Kommentarer till Står pappors/mammors rätt alltid över barnens?

Av: Kerstin

Kerstin — Tue, 08 Dec 2009 15:07:19 +0000

Cia:
Det låter väldigt jobbigt det där. Jag känner igen det från andra, och tyvärr, jag har inga bra råd att ge. Mot myndigheterna står man sig ju alltid slätt, och det spelar ingen roll vilken regering vi har.
Finns det ingen förening för ensamma föräldrar som kämpar för det du kämpar för, där du kan gå med?

Men jag har en känsla av att pendeln svängde för omkring 10 år sedan. Tidigare var det ofta mammorna som favoriserades i liknande fall, men nu har det snarare blivit tvärtom.

Av: Cia

Cia — Tue, 08 Dec 2009 13:10:11 +0000

Min 12-åriga dotter vägrar träffa sin pappa i över 1,5 år nu. Jag och pappan går på samarbetssamtal på soc, enligt Tingsrättens förslag. Pappan har varken skött umgänget eller underhållet i de 10 år vi varit skilda.Så jag drog igång rättsprocessen. Men på soc vill de inte lyssna på mig, de tycker bara synd om pappan, som är jättecharmig förstås. Jag får inte säga någonting alls hur det varit, och varför flickan mår så dåligt o ej vill träffa han. Utan jag ska stötta pappan(som jag ju gjorde i 9 år och då for flickan illa, han är så sträng o elak mot henne och hon känner sig våldtagen i hjärnan när hon träffat honom säger hon..) Soc verkar bara bry sig om papporna, vill ej ens lyssna vad han gjort. Går efter ytan.Var kan jag bli hörd! Vet inte vart jag ska vända mig när inte soc lyssnar. Typ ”tyvärr” har han inte slagit oss,annars kan jag ju polisanmäla för att slippa.. Dottern vill ta livet av sig när hon nu pressas att succesivt träffa pappa (hon mår jättebra annars,hemma o i skolan) Vi behöver HJÄLP!!

Av: aNNA

aNNA — Wed, 09 Jan 2008 13:33:07 +0000

Välkommen till min hemsida som är till för er som har blivit fel behandlad av socialförvaltningen eller ni som bara vill växla lite ord.

Det finns [gästbok][länkar][film][bilder] på sidan.

Tryck på länken så kommer ni till min hemsida.

Av: Thomas

Thomas — Wed, 28 Nov 2007 10:58:29 +0000

Nu skrev jag förstås utifrån fallet med pojken i artikeln, där var övergreppet av en sådan art att jag anser att han helst helt skulle få besparas möte med fadern. Ett möte i det fallet river säkert upp mer än läker. Maximalt med stöd, trygghet och en välvillig kärleksfull miljö under lång tid är vad som behövs. Föräldrar är viktiga, de bör vara de viktigaste personerna i ett barns liv, men vid sådana brutala övergrepp kan de knappast betraktas som föräldrar längre, utom i rent biologisk mening.
Men detta var nu ett extremfall, visst är det viktigt för ett barn att få träffa sina föräldrar, det är det i själva verket det allra viktigaste för barnet, förutsatt att det vill det och att föräldern är en känslomässigt engagerad person som vill barnets bästa. Pappan i artikeln ville det tydligen inte utan förstörde medvetet sitt barns liv.

Av: mammamia

mammamia — Wed, 28 Nov 2007 10:47:38 +0000

I fallet som Liza skriver om så kan det väl INTE vara traumatiskt att bli av med sin ena förälder??
Tänker på Anonymosarius kommentar här ovanför!

ALLA föräldrar är INTE lämpade att vara föräldrar!!!

Av: Anonymosaurus

Anonymosaurus — Mon, 26 Nov 2007 18:54:59 +0000

Visst ska barnets bästa alltid gå före men det är viktigt att barnet får träffa sina föräldrar. Det mest traumatiska ett barn kan råka ut för är att bli av med sina föräldrar. Visst ska de omhändertas om övergrepp sker men det ska vara noga genomtänkt.

Av: Tomas Jonsson

Tomas Jonsson — Sun, 25 Nov 2007 21:16:35 +0000

Barnets bästa måste alltid komma först. Men tyvärr är det sällan så.

Nyligen vet jag ett fall där socialtjänsten flyttade och splittrade på tre familjehemsplacerade syskon. Detta trots att vi i omgivningen inte kan se annat än att syskonen var en trygghet för varandra.

När föräldrar flyttar för att få jobb så tvingas barnen med.

Och så det du tar upp. Många många barn tvingas leva under helt vidriga familjeförhållanden. Föräldrar som är alkoholiserade och misshandlar, men också föräldrar som ställer oerhört höga krav på sina barn – krav som barnen inte når upp till, utan som i stället tär på självförtroende och bryter ner.

Det finns aldrig några enkla eller generella svar på såna här frågor.

Av: Thomas

Thomas — Sun, 25 Nov 2007 16:09:32 +0000

Barn är som en värdefull gåva som medför den ansvarsfulla uppgiften att ge allt man kan för att den ska växa sig stark, minimera negativa inflytanden och uppmuntra positiva sidor i en tolerant, kärleksfull och harmonisk omgivning.
Men bryter man det oskrivna kontraktet så svårt att man orsakar skada så bör man ha förverkat sin rätt till barnet.
Sådana övergrepp är absolut oförlåtliga, skadorna aldrig helt reparabla, barnet bör inte utsättas för mer kontakt med en så uppenbart själsligt skadad förälder.
Nu är ju barn av naturen utrustade med en otrolig lojalitet mot sina föräldrar och ger ofta inte själv uttryck för vilja att slippa kontakt, man måste hjälpa dem med det.
Alltså, lyssna till barnet först och främst, föräldrar kan ljuga som det passar dem. Barnet ljuger nog inte direkt, men kan ha svårt att säga vad det känner, där krävs ytterst kompetenta personer som kan avläsa tecken på eventuella övergrepp.
Beklämmande okänsligt samhälle där uppenbart olämpliga personer kan hamna i positionen att aningslöst kunna äventyra utsatta barns framtid, förstärka och förlänga trauman som kan ruinera deras framtida liv.

Av: Kerstin

Kerstin — Sun, 25 Nov 2007 14:40:19 +0000

Ulla Marianne:
Ditt förslag om övervakad umgängesrätt i tveksamma fall låter ju ganska bra, såvida inte barnet far uppenbart illa av även detta, vilket det förstås gör om det redan har väldigt obehagliga upplevelser av den frånskilda föräldern. Det borde ju i så fall märkas på barnet. Å andra sidan kan man ju tänka sig att de barn som råkar ha någon av dessa ovanliga mammor som tar till alla knep för att pappan inte ska få träffa barnen, kan vara skrämda för pappan så att de blir oroliga för träffarna, även om det finns andra människor med. Så även här kommer man troligen att få problem och enstaka fall där barnets reaktion betraktas som belägg för att pappan är ”farlig” för dem, trots att pappan är oskyldig.

PS: Jag är ledsen, men jag har inte medvetet raderat något inlägg från dig, eller från någon annan, på väldigt länge. Men som sagt, det händer ibland olyckor. Den första råkar kortare inlägg ut för, då de blir väldigt lika kortspammen och därför kan de undgå mina ögon när jag ögnar över alla kommentarerna, som inkluderar spammen alltså, innan jag lägger ut dem. Jag plockar ut riktiga kommentarer och godkänner dem, sedan raderar jag alla som bara är spam, i klump.
Det andra som kan hända, men som måste vara ganska ovanligt, är att någon skickar iväg en kommentar just som jag går till raderfunktionen, och så råkar den bli raderad för att den kom in bråkdelen av sekunden innan jag raderar.

Av: Ulla Marianne

Ulla Marianne — Sun, 25 Nov 2007 12:04:44 +0000

Jag vet inte om du tröttnat på mina kommentarer eller om jag råkat hamna i papperskorgen, men jag gör ett nytt försök.
Du skriver: “Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets.” Det är precis den uppfattningen jag har fått. Barnen ses som föräldrarnas egendom, och det är ofta de vuxnas behov som i första hand tillgodoses. Det gäller ofta vid vårdnadstvister, men även när det handlar om fosterhemsplaceringar.
I tveksamma fall (fast hur den här stackars pojkens fall kunde vara tveksam fattar jag inte. Han hade ju fått fysiska men av övergreppen!), men i tveksamma fall bör den förälder som är misstänkt men som frias på grund av välgrundade men otillräckliga bevis enbart få övervakad umgängesrätt. Är föräldern oskyldig kan banden vidmakthållas och är föräldern skyldig är barnet skyddat.
Mammans och pojkens situation måste vara helt outhärdlig. Det gör ju ont att bara läsa om det, hur är det inte då att leva med det?