När man började ta emot allt fler studenter från andra länder så gav man dem först 6 månaders svenskundervisning. Det visade sig inte alls räcka så man tvingades gå upp till ett helt år, innan studenterna klarade av studierna. Då handlade det ändå i huvudsak om att kunna läsa språket, och det är ofta lättare att lära sig och att göra än att förstå och tala problemfritt.

Han skrev bara ut medicin åt mej per telefon. Hur ska jag kunna kommunicera med henne. Jag kan ju inte skriva svenska så bra tänkte han nog.

När jag ringde så fick han ju hjälp av en ”tolk”. Hon som förmedlande mitt samtal till honom.

Den läkaren var bara vikarie för min vanliga läkare.
/Maria

Jag hade en engelska lärare som var från Lettland och jag hade stora svårigheter att förstå hennes svenska.
Men som sagt jag gick ju integrerat då i Kumla skola

Jag skulle inte ha haft problem med att förstå hennes engelska om det inte var för att hon pratade för fort. När jag träffade henne sen jag hade slutat skolan så pratade vi engelska med varandra och jag vågade också säga till henne att hon pratade för fort.
/Maria

Sedan är det dystert att det hjälper så föga att tjata om saker och ting. Alla svenskar är ju experter på hur man lär sig svenska, utom de som verkligen kan området :-(!
Jag brukar numer säga att det här landet lider av allvarlig kompetensskräck. Nästan alla vägrar envetet att lyssna till dem som kan något.

Du är ju dessutom expert på ett annat område som jag också råkat komma i kontakt med, i och med att min mamma drabbades av Alzheimers för 8 år sedan (hon gick bort i våras). Henne stoppade man i en massa benso, vilket ledde till att hon inte kunde svälja utan försökte stoppa undan tuggorna lite här och där, vilket ansågs vara ett tecken på hennes demens och mentala störning!!! När jag tvingat läkaren att sätta ut benson, vilket krävde en intensiv kamp och ett verkligt påfrestande bråkande med honom, så kunde mamma börja äta normalt efter bara någon vecka igen!!!

Så talar man ständigt om hur gamla svälter för att maten smakar så illa när det troligen är så att ganska många åldringar inte kan svälja pga alla de lugnande preparat man stoppar i dem.

Håhåjaja!

Galaxa:
Det där med att rätta till uttal är inte heller någon helt enkel sak.
Dels måste man veta ”hur” man hjälper andra att uttala ljud riktigt, eller bättre. Vet man inte det ska man nog avstå från att agera sfi-lärare.

Dels är det så att om jag pratar vardagligt med en invandrare, så kan jag inte korrigera ett redan felaktigt uttal, eftersom det skulle slå sönder alla möjligheter till verklig kommunikation. Man kan inte börja korrigera alla uttalsfel som en fossiliserad invandrare gör för då knäcker man personen dessutom.

Därför är det så otroligt viktigt att invandrare/flyktingar får kompetent stöd och hjälp direkt när de anländer, så att de inte hamnar alldeles fel direkt.

Sedan är ju vuxna människor dåliga på att rätta till uttal och felsägelser! Man hittar liksom inget riktigt snyggt sätt att säga saken på, tror jag. Själv lärde jag mig tyska genom att vara barnvakt – de säger mer rakt ut om man säger något fel: ”så där heter det inte!”, ”det ordet sa du konstigt”. Och det kan man ju också lätt acceptera från ett barn. Men en vuxen hittar ofta inte ett vuxet och belevat sätt att framföra sin ”rättning” på.

En parallell till ”jante” har jag från den tid jag vistades i Nordnorge. Som ganska slängd i norskt tröndermål har jag just aldrig haft problem med att fixa norskan, inte ens med bergensarna, men i Finnmark fick jag svårt att från början få ihop meningarna, när de hela tiden sa ”Har du ikke”? Negationen passade inte i sammanhanget, tyckte jag ibland och svarade säkert ganska konstigt, innan jag förstod att de sa ”Har dokker”? och skippade r:et d.v.s. Har ni?

Ser fram mot del VII!

Jag försökte också lära dem läsa med vanliga läsmetoder och fick uppmaningen att vänta med läsningen tills de kunde prata svenska. Men det gjorde jag inte. Jag lärde dem läsa helt ljudenligt. De kunde alltså läsa först och lärde sig sedan så småningom vad orden betydde. Det var också festligt att höra dem läsa med klockrent svenskt uttal utan att veta vad en del av orden betydde. Det kom emellertid rätt snabbt och jag tror att det var rätt, annars hade de ju missat ett par åt i skolan redan från början. De kunde ju i o med detta även läsa lite på sitt hemspråk.