förstå vad de försöker förmedla till mig, på en mycket knackig svenska. Man rådbråkar hjärnan så enormt att den töms på all energi efter några timmar.
Det hände att jag undervisade två pass vissa perioder och då somnade jag klockan halv fem på eftermiddagen, direkt när jag kom hem alltså, och sov till klockan nio, för jag var helt slut när jag kom hem. Kunde inte tänka en klar tanke.
Min diagnos på de sfi-lärare som orkar undervisa hela dagarna år ut och år in är att deras kurser går på halvfart för att både de själva och kursdelatagarna ska orka.

Sedan är det väldigt olika hur snabbt man lär sig. Talar man flera språk redan, och kanske engelska eller tyska, och har ett romanskt eller germanskt språk som modersmål, samt är studievan lär man sig normalt mycket snabbare än om man talar vietnamesiska eller arabiska och inte kan något annat språk, samt har kort eller ingen utbildning bakom sig. Därtill kommer individuella olikheter vad gäller språkbegåvning. Jag har haft någon enstaka sådan där extrem begåvning, minns en kvinna från ett sydamerikanskt land ex. som bara var enorm, men sådana är de allra flesta av oss inte.

Så jag hade kursdeltagare som lärde sig upp till det som då var sfi-nivån på allt mellan 3 månader och ett drygt år, och det på just 3 lektioner/dag fyra dagar i veckan. Och här handlar det förstås om lärarens förmåga att just individualisera undervisningen, anpassa den till de enskilda deltagarnas behov och nivå.

Slutsatsen för min del är att både organisatonen av och upplägget på undervisningen är väldigt viktig, men kursdeltagarnas motivation är förstås också mycket viktig. Ser man ingen framtid, ser man bara andra arbetslösa invandrare, som redan kan svenska, runtomkring sig, så kanske motivationen inte blir så där enorm. Så var det inte på den tiden jag undervisade isfi. Då fanns det jobb – för alla som ville ha sådant. Jag slutade som sfi-lärare 1992, precis då stora arbetslösheten bröt ut.

Vladi:
Nu vet vi ju inte om Abraham Staifo är invandrare. Han kan mycket väl vara född i Sverige, och då är han, enligt min uppfattning, inte invandrare. Det tycker jag inte ens att man kan kalla dem som kom hit som små barn så jag tror inte ens han betraktar sig som invandrare.

Det finns också något som heter överanpassning, man blir liksom ännu mer av det man uppfattar att den grupp man vill smälta in är. Man ser denna överanpassning på många områden. Kvinnor, som avancerar högre upp än de flesta andra kvinnor, kan ibland börja bekämpa andra kvinnor, använda samma argument mot andra kvinnor som riktigt mansgrisiga män gör exempelvis, kan mena att det är kvinnornas eget fel att de inte går lika bra för dem, att andra kvinnor inte är smarta nog etc.

I somras besökte jag en liten ort i Småland där många invandrare har flyttat in. Jag var där i en vecka och träffade rätt många som studerar på SFI och jag kan tala om att varenda en av dem ville bli klar och de talade inte om annat än om jobb. De ställde frågor till mig hela tiden om Komvux, olika yrkesutbildningar och så vidare…trots att jag inte är någon expert på området.

Kvinnorna där har ångest och det florerar rykten bland dem att de aldrig kommer att få ett arbete pga att de bär slöja. De hade till och med bjudit in en lokalpolitiker för att diskutera sin situation!

Jag vill tillägga att de alla är medvetna att den inkomst som de har under studietiden är bidrag och alla utan undantag ser fram emot att arbeta och få normala arbetsinkomster. Därför blev jag ytterst förvånad när jag såg inslaget på UG. Det var inte ens i närheten av det jag såg och hörde!

Däremot undrar jag varför SFI är som det är idag. När Jag gick på SFI gick jag en hel dag. Jag blev klar på 5 månader om jag minns rätt. Nu verkar folk gå rätt länge utan att bli klara men det verkar inte vara deras fel, utan det är fel på upplägget. Det är helt enkelt för få undervisningstimmar per dag verkar det som.

På vissa håll verkar det vara för många studenter per lärare. Det verkar inte kunna bli många minuter per dag en SFI-lärare kan ägna åt var och en av sina studenter.