Det som förvånat mig den här gången är att även våra s.k. Public Service-företag har varit lika ensidiga som den borgerliga pressen. Men det har ju hänt en del på den fronten också, där Alliansen på olika sätt hotar både radio och TV med att omorganisera, med starkare statligt grepp om dem, och dessutom leder förstås nedskärningarna på radio och TV också till en tilltagande självcensur även där. Det har jag inte noterat tidigare. I varje fall har det inte varit så tydligt. Och sprider sig självcensuren till dessa också, då är det ju inte längre någon vits att försvara dem.

Vad gäller kriget i Libyen misstänker jag i alla fall, fast jag inte har några andra belägg för den saken än den för mig mycket förvånande ensidigheten i rapporteringen, att det det nya ”psykologiska försvaret” har trätt i funktion här. Så fort ett land hamnar i krig så börjar det ju handla om att informationen måste gynna ”den egna säkerheten ” etc.

Nej, de är inte censurerade. Men de vet mycket väl vad som förväntas av dem. De vet vad medias ägare vill att de ska skriva utan att ägaren eller hans förlängda arm, chefredaktören, behöver upplysa om den saken.
Självcensuren är avsevärt mer omfattande än vad den genomsnittlige läsaren förstår. Faktiskt är den 100 procent.
Unga naiva journalister fulla av sanningssökande energi blir rätt snabbt av med sina ungdomliga idéer om att de ska förbättra världen genom att skriva sanningar.
Därför är det viktigt att värna public service. Även om de som jobbar där inte på något sätt är imuna mot självcensur så är sannolikheten att kunna säga obehagliga sanningar större där än i privata media. Vilket, om inte annat, visas av att de som jobbar där ständigt blir beskyllda för att vara vänstervridna.
Anderz Harnings bok ”Tidningslorden” (om Hjörne i Gbg) beskriver på ett rätt roligt sätt hur det går till.