Själv är jag väldigt skeptiskt till antidepressiva medel. Det är något skumt med dem. Medicinsk expertis hävdar att de är jättebra och att de med dessa medel har mycket bättre bot idag, men detta kan ju inte vara fallet, för då skulle vi inte se så många deprimerade människor, så många som blir sjukskrivna och förtidspensionerade pga depression, och inte skulle självmorden öka heller – tycker man. Det är något som inte stämmer här alltså.
Jag hörde aldrig någonsin talas om människor som blev förtidspensionerade på grund av depression förr. Däremot känner jag personer som blev det pga bensoberoende, den tidens ”antidepressiva” som drabbades av diverse konstiga fysiologiska problem, outhärdliga smärtor etc.

Sedan undrar jag i vilken ålder de här flickorna är som tar livet av sig? Om det är tonåringar eller unga kvinnor mellan 18 och 25 ex. Undrar också väldigt mycket om de äter antidepressiva eller inte. Konstigt nog talas det aldrig om den saken.

Myndigheter begick skändligheter mot barn, och när man kom på att många barn for illa, började dessa lägga sig och ta barn ifrån föräldrar som ansågs inte klara sina barn. Det resulterade i att Sverige blev ökänt i Europa, och att Europadomstolen (tror jag det var) dömde, eller kritiserade Sverige för detta. Föräldrarna, sades det nere i Europa, har absolut rätt till sina barn. Resultatet av klagandet på dessa ingripanden under 70-talet, blev att myndigheterna istället gjorde det motsatta, ingrep i allt mindre utsträckning. Så öppenhet och kritisk granskning av myndigheter resulterar inte alltid i att det blir bra, utan lika ofta i att det blir galet, men åt andra håller så att säga.

Kvinnomisshandeln var klart mer dold, kallades familjebråk och ansågs inte vara samhällets sak, så i dessa avséenden har du säkert rätt i att det är bättre idag.

Men det allmänna våldet var inte lika ruskigt för 25 år sedan som idag. Under hela min uppväxttid så var det en absolut norm, exempelvis, att man inte slog den som redan låg ner. Ungdomar slogs, men det fanns en gräns för hur de slogs. Det där som förekommer idag, att man sparkar på huvuden på folk som ligger på marken, eller hoppar på deras kroppar, varken såg eller hörde jag talas om före 90-talet. Narkotika fanns men missbruket var inte alls lika utbrett som idag.

Sedan var arbetstempot faktiskt inte så hårt, även om det hårdnade och folk klagade redan då. Så på arbetsplatserna var stämningen en annan än idag och man krävde inte denna enorma effektivitet av alla, utan man hade tid att hjälpa dem som inte var så snabba, och man gjorde det utan att bli irriterad. Stressade människor blir mer irriterade helt enkelt.

Och bara det faktum att det inte var några problem att få nytt jobb ledde till att folk blev mindre stressade. Vantrivdes man på ett jobb så slutade man och började jobba någon annanstans, och detta var en situation som var totalt olik den vi har idag. Jag tror inte ens att människor under 35 kan föreställa sig det samhälle som vi levde i för 30 år sedan i det här avséendet, just för att de aldrig har upplevt det och de kan troligen inte förstå vilken skillnad det blir om det finns jobb åt alla mot om alla ständigt hotas av att bli arbetslösa och förlora sin försörjningsmöjlighet.

Så jo, det viktigaste och mest grundläggande, jobbmöjligheterna, var bättre förr, även om somligt annat är bättre idag.

Tror sedan att ingen av oss vill motsäga dig vad gäller att vi vuxna måste ta tid med våra barn och ta deras liv och problem på allvar, bry oss om dem och prata med dem.

En intressant artikel om skådespelaren Teri Hatchett (ja ni har nog alla läst skvallerpressen om henne redan) http://www.msnbc.msn.com/id/21047603/site/newsweek/page/0/ där säger hon t.ex. att för 30 år sedan ”fanns” inte sexuella övergrepp. Vadå, undrar man, begicks dom inte då? Är det ett nytt fenomen? Nej, hon menar att ingen TRODDE att det fanns. Offrena hade alltså ingen chans i världen att bli trodda. Alltså var alla drabbade tvungna att också ”inte finnas”. Idag finns åtminstone en minimal chans att få lov att finnas, att bli trodd och att inte få skulden för det man själv inte har gjort. Idag finns en liten chans att bli hörd om man visar omvärlden att man mår dåligt och att man är drabbad av något.

Psykvården för bara 30 år sedan var detsamma som frihetsberövning, en typ av fängelsestraff, åtminstone var det så psykvården uppfattades i de breda folklagrena. Ingen ”vetttig” människa sökte sig till psykvården frivilligt. Det är annorlunda idag.

Samhället var också betydligt mer våldsamt för bara 40-50 år sedan än det är idag. Folk slogs mer helt enkelt, överallt och även i hemmet. Att slå andra människor är också ett sätt att hålla sin egen psykiska ohälsa i schack. Men tas den ”möjligheten” ifrån en så ”känner” man mer att man mår dåligt. Så jag skulle vilja hävda att den inre psykiska ohälsan ändå är ett steg i rätt riktning, även om vi inte får stanna utvecklingen här.

Så jag tror inte ett ögonblick på att någon grupp mår SÄMRE idag än denna grupp gjort tidigare i historien, för då skulle jag vilja säga att den som påstår det är otroligt historielös. Vad jag ser idag är ett ÖPPNARE samhälle, inte mycket öppnare, men ändå, öppnare än förr. Och jag tror att i den lilla öppningen kastar sig unga människor desperat ut i längtan efter hjälp. Förr fanns inget hopp om hjälp ens en gång. Så min tes är att vi måste gå hela vägen ut, vi måste bli ännu mer öppna och våga diskutera hur vi mår (även vi ”vuxna”, för vet vi inte hur vi själva mår kan vi inte hjälpa någon annan heller) ännu mer med varandra, det går inte att backa bandet och lägga locket på nu. Vi måste alltså hjälpa våra tonåringar, lyssna på dom inte bara proppa dom fulla av mediciner. För mediciner hjälper inte mot livet och inte mot den skit som man fått ärva från tidigare generationer! Det enda som hjälper är att omge sig med vettiga människor, men då måste det ju också finnas. Vi måste alla bli vettigare, vi måste alla lära oss att förstå känslor ännu bättre.

Jag tor också att det föreligger en slags föreställning idag om att man måste vara lycklig – jämt, och är man inte det, känner man sig bara lite nere, så går man till doktorn och får ”lyckopiller” som inte sällan gör ont värre. Manhar ju visat att unga människor tål de här preparaten ganska dåligt och dessvärre ger man dem ofta bensodiazepiner under inkärningsperioden med SSRI, och benso är knark och kan vara snabbt vanebildande, och risken är stor att skadar de unga ofantligt med denna behandling.

Och vidare, som Åsa påpekar ovan, det är jobbigt att vara tonåring, naturligt att vara det. Jag vet inte hur ofta jag stod på bron över Södertälje kanal när jag var tonåring, och hade lust att hoppa, ja övervägde den saken. Jag vet inte vad man ska göra åt sådant, men tror att goda vuxenkontakter är A och O. Jag hade en underbar mamma, men just då hade hon egna och stora problem, så för min del var det en väninnas mamma som var min räddning.

Rawia:
Jag tror du har rätt i vad du talar om, men vi talar kanske om olika saker här. När jag nämnde överklassbarn som blir besvikna, menar jag de där barnen som får nya barnflickor titt som tätt och vars föräldrar i praktiken inte har tid med dem, och som till slut inte vågar fästa sig vid någon av dem som vårdar dem, eftersom de de fäster sig vid försvinner gång på gång. Sådant är skadligt för små barns psyken. Till slut stänger de av sina känslor och bestämmer sig för att aldrig fästa sig vid någon, och då förlorar de fömågan att känna med andra människor.

När det gäller barns besvikelser så tror jag att det enda som behövs är att man talar med dem och förklarar. Min grabb var jättebesviken för att hans mamma inte köper bil. Och han grät bittert för det. Men en dag tyckte jag att han var så pass stor att jag kunde tala om för honom om min inställning till bilen.

Jag förklarade rakt upp och ner vad bilen gör med miljön och att jag, så länge vi bor nära allting och har tillgång till många bussar och pendeltåg inte kan tänka mig att skaffa en bil som skadar miljön och bidrar till växthuseffekten.
Efter det har han aldrig sörjt att vi inte har bil. Vad jag vet i alla fall.

Hans intresse idag är att få syn på en elbil. Att räkna ut vilka bilar är miljövänligast och så vidare. Hans kompisar kommer till skolan i stora flotta bilar och stadsjeepar men det bekommer inte honom längre. Inte vad jag märker i alla fall.

Mycket av barnens sorg skulle man kunna lösa på det här sättet. Jag tror att man även kan berätta lite grand om hur barn i andra länder har det. Man måste liksom aktivera deras medfödda känsla för solidaritet och omtanke. Annars förblir den helt outvecklad. Ett barn kan gott spara pengar till utsatta barn i världen och inte bara till playstationspel och annat. Tanken på hur svårt andra barn har det, kan ge barnet perspektiv på de egna bekymren.

Har själv haft en anspråkslös arbetarklassuppväxt på landet, men måste ändå varje dag påminna mig själv om att det i längden är totalt oviktigt huruvida jag lever ett spännande och framgångsrikt liv eller ej. Hur ska det då inte vara för de stressade, urbana karriärsmedelklassföräldrarnas stackars barn?